Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•18
teknisk tidskrift
14 april 1928
till de mest inventiösa, automatiskt registrerande vågar,
de förra i regel mindre noggranna, de senare av god
precision men dyrbara och mera svårskötta.
Beträffande de olika apparattyperna hänvisas till
bibliografien (3).
I det följande vilja vi påpeka några av grundvillkoren
för att en kornstorleksbestämning skall giva tillförlitligt
resultat, då man begagnar sig av sedimentations- eller
slamningsmetoder.
För att Stokes’s formel skall kunna tillämpas, fordras
att varje enskild partikel svävar fritt i vätskan utan
påverkan av övriga partiklar. Detta inträffar oftast icke,
om en uppslamning göres utan speciella
försiktighetsmått.
Ofta äro materialpartiklarna, beroende på fuktighet,
vissa främmande ämnen m. m., mekaniskt förenade till
vad vi vilja kalla primära aggregat (stora sådana kallas
i dagligt tal klumpar). De enskilda partiklarna i dessa
måste särskiljas. Enbart en uppslamning i en vätska är
i regel otillräckligt. I svårare fall, t. e. vid undersökning
av styva leror, fordras en försiktig mekanisk åverkan,
t. e. pressning av materialet med en gummipistill. För
den slutliga uppdelningen kräves skakning av
suspensionen en längre eller kortare tid, som för varje fall blir
en erfarenhetssak. Som ledning anföres att för färskt
cement en skaktid av 5 min. är fullt tillräcklig, under det
att vissa leror fordra en skakning i skakmaskiii inemot
ett dygn. (Se närmare exemplen nedan.)
Vid humushaltiga leror och jordar är det i regel
omöjligt att enbart på ovan nämnt sätt
särskilja partiklarna, som kittas samman
av de organiska ämnena. Dessa måste
då bortskaffas, i regel enklast genom
oxidation. Metoder för leror ha
utprovats av A. Atterberg, J. D. Hissink,
G. W. Robinson m. fi. (6, 7), varvid
humusämnena överföras i humussyror
resp. oxidationsprodukter genom
behandling med saltsyra, salpetersyra,
brom eller vätesuperoxid. Bl. a. för att
lösa humussyrorna rekommenderas
även tillsats av ammoniak.
Även om primära aggregat
bortskaffats kan under vissa förhållanden
sekundära aggregat bildas genom
sammanslutning av de en gång åtskilda
partiklarna. Lagarna för dessa
processer äro outredda, men man har
funnit, att aggregaten praktiskt taget
alltid kunnat bortskaffas genom en viss
för varje särskilt fall bestämd
elektro-lyttillsats till suspensionen. Att finna
dessa elektrolyttillsatser är vid varje
undersökning absolut nödvändigt, då
ju aggregaten eller flockarna, som i
annat fall förefinnas, varken
representera materialets korn eller vid
Sedimentation följa Stokes’ formel.
I flertalet fall fordras för god
peptisering (partiklarnas fördelning)
en viss hydroxyljontillförsel. Enstaka fall äro kända
då effekten uppnåtts genom tillförsel av väteioner.
1 regel är endast ett rätt trångt
koncentrationsintervall användbart, och man bör då använda svagt
dissocierade ämnen, t. e. svaga baser (ammoniak) eller
svagt alkaliskt reagerande salter (natriumkarbonat,
natriumtetraborat, 3-basiskt natriumcitrat m. m.), enär
härvid den rätta koncentrationen lättare träffas än vid
användandet av små mängder starka baser. I svårare
fall kan buffertverkan tillgripas. Några exempel på
lämpliga tillsatser angivas nedan.
På den sekundära aggregationen inverkar även
vätskans dielektricitetskonstant, så att en låg
dielektricitetskonstant medför en stark aggregering. Vätskan måste
givetvis även vara kemiskt indifferent mot materialet.
Suspensionens koncentration får ej vara för hög, enär
då aggregationen underlättas och partiklarna ej
sedimentera oberoende av varandra. Det har visat sig, att
man i flertalet fall ej bör arbeta med suspensioner av
högre koncentration än 1 à 2 viktsprocent.
Ovannämnda synpunkter beröra själva
sedimentations-förloppet. Då man medelst mätningar följer detta
förlopp, tillkomnjer villkoret att dessa mätningar ej få
störa Sedimentationen, och att de alltså böra utföras helt
utanför suspensionen.
En av de största svårigheterna, då ovan angivna
faktorer skola beaktas, är att aggregat och störningar i
Sedimentationen oftast icke kunna observeras sedan
sedi-me’ntationsmätningen påbörjats. Som nedan framgår,
kan man dock anordna mätningen så, att suspensionen
betraktas i tunt skikt med lupp, varvid man lätt
kontrollerar se dimentationsf örlopp et.
Fördelaktigast är om en kornstorleksbestämning efter
sedimentationsmetoden kan utföras i enlighet med
följande riktlinjer:
samma sedimentationshöjd för hela provet,
avläsningar få ej ingripa i sedimentationsförloppet,
aggregat måste kunna iakttagas.
Härtill komma följande praktiska önskemål:
enkelhet i analysens utförande och beräkning,
vidast möjliga kornstorleksområde,
enkel och tillförlitlig apparatur.
Vi ha sökt att i mesta möjliga mån följa dessa
riktlinjer och önskemål vid utarbetandet av den apparatkon-
Fig. 2.
struktion och analysmetodik, som nu skall beskrivas,
och som tidigare angivits av en av oss (8).
Apparaten, som tillverkas av A. B. G. L. Jacoby,
Stockholm, återgives i fig. 1—4 och består av följande
delar.
Blandningskammar et (A) med ventilen (B) (fig. 1 och
3). I blandningskammaren införes avvägd mängd av
provet (1—5 g) samt lämplig sedimentationsvätska, som
påfylles till märket c (fig. 3), kammaren tillslutes med
Fig. i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
