Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 9 febr. 1929 - Ros och ris av 1928 års generalplan för Stockholm, av Gustav Welin, Sal. Vinberg, A. Granholm, Ragnar Östberg, Nils Gellerstedt, E. Paul Wretlind, Tage William-Olsson, Albert Lilienberg, Anna Lindhagen, P. G. Hörnell, David Dahl, Otto Linton, Carl Lindhagen, Wilhelm Klemming, Wollmar Fellenius, Gustaf Dahlberg - Tekniska föreningar - Ingenjörsklubben i Falun, av T. Q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f» febr. 1029
ALLMÅNNA A VDELMINGEN
103
och verksamhet råda. blott för att göra en vinst i
anläggningskostnaderna. Om man gör så, kan man vara
lugn för att bristen i stället kommer i form av ett
lågt trafikresultat. För att göra en sådan vinst vid
övergången av Klaraviken har man sålunda, såsom
nämnts, valt en linje över Torsgatan upp till Adolf
Fredriks kyrka. Det är dock alldeles oriktigt att i
detta fall framgå i en annan riktning än den, som
följer de starka trafiklederna. Banan borde i stället få
en riktning från Drottningsholmsvägen och fortsätta
under Kungsgatan ända fram till Stureplan.
Kungsgatan är ju en trafikled, där redan nu en
utomordentligt stark trafik och verksamhet upparbetats, som
förresten komma att ökas. Utvecklingen i Stockholm
har ganska snabbt förflyttats norrut, men då man har
trafikens tyngdpunkt så pass långt ner som vid
Kungsgatan, bör tunneltrafiken icke drivas upp till
Adolf Fredriks kyrka. Erfarenheten ifråga om
förortsbanorna säger i övrigt, att dessa banor, som i. sin
första uppkomst ofta äro blott rudiment till ett helt
nät, kunna giva ett gott resultat endast som verkliga,
storstaden genomgående linjer.
Därmed har jag dock icke utan vidare sagt, att
tillkomsten nu av sådana förortsbanor här äro fullt
i sin ordning. I de flesta storstäder i världen kostar
nämligen driften av dessa i regel så oerhört mycket
för skattebetalarna, att man bör betänka sig, innan
man går in för dem. Sålunda få invånarna i New
York årligen c:a 50 mill. kr. på sina skattsedlar
genom bristen i den underjordiska bandriften, och där
har man dock att räkna med en oerhört tät trafik.
Vilket resultat vi skulle få här, kan man göra sig en
ungefärlig föreställning om.
Hela denna fråga måste därför penetreras vida
grundligare än som skett och är det bl. a. nödvändigt
framlägga en trafikkalkyl, som visar, om man här
verkligen skall räkna med dessa anläggningar, som
dock obestridligen ur flera synpunkter ha stor
praktisk betydelse.
TEKNISKA FÖRENINGART
Ingenjörsklubben i Falun
firade enligt gammal tradition pä den andra lördagen
i december sin sedvanliga årshögtid i den ståtliga
Bergslagssalongen, som av Stora kopparbergsbolaget med
känd gästfrihet upplåtits för dagens förhandlingar.
Ett stort antal ingenjörer från staden och den
kringliggande industribygden samt talrika representanter från
Dalarnas, Västmanlands, Gästriklands och Värmlands
bergslager hade infunnit sig. Grängesberg, Idkerberget,
Zinkgruvorna, t. o. m. Gellivaara- och Kirunafälten,
Domnarvet, Hofors- och Ockelboverken, Sandviken,
Porsbacka, Avesta, Fagersta, Smedjebacken,
Morgårdshammar, Wikmanshyttan, ASEA, Hallstahammar, Hellefors,
Värmlands Björneborg och Uddeholmsverken m. fi. voro
värdigt, några t. o. m. tämligen mangrant
representerade. Från Bergshögskolan närvoro professorerna J.
A. Leffler och B. G. Markman samt från Jernkontoret
professor Arvid Johansson.
Då klubbens ordförande, disponenten Lundqvist, av
utländsk resa var förhindrad att närvara, leddes
förhandlingarna av vice ordföranden, disponenten W.
Nisser, Grycksbo.
