Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. 6 okt. 1928 - 1927 års kabel Sverige—Tyskland, av byrådirektör A. Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
TEKNISK TIDSKRIFT
4 FeBR. 1928
serligen hade längre samtalsförbindelser, bl. a. Stockholm
—London, kommit till stånd med hjälp av de gamla
kablarna, men dessa hade också utgjort det svåraste
problemet vid dessa förbindelsers iordningställande, och
lösningen var erkänt ett provisorium, som snarast möjligt
borde avlösas.
Emellertid hade sjökabeltekniken redan anpassat sig
till de nya fordringar, som måste uppställas på moderna
långdistansförbindelser. Yid planeringen av den nya
kabeln stod man därför ej inför några svårare olösta
problem. Under tiden sedan 1921 hade konstruktionen
av pappersisolerade blymantlade sjökablar med inbyggda
pupinspolar utvecklats och fullkomnats. Sedan för
sjö-kablar för långdistanstrafik endast 4-trådssystem kunde
ifrågakomma, var sjökabelledningarnas homogenitet i
impedanshänseende ej mer ett lika oeftergivligt villkor
som för 2-trådsförbindelser. Härigenom hävdes en av
huvudbetänkligheterna mot pupinsjökabel, i det
numera en vid en reparation av kabeln förorsakad
rubbning av det regelbundna avståndet mellan pupinmuffarna
visserligen är mindre önskvärd, men dock ej vid den
storlek av sådana rubbningar, som kan förutses, behöver
nämnvärt nedsätta kabelns transmissionsegenskaper i
4-trådsdrift. Kablar av ifrågavarande konstruktion hade
också redan kommit till stånd. Efter en av tyska
Reichspostministerium tillsammans med kabelfirmorna Siemens
& Halske (S & H) och Feiten & Guilleaume (F & G)
sommaren 1925 i Nordsjön företagen provutläggning av
tvenne pupinsjökablar om 17,5 resp. 16,1 km längd, en
av vardera firman tillverkad, innehållande 7 fyrskruvar,
hade i oktober 1926 för danska och tyska
förvaltningarnas räkning på sträckan Gjedser-Warnemünde utlagts
en sådan kabel om 12 fyrskruvar. Kabeln var tillverkad
av S & H och utlades av Norddeutsche Seekabelwerke,
Nordenham, med kabelångaren Norderney.
Vid sistnämnda tidpunkt var programmet för den nya
svensk-tyska kabeln vid förhandlingar mellan de båda
förvaltningarna redan fastställt. Man tänkte sig därvid
en kabel efter samma princip som den dansk-tyska, med
samma antal fyrskruvar, dock med den ändringen i
föreskriven specifik dämpning, som motiverades av den
större längden av överdragssektionen
(Malmö—Stralsund) samt med några smärre modifikationer i kabelns
transmissionsegenskaper för att bringa dessa i full
överensstämmelse med de rekommendationer, som i detta
hänseende gjorts av "Comité consultatif international" (CCI).
Vid infordrandet av anbud lämnades visserligen firmorna
öppet att alternativt inlämna anbud å en krarupkabel.
Båda de anbudsgivande firmorna S & H och F & G
avstodo dock härifrån under upplysande, att verkställd
prisberäkning för sådan kabel ledde till avsevärt högre
belopp. Planer på anordnande i kabeln av en fyrskruv
eller ett par med avsevärt högre gränsfrekvens för
användning vid rundradioöverföring övergåvos, sedan
anbuden inkommit, emedan en sådan ledning visade sig
medföra avsevärd fördyring, och någon efterfrågan å
sådan förbindelse ej gjort sig gällande. För flertalet av
rundradioprogrammen visar sig dessutom den för kabeln
i dess helhet använda gränsfrekvensen co0 = 34 000 vara
tillräcklig, åtminstone för måttliga överföringsavstånd.
De inkomna anbuden voro i prishänseende i det
närmaste lika, dock något till F & G:s förmån. Den
väsentligaste skillnaden i anbuden bestod i den tänkta
dispositionen av kabellederna för de båda talriktningarna i
4-trådssystemet. S & H föreslog liksom för dansk- tyska
kabeln uppdelning av kabeln i två grupper om 6
fyrskruvar, åtskilda sinsemellan medelst metalliserat
papper till förhindrande av statisk överhörning emellan två
ledningar tillhörande olika grupper. Då den ena grup-
pens ledningar användes för ena samtalsriktningen och
den andra gruppens för den andra riktningen, och då
överdragssektionens dämpning är hög — 3,0 neper enligt
programmet — hava de i de båda gruppernas ledningar
framgående talströmmarna, i synnerhet intill
överdragsstationerna, väsentligt olika styrkor. Risken för
överhörning är därför vid visst på vanligt sätt uppmätt
över-hörningsvärde mellan ledningarna större än vid
2-tråds-system. F & G föreslog till lösning av samma problem
förläggning av de till ett och samma samtal hörande
bort-och återledningarna till en och samma fyrskruv. Då den
största överhörningen inom kabeln uppstår mellan de
båda paren i en och samma fyrskruv, kommer sålunda
vid detta utförande maximiöverhörningen att gälla de
båda samtalsriktningarna i ett och samma samtal. Den
har sålunda ej längre något avseende på
telefonerings-hemligheten utan endast på de i samtalsförbindelsen
uppträdande ekofenomenen. Vid de överhörningsvärden i
denna kombination, som vid normal kabelfabrikation
förekomma, spelar den emellertid ej heller i
ekohänseende någon roll. För minskning av
överhörningsmöjlig-heten mellan olika samtal försåg F & G varje fyrskruv
med en täckande omspinning med metalliserat papper.
1 övrigt angav F & G:s anbud användning av något
grövre ledare, 1,5 mm, och något längre spolavstånd,
2 200 meter.
Granskningen och bedömningen av de inkomna
anbuden från de båda förvaltningarnas sida gav till resultat,
att kontrakt angående kabelns tillverkning och utläggning
tecknades med firman F & G. De viktigaste av de
bestämmelser rörande kabelns konstruktion och
garanterade elektriska egenskaper, som innehöllos i den
kontraktet åtföljande specifikationen, äro redan
återgivna i en kortare uppsats i denna tidskrift, mars 1928,
sid. 56. Ändamålet med föreliggande uppsats är att an-
— -
3S,1$ –
-56.0 f
Fig. 2. Sjökabelns uppläggning och armering.
giva synpunkterna för val av sträckning för kabeln,
närmare redogöra för en del konstruktiva detaljer samt för
utläggningen av sjö- och landkabelsträckorna, och
slutligen att meddela resultatet av de mätningar, som
utfördes vid kabelns slutgiltiga avprovande och godkännande.
Härvid kommer framställningen delvis att följa en
uppsats av Oberpostrat Ew. Müller ocli författaren, "Das
Fernsprechkabel III Deutschland-Schweden", införd i
"Europäischer Fernsprechdienst", Heft 7, januari 1928.
Från denna uppsats lånas också med vederbörligt
tillstånd större delen av bildmaterialet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
