Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. 6 okt. 1928 - Korsningsmetoder och ljusbågssäkerhet vid högspända kraftledningar av stamlinjetyp, av överingenjör Theodor Björgerd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
TEKNISK TIDSKRIFT
4 FeBR. 1928
KORSNINGSMETODER OCH LJUSBÅGSSÄKERHET VID
HÖGSPÄNDA KRAFTLEDNINGAR AV STAMLINJETYP.
Av överingenjör THEODOR BJÖRGERD.
Inledning.
De i Sverige sedan lång tid tillbaka gällande
bestämmelserna för korsning mellan starkströmsledningar och
svagströmledningar samt trafikleder förutsätta, att
korsningsmetoden måste vara betryggande, även om svåra
mekaniska skador träffa starkströmsledningen. Därvid
har man ansett såsom sannolikt, att
starkströmsledningens stolpar kunna brista eller ramla omkull, likaså att
de strömförande linorna av en eller annan orsak kunna
brista och falla ned på den nedanför framgående
svag-strömsledningen eller trafikleden.
Om man undersöker i vad mån de senaste 20 årens
erfarenhet bestyrkt ovan nämnda principers riktighet,
finner man, att utvecklingen här liksom på
elektroteknikens alla områden förändrat förhållandena i hög grad.
Sedan behovet att framföra betydande effektbelopp
över långa avstånd gjort sig gällande, har man erhållit en
ny och betydligt kraftigare ledningstyp än de gamla
hög-spänningsledningarna. Korsningsföreskrifterna äro
emellertid oförändrade sedan långa tider tillbaka och hava ej
i någon mera avsevärd grad anpassats efter den nya
och kraftigare ledningstypen. För stamlinjer tillämpas
samma korsningsföreskrifter som för
högspänningsledningar av betydligt lättare konstruktion och utförande.
Enklare och billigare korsningsmetoder borde få
tillämpas för ledningar utförda efter klass I av 1925 års
svenska normer.
Erfarenheterna från de äldre ledningstypernas
stabilitet har i stort sett varit mycket tillfredsställande.
Omkullfallna kraftledningsstolpar hava visserligen
förekommit, men även om man tager med i beräkning alla
slag av starkströmsledningar, har det varit i synnerligen
liten utsträckning.
Den elektriska energileveransens ostörda
upprätthållande är så viktig, att alla kraftledningar enbart av
denna hänsyn måste underhållas på ett förstklassigt sätt.
Vid kraftledningar av stamlinjetyp, byggda enligt 1911
års normer, har inom det sydsvenska området inga
stolp-brott förekommit. Efter införandet av de nya
beräkningsnormerna för kraftledningar ha fordringarna på
ledningarnas mekaniska hållfasthet ytterligare skärpts,
och det torde vara otvivelaktigt, att man åtminstone för
ledningar enligt 1925 års normer, klass 1, icke behöver
räkna med att stolpbrott kan förekomma.
Betingelserna för ernående av säkerhet mot brott av
de strömförande linorna voro tidigare icke så klarlagda
som nu. Likväl hava erfarenheterna från ledningar med
linor av 70 kvmm och grövre area varit mycket goda.
I beräkningsnormerna av år 1911 togs ingen hänsyn till
linornas belastning genom is och snö, vilket hade till
följd, att speciellt relativt klena linor (16 och 25 kvm
area) vid isbark eller rimfrost kunde sänka sig så långt
ner, att därigenom kontakt och avbränning eller rent
mekanisk bristning uppstod. Genom olämplig inbördes
placering av linorna har även sammanslagning av dessa
förekommit och som följd därav avbränning genom
kortslutning. Den äldre typen stödisolator har ibland givit
anledning till linjefel. Förloppet har därvid i allmänhet
varit så, att isolatorerna genom temperaturpåkänningar
erhållit fina sprickor, varefter genomslag följt även
vid måttliga överspänningar. Därvid ha isolatorerna
sprungit sönder, och man har knappast kunnat skydda
linan mot avbränning genom ljusbågen.
I de nya kraftledningsnormerna tages vederbörlig
hänsyn till de strömförande linornas extra belastning
genom is och snö. Normerna äro i detta avseende
synnerligen stränga jämförda med utländska normer.
Erfarenheten inom sydsvenska området har visat, att för
kraftledningslinor av 70 kvmm area och grövre
dimensioner har bristning av linorna genom mekanisk
belastning icke förekommit vid de använda spännvidderna
från 150 till 250 m. Vid grövre ledningsareor och
lämplig spännviddsbegränsning kan man givetvis med så
mycket större säkerhet räkna med samma förhållande.
Genom tillämpningen av de nya normerna erhåller man
automatiskt den för varje ledningsarea behövliga
spännviddsbegränsningen. Man torde också utan tvekan
kunna uppställa den satsen, att för kraftledningar byggda
enligt 1925 års svenska normer bristning av de
strömförande linorna genom mekanisk extrabelastning icke
förekommer för ledningsareor av 70 kvmm och grövre
dimensioner. Vid uppläggandet av linorna i samma
horisontalplan, och med lämpliga fasavstånd i förhållande
till spännvidden, avlägsnas helt risken för
sammanslagning av linorna. Detta har bekräftats av mångårig
erfarenhet, även för så klena ledningsareor som 25 och
16 kvmm.
Av det ovan anförda framgår, att man med säkerhet
kan garantera de moderna stamlinjernas mekaniska
hållbarhet och det återstår att se, huru man skall kunna
skydda sig mot linornas avbränning genom ljusbågar
eller isolatorfel. Att det är här som största faran ligger,
har en mångårig erfarenhet nogsamt bevisat. Då man
endast hade den vanliga stödisolatorn att tillgå, var
saken svårlöst, men genom de moderna hängisolatorerna
har man fått möjlighet att tillfredsställande lösa även
denna fråga. Det torde i detta sammanhang böra
nämnas, att det icke möter någon svårighet att bygga
kraftledningarna så, att ljusbågar till jordförbundna delar
förhindras vid de strömförande linornas nedsänkning
genom mekanisk extrabelastning. Härvid har man ju
endast att tillämpa normernas bestämmelser och sörja
för att tillräckliga jordavstånd erhållas.
Isolatorernas ljusbågssäkerhet.
Det är tydligen kring själva isolatorerna som intresset
koncentrerar sig. För mekaniska belastningar erbjuder
den moderna hängisolatorn en betydande säkerhet. Alla
numera brukliga typer hava en minsta brotthållfasthet
av 4 500 kg och isolatorer för brottbelastningar upp till
10 000 à 15 000 kg kunna även normalt erhållas. För
isolatorernas vidkommande kan därför mycket lätt
5-faldig säkerhetsfaktor mot brott erhållas. De normala
förhållandena intressera oss dock mindre, och av största
intresse är att undersöka, huru hängisolatorerna förhålla
sig under onormala förhållanden. För några år sedan
fäste man huvudvikten vid isolatorernas höga elektriska
genomslagshållfasthet, men nu har den mekaniska
hållfastheten kommit att spela den största rollen.
Elektriskt överslag över en hängisolatorkedja, som
för normal driftspänning har betryggande
säkerhetsfaktor, kan härröra av flera orsaker, av vilka de van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