Sedan föreningsärendena blivit genomgångna inleddes
diskussionsmötet av professor Markman med ett
uppmärksamt åhört föredrag över ämnet: "Bergborrning
med högt "kompressionstryck". Föredragshållaren redo-
gjorde i korta drag för bergborrmaskinens tekniska
utveckling, särskilt i vårt land, och för de försök, som på
hans initiativ med anslag från Jernkontoret hade blivit
utförda vid Hillängsgruvorna med betydligt ökat
lufttryck i borrmaskinerna. Resultaten voro delvis redan
publicerade i julihäftet av J. K. A. men inledaren hade
åter upptagit frågan i förhoppning om att därigenom
kunna stimulera dess utveckling till en snar och god
lösning. Bl. a. hade under slutet av försöken särskild
uppmärksamhet ägnats åt borrens och borrskärens form
och storlek, för vilka talaren redogjorde.
Ingenjör Paulsrud, Ludvika, som personligen lett de
omnämnda försöken lämnade genom ett skriftligt inlägg
kompletterande uppgifter över de senast erhållna
resultaten, vilka syntes bestyrka värdet av ökat lufttryck vid
bergborrning, samt vidrörde behovet àv ännu kraftigare
borrstål, automatisk borrvridning och ändock, om
möjligt, lägre borrmaskinsvikt.
Direktör N. Hedberg omnämnde en försöksanläggning
vid Grängesberg, förordade lägre borrmaskinsvikt, ev.
med minskad kolvdiameter, samt frambar gruvmännens
tack till professor Markman för hans insats i denna
viktiga tekniska detalj.
Bergsingenjör Nordenfelt, Hofors, rekommenderade
dubbelkoniska skär, för vilka han åberopade stadgad
utländsk erfarenhet, berörde slagantalets och
skärdiameterns inflytande på borrningseffekten, borrbrotten på
grund av ostadig uppställning, borrets noggranna
inriktning samt borrstålets form med förord för
6-kant-formen.
Bergsingenjör Ryd, Atlas, bekräftade professor
Markmans uppgifter rörande de vanliga Cyklopmaskinernas
beprövade hållbarhet samt framhöll svårigheten av att
förena automatisk kringvridning med lägre vikt hos
borrmaskinen och rimliga anskaffnings- resp.
underhållskostnader.
Chefskonstruktören vid Karlstads mekaniska
verkstad, Elov Englesson, föreläste över ämnet:
"Frätningar vid vattenturbiner och utprovning av
frätnings-beständigt material." Frätningar vid vattenturbiner, sade
talaren, äro i allmänhet en följd av "kavitation", dvs.
hålrum eller blåsbildning i vattnet, som uppstår på
sådana punkter, där absoluta trycket sjunker under
vattnets ångbildningstryck. Vid av vattnets virvelrörelse
uppkomma hastiga tryckväxlingar med häftig
tryckstegring och kondensation uppstå sålunda häftiga vattenslag,
vilka som täta hammarslag påverka turbinmaterialet
och utmatta detta med åtföljande "erosion". Även
kemisk frätning, "korrosion", är därvid en bidragande,
oftast sekundär, orsak till metallernas förstöring, vilket
bl. a. framgår vid propellrar, som arbeta i saltvatten.
Såsom exempel härpå anförde talaren ett fall rörande
"Mauretanias" 4 propellrar, vilka efter endast 3
månader blivit så frätta, att de måste ersättas med nya, en
dyrbar historia, då varje propeller vägde 20 ton. Ett
hållbarare material utexperimenterades härför, en
manganbroms, kallad turbadium.
Efter att hava redogjort för de resultat rörande
fartygspropellrar, som den av engelska amiralitetet år
1915 tillsatta undersökningskommittén under Sir
Charles A. Parsson erhållit, visade talaren deras
överensstämmelse med de rön man gjort på turbiner samt gav
exempel på storleksordningen hos de krafter, som
åstadkomma den beskrivna kavitationserosionen.
Slutligen lämnade föreläsaren en redogörelse för
Kristinehamnsverkstadens kavitationslaboratorium och
dess provturbin av kaplantyp vid Hagfors samt för de
jämförande prov, verkstaden redan hunnit utföra, vilka
tydligen angivit det vanliga rostfria stålgjutgodset
såsom det hittills bästa utprovade, så länge det gällde sött
vatten. Såsom propellermaterial i salt vatten vore det
däremot odugligt, vilket förhållande i den följande
diskussionen ytterligare underströks av bergsingenjör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
