Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 12 jan. 1929 - Tekniskt och kommunalpolitiskt chefskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
TE KNISK TIDS K RIFT
5 jan. 1929
välja sin ordförande, vilket är förbehållet
stadskollegiet. Om sålunda kommunalförfattningen ej tilldelar
borgarråden, såsom ordförande i styrelser, några
särskilda rättigheter och skyldigheter utöver dem, som
redan förut tillkommit ordförandena, finner man dock i
"fiuansstvrelsekommitténs betänkande med förslag i
fråga om den centrala stadsförvaltningens
omorganisation 1919" vissa uttalanden, som visa, att man
avsett att åt borgarråden ge en betydande befogenhet
gent emot åtminstone styrelser och nämnder
underställda kontor och deras chefer. I nämnda betänkande
talas sålunda om att borgarråden såsom
styrelseordförande skulle äga tillfälle att utöva den erforderliga
ledningen av ärendenas utredning och arbetets gång
utan att därför behöva betungas med löpande
förvalt-ningsdetaljer samt att det måste innebära betydande
fördelar för förvaltningens verk och chefer att genom
en direkt ansvarig representant för stadens regering
(stadskollgiet) kunna erhålla erforderliga direktiv för
arbetet. Innebörden av dessa uttalanden synes
otvetydigt visa, att man umgåtts med tanken att ge
borgarråden en ställning, motsvarande verkligt chefskap.
Då emellertid något dylikt ej fått uttryck i
kommunalförordningen. synes avsikten ha övergivits, ty
rätt till utövning av verkligt chefskap utan stöd i
vederbörlig författning synes knappast ha kunnat vara
avsedd. Man torde sålunda kunna säga, att
borgarrådsinstitutionen ej innebär någon författningsenlig
förändring i förhållandet mellan styrelseordförande
och förvaltningschefer.
Men likväl föreligger nu i verkligheten just i detta
avseende en betydande olikhet mot förr. Varpå beror
detta? Svaret är rätt enkelt. Anledningen ligger i
själva borgarrådsbefattningens egen natur att på
samma gång vara såväl förtroendeuppdrag som tjänst.
Förstnämnda omständighet förlänar borgarråden en
myndig ansedd ställning, den senare kräver av dem
ett oavlåtligt arbete för att de många och till sin natur
växlande frågor och ärenden, som komma under deras
handläggning och bedömande skola få ett
ändamålsenligt och tillfredsställande avgörande samt ger dem
därigenom stora insiktar inom respektive
förvaltningsgrenar. Det är uppenbart, att en person, som fyller
de stora fordringar, som ställas på ett borgarråd och
som därjämte innehar hög social ställning och en
häremot svarande lön, skall, om han därtill finner
anledning. i kraft härav kunna utöva ett betydande
inflytande, även om författningsenligt stöd saknas för de
ingripanden och åtgärder, som härför kunna vara
nödvändiga eller behövliga. I vilken omfattning, under
vilka omständigheter m. m. dyl. ett borgarråd vill och
anser sig kunna begagna den befogenhet, som sålunda
torde få anses föreligga, beror helt naturligt
huvudsakligen på hans personliga mening om sina
rättigheter och skyldigheter. Borgarråden skapa härigenom
sin egen befogenhet, och uppfattningen om denna
torde vara väsentligt olika hos skilda borgarråd. Av
det särskilda inflytande, som borgarråden på grund av
angivna omständigheter sålunda kunna utöva, skall
emellertid här i huvudsak endast beröras deras
möjligheter att, så att säga vid sidan om styrelsebordet
mer eller mindre medvetet och mer eller mindre
avsiktligt påverka styrelser underlydande kontor och
chefer. Härom dock mera längre fram.
Men även vid styrelsebordet kan ett borgarråd
genom ingående kännedom om föreliggande ärende såväl
gent emot styrelsen som i förhållande till chefen utöva
ett avsevärt större inflytande än som tidigare var
tänkbart. Då rådde ock ett mera opersonligt
samarbete mellan ordföranden och chefen — kontoret — i
det ärenden i allmänhet föredrogos enligt skriftliga
yttranden från chefen utan att ordföranden genom
muntlig överläggning med denne eller genom närmare
studium på förhand av handlingarna härom inhämtat
någon mera ingående kännedom. Men i gengäld
upplästes vid sammanträdena förekommande yttranden
och skrivelser, varigenom såväl ordföranden som
ledamöterna fingo den redogörelse för frågorna och den
motivering för yrkandena, som chefen framlagt. Hos
denne låg ock till väsentlig grad den verkliga
sakkunskapen jämte den noggranna kännedomen om
förelig-gade frågor och ärenden, vilken omständighet i och
för sig gav chefen en jämförelsevis stark ställning vid
uppkommande meningsskiljaktigheter.
Genom att ordföranden nu redan före
sammanträdena i regel förskaffat sig en grundlig kännedom om
ärendena och genom sitt ledamotskap av
stadskollegiet m. fi. omständigheter i övrigt äger en mera
överblickande kunskap om stadens förvaltningsfrågor är
han i stånd att vid dessa i en förut otänkbar grad
intaga en kraftig och självständig ställning, ett
förhållande som i viss omfattning måste medföra en
nedsättning av chefens och i viss mån även av ledamöternas
inflytande och prestige. Denna ordförandens
kännedom om ärendena sätter honom ock i stånd att, om
han så finner lämpligt, avstå från handlingarnas
uppläsning för att i stället lämna ett muntligt referat av
deras innehåll, vilken omständighet påtagligen är
ägnad att ge ordföranden, så att säga, ett försprång,
ett starkare utgångsläge vid en eventuell
överläggning. Förfarandet, som i mindre frågor i allmänhet
torde få anses lämpligt, kan emellertid lätt leda till
förbiseende och missförstånd, medföra oklarhet m. m.
dyl., särskilt om ordföranden ej är alltför väl
hemmastadd i sina stycken, varigenom nämnder och styrelser
kunna erhålla en ofullständig eller oriktig uppfattning
om föreliggande spörsmål. Detta i förening därmed,
att ordföranden genom sättet för och läggningen av
föredragningen i en viss fråga äger möjlighet att ge en
mera personligt färgad bild av denna vidkommande
omständigheter, kan påtagligen giva anledning till
beslut, som gå i en annan riktning än vad som skulle
förekommit, om ledamöterna fått den fulla vetskapen
om chefens yttrande. När en sådan missuppfattning
eller vilseledande framställning av en fråga föreligger,
kan visserligen chefen lämna de upplysningar, han
anser nödiga för frågans allsidiga belysning, och gör väl
så också i de flesta fall och särskilt vid ärenden av
principiell natur eller av större vikt. men vid frågor
av jämförelsevis ringa betydelse finner han sig nog
ej böra rätta ordföranden, med påföljd att beslutet kan
gå i en annan riktning eller åtminstone motiveras
annorlunda och i en annan anda än eljes blivit fallet.
Vad slutligen angår den kanske något ömtåliga
frågan om borgarrådens inflytande, självtagna
befogenhet m. m. dyl. gent emot vederbörande chefer synes
spörsmålen härom vara av rätt invecklad
beskaffenhet, där god plats för skilda meningar sannolikt finnes.
Självfallet torde emellertid härvid vara, att
borgarråd endast i egenskap av ordförande i styrelse och då
således å styrelses vägnar, även om i verkligheten
saken för denna är okänd, kan anses ha befogenhet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
