Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
TEKNISK TIDSKRIFT
28 april 192?
tagningen i medio av sept. var temperaturen dock ganska
låg och nattetid under eller i närheten av fryspunkten,
varför man har skäl att vara viss om att även lagen för
kalla väggen bidragit till vattenanrikningen i själva
vägytan. därigenom att överdestillering skett från
underliggande fuktiga jord. Man vågar därför säga, att nämnda
lera, där den ligger naturligt hoppressad i form av
väg-bank, icke ens vid mycket ihållande regnande kan
frivilligt taga åt sig så mycket ytvatten att
omslagspunkten uppnås. Skulle regnperioden och provtagningen ha
inträffat senare på hösten sedan en tjälskorpa hunnit
bildas, kan man vara viss om att lerans absorption
av ytvatten skulle ha blivit ändå mindre och kanske
t. o. m. lika med noll, tack vare tjälskorpans
utestängande av ytvattnet.
Vid tjällossningen däremot är leran i nämnda väg så
övermättad av vatten att den rinner, och ända fram
emot midsommar kan man på sina ställen stå och
gunga på vägen med risk att vägytan brister och
fötterna åka ned i underliggande lervälling.
Våren 1927 tog jag ett tjälprov i nämnda väg, och det
innehöll 47 viktprocent vatten. Detta ger vid handen,
att vattenanrikningen måste ha skett underifrån under
tjälbildningen. För att vara förvissad om att inte
ytvattnet har någon betydelse vid tjälbildningen, har jag
även tagit tjälprov på sådana ställen, där ytvattnets
medverkan varit alldeles utesluten, nämligen i jordgolv
och under trossbottnarna i hus, men har icke kunnat
finna någon skillnad i vattenhalten i sådana tjälprov
och i tjälprov tagna där ytvattnet fått fritt medverka.
Lika obenägen som leran och jäsleran är att taga åt
sig ytvatten, lika obenägen är den också att lämna
ifrån sig vatten, och därför drager också tjällossningen
i lerjord ut på tiden. Att genom dränering söka
påskynda vattenavrinningen är. åtminstone beträffande
jäslera, alldeles lönlöst. Civilingenjör Gunnar Höckert
beskrev för några år sedan i Sv. vägfören. tidskrift1 ett
dräneringsförsök vid den s. k. Chatham Road i staten
Illinois i U. S. A. Där hade man att göra med en
gulaktig lera, Man hade byggt två provsträckor, en
dränerad och en odränerad. men man kom till det
överraskande resultatet, att vattenhalten i banken var störst i
den dränerade sträckan. Hur detta skall kunna
förklaras vet jag inte, men faktum är, att den leran gick inte
att dränera, och jäslera går heller inte att dränera. Men
även om man har att göra med en jordart, som låter sig
dräneras, så anser jag i alla fall det vara nästan lönlöst
söka minska tjällossningens nackdelar genom dränering
av det skälet, att dräneringsrören inte verka förrän
tjälen har gått ur ända ned till dem, och då äro de för
sent ute. Man skulle ju visserligen kunna tänka sig
dränering mot tjällossning så anordnad, att man även
hade dräneringsrör i olika höjdlägen och ända upp mot
vägytan, men en sådan lösning är ju omöjlig både ur
teknisk och ekonffmisk synpunkt, ur teknisk synpunkt
därför att rören skulle komma att både frysa sönder
och köras sönder. Även osannolikheten för att
dränering på något sätt skulle kunna verka hämmande på
själva vattentillförseln under tjälbildningen. antingen nu
denna tillförsel sker i form av kondensationsvatten i
enlighet med lagen för kalla väggen eller såsom kapillärt
vatten, bestyrkes ju av det beskrivna dräneringsförsöket
vid Chatham Road. Kapillärt vatten går ju som bekant
inte att dränera bort, ty i så fall hade man ju
evighetsmaskinen klar, och vattenångorna ha heller ingen
anledning att låta sig bortledas av dräneringsrören.
