Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 april 1928
kemi
’83
ved är mycket bra, men mest användes ett slags
briketter. Att värmet måste tillföras långsamt torde vara
nödvändigt dels för att hindra vinet att bränna fast vid
plåten och sönderdelas, dels ock för att bättre kunna
skilja de olika fraktionerna.
Dessa äro: 1) förprodukterna (aldehyder och andra
flyktiga ämnen); 2) huvudfraktionen (etylalkohol och
estrar); efterprodukterna (högre alkoholer).
Man samlar, under iakttagande av att erhålla så stor
mängd som möjligt av huvudfraktionen, de tre olika
fraktionerna i olika kärl. När man fått tillräckligt
mycket för- och efterprodukter, underkastar men dessa
ytterligare en destillation, varvid en stor del av dem
tillvaratagas och får ingå i eau-de-vien. Återstoden
torde oftast säljas till tillverkare av eau-de-vie av låg
kvalitet. Det finns nämligen i Cognac en del firmor,
som förskära cognac med industrisprit eller, om
eau-de-vien skall täras inom Frankrike, med druvsprit,
huvudsakligen kommande från Algeriet.
Den nydestillerade eau-de-vien har vanligtvis en
styrka av 70 % och smakar av panna (chaudière-smak).
Den, som kommer från vissa distrikt, har även en sorts
jordsmak. Undantag härifrån utgöra Grande
Champagne, Petite Champagne, Borderies och Fins Bois.
Terroir-smaken är däremot utpräglad hos Bons Bois, och
hos Oleron-eau-de-vien finns en speciell jordsmak, till
stor del härrörande från den sjötång, som i dessa
trakter användes för gödning av jorden. Som synes
innebär gödslingen vissa risker, och därför är
gödningsproblemet för vinfälten ännu ej löst.
6. Lagring.
Största delen av den unga eau-de-vien säljes till
cog-nacshusen, men en ej föraktlig del behålla bönderna i
sina egna lagerlokaler. Vid besök vid ett par gårdar
Fig. G. Lager på bondgård av mycket gammal cognac.
Fig. 7. Lager av ekträ för fattillverkning.
hade jag tillfälle att konstatera lager på resp. 500 och
250 hektoliter. På det senare stället fanns en källare,
som endast innehöll fat med gammal cognac, den äldsta
från 1830 (fig. 6).
Någon större affär torde det ej vara att lagra cognac
så länge. Tar man hänsyn till lagringsförlust och
räntekostnad, borde värdet fördubblas pä tio år. Ung cognac,
som nu kostar c:a 1 400 frcs per hektoliter, dvs. c:a 2
kronor per liter, borde således år 1938 vara värd 4 kr.,
1948 — 8 kr., 1958 — 16 kr. osv.
Genom att varorna sålunda lagras både hos
cognacs-husen och i bondgårdarna, finnes i Charente-distriktet
avsevärda kvantiteter därav. Totala lagret uppskattas
för närvarande till 500 000 hektoliter 100 %-ig alkohol
eller c:a 1 mill. volymhektoliter.
Som bekant undergår cognac vid åldring i träfat vissa
förändringar, under det att den vinner i arom och
fyllighet. Av ekfaten får den ursprungligen färglösa varan
en gulbrun färg, en viss lukt och en egenartad smak.
Man har funnit, att det bästa ekträet härför fås från
Limouges, en stad belägen c:a 15 mil öster om Cognac
(fig. 7). Detta trä anses ha just den riktiga porositeten.
Åldringen av cognac är till stor del en
oxidationsprocess. Så tilltar i allmänhet varans halt av ättiksyra
med 1 gram per hektoliter och år. Man har försökt att
åstadkomma denna oxidation på konstlad väg genom
inledande av ozoniserad luft, men resultatet har varit
sådant, att inget större hus för närvarande använder
metoden.
Vid sidan av oxidationsprocessen försiggå en hel del
andra kemiska reaktioner vid lagringen, bland andra en
ganska betydlig esterbildning. Denna gynnas liksom
andra i cognacen försiggående processer utan tvivel av
den finfördelning av vätskan, som äger rum i träet, där
luft och cognac komma i intim beröring med varandra.
Träet kan sålunda betraktas som en kontaktsubstans.
Vid lagringen förloras per år omkring 3 % alkohol.
Förlusten är i hög grad beroende av, hur lagerlokalerna
äro gjorda. Läggas faten på en väl ventilerad vind
under ett av solen uppvärmt tak, blir avdunstningen
avsevärd. I en torr lokal förlorar innehållet mera i vikt än
i en fuktig. Vattenförlusten är i den förra större än
spritförlusten, varför sprithalten ej minskas. Är
däremot den omgivande luften fuktig, Övergår spriten från
fatet till omgivningen, medan vattnet stannar kvar.
Alkoholhalten minskar således i dylika lokaler, under
det kvantiteten ej ändras så mycket. Den lagring, som
cognacen får hos firmorna, är mycket olika för olika
kvaliteter. På ett ställe har jag haft tillfälle att närmare
titta på en hel del olika årgångar, den äldsta från 1838.
Denna hade en charmant lukt, men hade förlorat så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
