Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 APRIL
192S
TekniskTidskrift
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST 4
ÅRGÅNG
58
Redaktör: WALO FINNE
INNEHÅLL: Om vägtjälproblemet, av ingenjör Harald Pöpke. — Förslag till Smedsuddsbro, av civilingenjör N.
Gellerstedt och hamndirektör S. Vinberg. — Olika slag av is, av bergmästare Th. Dahlblom. — Reparation av en
dammbyggnad, av arbetschefen Gustaf Berggren, Älfkarleö. — Notiser. — Litteratur.
OM VÄGTJÄLPROBLEMET.
Av ingenjör HARALD PÖPKE.
I denna tidskrifts häfte 8 år 1927 har jag sökt visa, att
det vid tjälbildningen tillförda vattnet till största och
avgörande del tillföres såsom kondensationsvatten i
enlighet med lagen för kalla väggen och att icke någon
av de båda övriga möjligheterna för vattnets tillförande,
nämligen såsom kapillärt vatten och såsom ytvatten, har
någon större betydelse, och detta gäller särskilt vid
vägar och järnvägar, varest genom bombering och
dikning särskilt är sörjt för ytvattnets avledande.
Bevisföringen om kondensationsvattnets stora
betydelse hänför sig därvid till den sista etappen i vattnets
uppmarsch, nämligen innan det når tjälskorpans
undersida för att därstädes genom frysning bliva orsak till
ökning av tjäldjupet. Dessförinnan är det självfallet,
att vattnet sugits upp kapillärt från grundvattenytan så
högt som kapillär stigning varit möjlig vid den
förhandenvarande jordarten. Enligt A. Atterberg,
"Sandslagens klassifikation och terminologi", är den kapillära
stighöjden störst, om jordlagretbestår av mo av 0,02—0,05
mm kornstorlek, men är i detta fall ändock icke större
än 200 cm.
Den vattenmängd, som vid tjälbildningen tillföres den
tjälade skorpan, är högst avsevärd. I ett hösten 1926
utkommet arbete. "Beobachtungen tiber die Struktur des
Bodenfrostes" av dr P. Kokkonen, har författaren
redogjort för av honom verkställda
vattenmängdsbestämningar i tjälad jord av olika slag. Av de 21 prov dr K.
gjort i avseende på tjälad leras (vid Iisalmi) vattenhalt
har jag räknat ut medeltalet, och det befanns vara 53
viktsprocent och 72 volymsprocent. Att
volymsprocenten är större än viktsprocenten beror ju på att
lerpar-tiklarna ha större spec. vikt än vatten.
Om vi se denna stora vattenhalt mot bakgrunden av
det faktum, att ju mer vatten som finnes i en lera ju
lösare blir den och ju mindre blir dess förmåga att
motstå tryck utan att deformeras, så förstår man mycket
väl, varför vägarna under tjällossningen äro särskilt
lösa och svåra att trafikera. Vid tjällossningen frigöres
nämligen det vid tjälbildningen tillförda vattnet, men då
denna vattenmängd är betydligt större än den, som
jorden i upptinat tillstånd kan absorbera utan att bliva
lös, så uppstår ett stort överskott av vatten, som gör
vägbanan mer eller mindre vällinglik.
I torrt tillstånd däremot äro lerorna så hårda, att
man många gånger måste taga till hammare för att få
sönder dem i mindre bitar.
Den vattenhalt, vid vilken en leras bärighet praktiskt
taget nedgått till noll, varierar något för olika leror,
beroende på strukturen, men torde i de flesta fall hålla
sig mellan 20 och 30 viktsprocent. Bärigheten sjunker
dock icke rätlinigt med stigande vattenhalt utan av-
tager mycket hastigt från en viss vattenhalt, såsom är
visat i fig. 1, hämtad ur dr S. Johanssons avhandling
"Die Festigkeit der Bodenarten bei verschiedenem
Wassergehalt".
Denna omslagspunkt ("Umschlagspunkt") är en
karakteristisk punkt för olika slag av leror, och med
anledning därav har dr J. också i sitt förslag till
klassificering av olika leror använt sig av nämnda
omslags-punkt.
Vid bedömandet av en leras lämplighet såsom
bärlager i en väg är naturligtvis denna omslagspunkt av
synnerlig stor vikt. Så fort omslagspunkten är
överskriden, är nämligen leran olämplig såsom bärlager,
dessförinnan är den däremot mycket lämplig såsom
bär-lager, tack vare sin goda bärighet. Speciellt vid s. k.
jäslera är vid stigande vattenhalt från
omslagspunkten räknat nedgången i bärigheten mycket snabb.
För utrönande av huru mycket vatten leran i en väg
frivilligt tager åt sig har jag tagit sex prov i väg i
Sollefteå. Dessa prov togos i medio av september i
jäslerekörtlar i själva vägytan efter ett intensivt regnande
i praktiskt taget två hela dygn. Proven vägdes före och
efter torkningen, och det befanns, att vattenhalten i
#
■ soiea
Fig. 1. Diagram visande förhållandet mellan vattenhalten och
bärigheten hos högplastiska, mycket tunga leror.
dessa sex prov i medeltal utgjorde 14,55 viktsprocent,
och omslagspunkten var ej heller i något fall uppnådd,
varför någon som helst svårighet att trafikera vägen ej
heller förefanns. Nu är det visserligen Säj 9/tt trafiken
å nämnda väg är ganska ringa, och det är ju möjligt
att om trafiken varit stor det tänkbara möjligen skulle
kunnat inträffa, att hjulen arbetat in så mycket mer
vatten i leran, att densammas omslagspunkt skulle ha
uppnåtts och överskridits, men å andra sidan återigen
är det visst icke säkert, att hela den förefintliga
vattenmängden, 14,55 %, härrör sig från ytvatten, ty vid prov-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
