Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Innehållsförteckning - Häfte 1. 5 jan. 1929 - Internationella samfärdselfrågor efter världskriget, av F. Vilh. Hansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 jan. 1929
ALLMÄNNA AVDELNINGEN 11
säger också: "Nationernas förbunds medlemmar skola
vidtaga de åtgärder, som äro nödvändiga för att
åstadkomma garanti för och viktmakthållande av
samfärdselns och transiteringens frihet.’’ I retta avseende
innehåller pakten många bestämmelser, dels av
tillfällig, dels av bestående art. Bland de tillfälliga må
endast påminnas om dem. genom vilka Tyskland
förbands till absolut transiteringsskyldighet utan
reei-procitet under en femårsperiod, som likväl av N. F.
kunde vid behov förlängas. De viktigaste permanenta
bestämmelserna rörde internationaliseringen av vissa
floder, Elbe, Oder, Donau och ev. Niemen eller som den
på sin nedersta sträcka kallas, Memel, samt av
Kiel-kanalen och den nu under byggnad varande kan||en
Rhen—Main—Donau. För de internationella floderna
skulle inrättas särskilda flodkommissioner, som skull o
ha deras förvaltning om hand. För den viktiga
pulsådern Rhen skulle tills vidare gälla den bekanta
konventionen i Mannheim den 17 oktober 1868, som hade
avslutats mellan de strandägande staterna. Den skulle
emellertid revideras och förvaltningen anförtros åt en
s. k. centralkommission för Rhen. Vidare bestämdes,
att om Belgien önskade ny kanal från Ruhrort-trakten
mellan Rhen och Maas, Tyskland skulle vara skyldigt
att på sin bekostnad bygga en del av densamma, som
folie inom Tysklands gränser. Även denna kanal
liksom till äventyrs blivande lateralkanaler till Rhen
skulle läggas under nyssnämnda centralkommissions
förvaltning. Jag förbigår här de mera våldsamma
bestämmelserna om överlämnande från tysk sida av
betydande mängder fartygsmaterial m. m. och
förhandsrätten för Frankrike att utbygga vattenkraften i Rhen
m. fi.; stadganden, som ju icke gärna kunna anses
befordra den internationella samfärdseln. Pakten
bestämde vidare, att internationella konventioner
snarast. möjligt skulle ingås i samfärdselns intresse.
Den första allmänna samfärdselkonferensen
i Barcelona 1921.
En följd av denna sistnämnda föreskrift var
sammankallandet genom Nationernas förbund av den
internationella samfärdselkonferensen i Barcelona våren
1921, i vilken deltogo ej mindre än 42 olika stater
förutom de särskilt inbjudna Tyskland och Ungern,
vilka då ännu voro i onåd och därför icke tillerkändes
någon rösträtt vid konferensen utan endast skulle
spela en rådgivande roll. Förenta staterna höll sig
utanför. N. F:s råd hade såsom president för
konferensen utsett den bekante historikern och statsmannen
Gabriel Hanotaux, som på ett synnerligen
enväldigt och skickligt sätt ledde förhandlingarna. Såsom
delegerade för Sverige närvoro byråchefen Ahlberg,
professor Hörnell och dåvarande
legationssekreteraren i Paris, numera ministern i Bern. K. I.
Westman samt undertecknad som ordförande. Underlag
för överläggningarna utgjorde förberedande
förslag-till konventioner, vilka utarbetats av en kommitté, som
sammanträtt i Paris året förut, och i vilken för
Sveriges del deltogo herrar Ahlberg och Hörnell.
Enligt monsieur Hanotaux "hade konferensen att i
tekniska och praktiska spörsmål åstadkomma enighet
mellan internationalism och nationerna". Ty. sade
ban, "Le monde moderne est éminemment un monde
de circulation", en sats, som helt och hållet
sammanfaller med kejsar Wilhelms nyss citerade.
Inrättande av ett internationellt permanent organ
för samfärdselfrågan.
Barcelonakonferensens första uppgift var att skapa
ett internationellt permanent organ för handläggande
av samfärdselfrågorna. Detta fick det långa namnet
"Commission consultative et techniqué des
Commu-nication et du Transit", sedermera i skrift och tal
dess bättre benämnd helt enkelt CCT. Denna
kommission utgör icke någon dömande institution. En
sådan finns i Haagdomstolen. Men den skall studera
samfärdselfrågorna, föreslå överenskommelser och
söka förlika tvister. Den utses av de allmänna
samfärdselkonferenser, vilka tid efter annan av NF
sammankallas. CCT består av ett antal medlemmar,
uppgående till högst 1/i! av NF:s medlemsantal. De
permanenta rådsmedlemmarna, dvs. stormakterna, ha
självskriven rätt att vardera utse en medlem. Till
en början var det sålunda England, Frankrike, Italien
och Japan. Sedan Tyskland numera erhållit
permanent rådsplats, har detta land samma rätt. Resten
av de stater, vilka ha rätt att utse var sin medlem
i kommissionen, utses för kommande period vid de
allmänna konferenserna. Det må betonas, att
medlemmarna ej skola betraktas som delegerade för var
sin stat utan skola verka såsom personliga
medlemmar. Halva antalet av dessa valda medlemmar kan
återväljas en gång. Vidare bestämdes, att
gruppbildning finge äga rum för stater, som kunna anses bilda
en geografisk enhet, varvid varje röst, som tillfaller
en bland gruppens stater, räknas tillfalla gruppen,
som inom sig överenskommer om, vilken stat för
kommande period skall insätta medlem i
kommissionen. Sålunda sammanslöto sig Danmark, Norge
och Sverige till en dylik grupp, och på Danmark föll
uppgiften att för första perioden utse medlem. I
enlighet med den förberedande Pariskommitténs förslag
kunde en röstackumulering äga rum, så att
exempelvis varje land i en tremannagrupp hade rätt att rösta
på sig själv och de båda. andra länderna. Därigenom
skaffade sig Danmark, Norge och Sverige själva 9
röster förutom dem, som tillföllo gruppen på grund
av andra staters röstsedlar.
Detta för de små staterna betydelsefulla
medgivande hade de svenska delegerade i Paris lyckats
genomdriva. Förmånen ifråga upphävdes emellertid
vid allmänna samfärdselkonferensen i Genève år 1927.
Dessa nu refererade bestämmelser ingingo i det i
Barcelona fastställda organisationsreglementet och det
inre reglementet för de allmänna konferenserna.
Konvention om transiteringsfriheten.
Vid Barcelonakonferensen behandlades flera förslag
till internationella konventioner. Den första och
viktigaste gällde transiteringsfriheten.
Transiteringsfriheten var visserligen förut i stort
sett i regel frivilligt, erkänd genom regionala
överenskommelser, men ej minst till följd av världskriget
behövdes faktiska stadganden, godkända av så många
stater som möjligt. Dessutom var det av vikt. att få
allmänt erkända i konventionerna ingående
föreskrifter om lösningen av uppkommande tvister.
Vad är nu transiteringsfrihetens princip? Jo, i
korthet: rätt för en stat att få tillträde till havet över
en mellanliggande stats område eller till en annan
stat, belägen bortom mellanliggande stats område, lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
