Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 1 dec. 1928 - Insänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 juni 1928
E LEKTROTEKNIK
223
tigaste. Man kan icke komma ifrån, att materialet måste
uppdelas i vissa grupper och att denna uppdelning blir
mer eller mindre godtycklig, varav följer, att metoden ej
får vara beroende av hur uppdelningen göres. Ofta känner
man endast en grupps belastningskurva jämte
summakurvan. Skall man med kännedom endast härom beräkna
gruppens ekvivalenta uttag, måste nämnda villkor antagas. Det
förefaller åtminstone mig fullt självklart, att ovanstående
premisser — delkurvan för gruppen och summakurvan —
måste vara tillräckliga för beräkningen av gruppens
ekvivalenta uttag och att de äro de enda, som ha med saken
att skaffa. Ett annat exempel. Antag, att man har en
grupp, vars belastningskurva i varje ögonblick är en
bestämd del av den totala belastningskurvan, exempelvis
Det förefaller mig då riktigast, att denna grupp bör betala
% av verkets kW-kostnader, varken mer eller mindre,
vilket är möjligt, endast om villkor 3 antages.
Villkor 1 åter synes mig ej nödvändigtvis behöva exakt
uppfyllas. Jag har dock aldrig sökt bevisa, att detta villkor
är onödigt. Bevisskyldigheten är härvidlag ej å min sida.
Det medgives gärna vara i viss mån olämpligt, att en
konsumentgrupp skulle bliva debiterad för högre uttag än det
verkliga — det kunde ju tänkas, att abonnenterna,
tillhörande gruppen ifråga, kunde öppna eget elektricitetsverk —
men, under förutsättning att överdebiteringen är måttlig,
syns mig olägenheterna vara mera av teoretisk än av
praktisk natur. De övriga fasta kostnaderna äro så avsevärda,
att det ändå i sådana fall vore ekonomiskt riktigt att
ansluta sin belastning till ett större verk. Ehuru detta villkor
således bör något så när uppfyllas, är det ej nödvändigt, att
det gäller exakt. Att mera direkt bemöta herr E:s
resonemang beträffande en kunds rätt att utnytttja en av honom
till fullo betald effekt, "när och hur länge han behagar",
anser jag ej nödvändigt, enär av ovanstående säkerligen
framgår, att vi se saken väsentligt olika.
Beträffande villkor 2 kan sägas, att några direkta,
praktiska och affärsmässiga olägenheter av dess slopande i
avseende på kunder under lågbelastningstid knappast torde
kunna konstateras.
Herr Eisenmenger utgår från villkoren 1 och 2,
undertecknad däremot från 2 och 3. Antagande av villkoren 1 och
3 leder till att endast den effekt, som uttages under verkets
maximibelastningstid, debiteras.
Såsom jag i min artikel i en not anmärkte, är vid
antagande av villkor 3 den funktion av de vertikala
belastningsstrimlornas höjd, efter vilken debiteringen av denna
strimla sker, egentligen godtycklig. Låter man denna
funktion få ändligt värde endast för verkets
maximalbelastning, medan den vid övriga belastningar försvinner,
kommer man till den sistnämnda av ovanstående metoder,
nämligen att villkoren 1 och 3 gälla. Väljer man åter
funktionen ifråga såsom en konstant gånger höjden av strimlan,
får man kW kostnaderna fördelade i samma proportion som
antalet kWh, vilket givetvis är oriktigt. Undertecknads
eller herr E:s ursprungliga förslag ligger mellan dessa båda
yttervärden. Det är ju intet som hindrar, att om den jämna
belastningens överdebitering med denna metod anses vara
för hög, välja en annan funktion, liggande mellan den för
nämnda metod antagna och den som tar hänsyn endast till
toppbelastningen. Man kan t. e. med frångående av den
stränga giltigheten av villkor 2 taga hänsyn endast till de
övre delarna av belastningskurvan, exempelvis från
maximivärdet till hälften därav. I så fall är överdebiteringen i det
mest extrema, i verkligheten aldrig förekommande fallet,
endast 50 %. Alltnog, det är tydligt, att någon i alla
avseende tillfredsställande fördelningsmetod icke finnes och
aldrig kommer att finnas. Den enda möjligheten är att
kompromissa mellan olika, varandra motstridande,
förutsättningar, vilka samtliga synas vara väl grundade. I
olikhet mot herr Eisenmenger anser jag således, att det här ej
alls föreligger något "problem", varpå det gäller att finna
den enda rätta lösningen.
Axel Danielson.