1 Häfte 3, 1925.
Vilka effektiva metoder har man då för att skydda sig
mot tjällossningens vanskligheter?
Man kan skilja på två i princip olika
ytterlighetsmetoder.
Den första är att helt utgräva den tjälvådliga jorden
ända till frostfritt djup samt återfylla med något icke
tjälvådligt material, dvs. självdränerande material,
t. e. grus, slagg eller makadam. Det är en metod som
beträffande vägarna mycket sällan kommer till
användning, därför att den är alldeles för dyrbar.
Det andra renodlade sättet skulle vara att göra vägens
bäryta så stark, att den utan vidare tål trafiken, även
om jordmaterialet under bärytan är mer eller mindre
vällinglikt. Det kan åstadkommas t. e. genom en
tillräckligt stark betongkaka. Detta sätt är naturligtvis
också alldeles för dyrt för att kunna bliva allmänt
använt.
I stället brukar man gå en medelväg mellan dessa
båda ytterlighetsmetoder, i det att på vägen påföres
något icke tjälvådligt material, t. e. skärv eller makadam,
men icke så djupt att det går ned till frostfritt djup.
Skärv- eller makadamkakan göres hård och fast medelst
vältning, och därovanpå anbringar man slitlagret.
Eftersom makadamen inte går ned till frostfritt djup,
får man naturligtvis tjälbildning i leran under densamma,
och vid upptiningen blir leran lös, och man får
sättningar i makadamkakan och partiella förskjutningar och
får dragas med reparationsarbeten under och efter
tjällossningen. Om inte det frostfria djupet är allt för
stort, har man i denna medelväg ett någorlunda
nöjaktigt sätt att hämma tjälverkningarna, nota bene om
vi även i fortsättningen låta oss nöja med att under
själva den stora tjällossningen bli förbjudna att åka
på vägarna.
Men om vi tänka på den nordliga delen av vårt land
med dess djupa tjälbildning. så blir även denna metod
synnerligen dyrbar, såväl vad byggande som vad
underhåll på grund av tjälen beträffar, och dessutom lia vi
ju där den ur tjälsynpunkt så farliga jäsleran. Det
är ju också, som man brukar säga, "gott om mil" i
Norrland, och när därtill kommer, att
befolkningstätheten är ringa, så har man där givetvis inte
ekonomiska resurser att låta en väg kosta lika mycket som
i de södra och tätbebodda trakterna och mycket mindre
att öka denna kostnad i den grad, som borde betingas
av det större tjäldjupet samt av jäsleran. I stället
har man där sedan gammalt slagit in på en annan metod
för att minska tjällossningens nackdelar nämligen
medelst risbäddar, och på senare år har man även börjat
begagna sig av sandbäddar. Fastän dessa
bäddnings-metoder visst inte visat sig vara idealiska, varken ur
teknisk eller ekonomisk synpunkt, kan man dock tryggt
säga, att man genom dessa metoder på det hela taget
erhållit ett relativt gott resultat för en måttlig
kostnad. och fastän numera genom ökad trafik och andra
fiiktorer ris- och sandbäddarna helt visst sett sina
bästa dagar, så torde dock de, som hänföra de
norrländska vägarnas svår- eller oframkomlighet under
tjällossningen till för svagt byggnadssätt, icke hava
skärskådat problemet i hela dess vidd.
Enär torr lera eller jäslera är att betrakta såsom ett
mycket gott bärlager, på samma gång som det i
ler-och jäsleredistrikt är det. billigast tänkbara, så gör sig
önskemålet att kunna begagna sig av nämnda jordarter
starkt gällande, men att lerornas förhållande till vatten
är sådant som det är. och följaktligen icke utan vidare
gör dem användbara såsom bärlager under
tjällossningen, är ett beklagligt faktum.
Lyckligtvis synes det emellertid, som om spörsmålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