Herr Danielson har i de sista raderna av ovanstående
insändare kort och exakt uttryckt grundskillnaden mellan
sin och min uppfattning.
I enlighet härmed strävar jag att utfinna en logisk
kostnadsfördelning, oberoende av om resultatet stämmer överens
med vad jag väntar eller önskar (jag reserverar mig
uttryckligen mot hr Danielsons uttalande, att jag utgår från
villkoren 1 och 2). Hr D. uppställer däremot från början
vissa betingelser, som resultatet bör uppfylla, och dessa
betingelser motsäga delvis varandra. Hr D. gör nu en
kompromiss mellan dessa av honom uppställda villkor och
förbehåller sig att genom godtycklig förändring av en
hjälp-eller mellanfunktion lägga större vikt på det ena eller
andra av de motsägande villkoren, till dess han kommer
till ett resultat som passar honom. Det förefaller mig, som
om man då blott behöver gå ett steg längre för att
möjliggöra ett fritt val av just den kostnadsfördelning, som i varje
särskilt fall förefaller mest tilltalande. För övrigt kommer
hr D., ehuru han utgår från strävan att nå en bekväm
kompromiss, dock till den slutsats, att hans resultat äro
i viss mån olämpliga, därigenom att hans villkor nr 1 icke
helt uppfylles. Men detta villkor uppfylles just helt av mitt
förutsättningslösa nya förfarande.
Jag tror mig redan hava bevisat, att grundvalen för min
ursprungliga och nu på nytt av hr D. föreslagna metod är
falsk, då det icke är riktigt att sönderdela en abonnents
belastningskurva i vertikala remsor, behandla varje remsa
för sig och sedan sätta abonnentens kostnadsandel lika med
summan av de enskilda remsornas andelar.
Vid denna diskussion har inträffat det egendomliga
förhållande, att en av författaren — undertecknad — på grund
av senare överläggningar förkastad teori återupptages av en
annan (hr Danielson) och försvaras mot sin ursprunglige
upphovsman. Jag är fullständigt beredd att ännu en gång
ändra min åsikt, om jag kan övertygas i annan riktning.
Men hr D:s uppfattning i denna fråga kan jag icke dela.
Vad försäljningspriset beträffar, så får jag precisera
min tidigare ståndpunkt — som ju även delas av hr D. —
på följande sätt:
Kostnaderna — här avses ej endast de fasta — som en
viss abonnent förorsakar, består av a)
inkrementalkostna-derna, dvs. det belopp, med vilket företagets totalkostnader
höjas genom ifrågavarande abonnent, och b) de allmänna
kostnaderna, dvs. de kostnader, som återstå, sedan från
totalkostnaderna subtraherats summan av
inkremental-kostnaderna. Man kan, som sagt, även vid de fasta
kostnaderna skilja mellan inkrementala fasta kostnader och
allmänna fasta kostnader. Varje abonnent har till en
början och under alla omständigheter att täcka sina
inkremen-talkostnader, vartill kan komma ett procentuellt
vinstpålägg. De efter täckning av de totala
inkrementalkostna-derna återstående allmänna kostnaderna b) få uppdelas
efter så att säga opportunistiska grunder, dvs. så, att
största möjliga fördelar uppnås för företaget (i form av
maximal förräntning) eller för abonnenterna (i form av så
vidsträckt användning av den elektriska kraften som möjligt).
De teoretiska underlagen för denna uppdelning hava redan
angivits i min bok över tariffer*. Så låter det tänka sig,
att många abonnentgrupper blott hava att betala sina
inkrementalkostnader (om möjligt med ett litet
vinstpålägg), emedan de vid påförande av högre pris ej mer
komma ifråga som abonnenter, medan de allmänna kostnaderna
helt eller till stor del täckas av vissa andra
abonnentgrupper, som äro i stånd och villiga till att betala högre
priser utan att därför behöva inskränka sin konsumtion.
Det må här endast kort omnämnas, att min i Teknisk
tidskrift publicerade nya metod i motsats mot min gamla
är baserad på denna skarpa uppdelning på
inkrementalkostnader och fasta kostnader. Grundprincipen för denna
metod ger även den logiska övergångar till det teoretiska
bestämmandet av försäljningspriset, som motsvarar de fasta
kostnaderna. Jag torde senare bliva i tillfälle publicera
närmare häröver.
H. E. Eisenmenger.
i Central Station Rates in Theory and Practice. P. J. Drake
& Co. 179 North Michigan Blvd, Chicago. Tysk upplaga på
Oldenbourgs förlag under förberedelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
