Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. 9 mars 1929 - Ingenjörernas anställningsavtal, av Karl A. Wessblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 TEKNISK TIDSKRIFT 9 mars 1920
INGENJÖRERNAS ANSTÄLLNINGSAVTAL.
Vid teknologföreningens allmänna sammanträde den
20 februari upptogs till diskussion frågan om
ingenjörernas anställningsavtal. Inledningsföredraget, vilket hölls
av civilingenjören Karl A. Wessblad återges här, medan
den efter föredraget följande diskussionen redan i
korthet refererats i föregående häfte i samband med det
allmänna referatet av sammanträdet.
När den unge ingenjören efter väl avslutade studier
vid högskolan och sedan de mer eller mindre talrika,
fåfänga besöken hos olika industrier etc.
undanstökats äntligen får sin första anställning, blir det
endast i undantagsfall fråga om ett någorlunda klart
formulerat anställningsavtal mellan honom och
arbetsgivaren. Ytterst sällan blir det skriftligt, men
emellanåt blir det muntligt tämligen väl formulerat.
Jag vill redan här uttryckligen deklarera, att jag alls
intet har att invända mot muntliga avtal i allmänhet
eller anställningsavtal i synnerhet, tvärtom begagnar
jag mig gärna av denna form, men till ett bra,
muntligt anställningsavtal tycker jag hör rediga, och helst
ömsesidigt kollationerade noteringar om vad saken
gäller, ty minnesfelen, de frivilliga lika väl som de
ofrivilliga äro de faktorer, som vanligen fördärva ett
muntligt avtals helgd, alldeles oavsett att
tolkningsfel i dessa fall vanligen bliva svårare än när det
gäller en skriftlig överenskommelse.
Det har på senare tid med amerikaniseringens
inträde även i vårt land blivit allt vanligare att
anställningsavtalen bliva rätt lösliga, I bästa fall gör man
något som man glömsk av uttryckets ursprungliga
betydelse, vilken som bekant icke är enbart smickrande
kallar för ett "gentlemen agreement". Man avtalar
sina ömsesidiga villkor, dvs. dem man för tillfället
kommer ihåg, bekräftar deras ömsesidiga
accepterande med handslag och saken är klar. Denna form
av uppgörelse är mig mycket sympatisk, och det vore
väl om den allmänt kunde rekommenderas. Så kan
emellertid ej ske. En av de oundgängligaste
förutsättningarna för ett gentlemen agreement är
nämligen, att det skall ingås mellan två gentlemen och
tyvärr visar det sig mera sällan att denna
förutsättning varit tillfinnandes vid avtalets ingående. De
många undantag härifrån som obestridligen finnas,
bekräfta endast regeln.
När ett avtal skall ingås mellan en firma och en
anställd, måste den anställde göra klart för sig med
vem avtalet ingås. Det finnes massor av firmor som
kunna identifieras med sina ledande män, då firman
så att säga endast är den yttre form under vilken
mannen som person är verksam. I dylika fall kan det
givetvis vara tämligen likgiltigt om avtalet slutes
med personen eller firman, men så snart firman tager
litet större dimensioner eller det blir fråga om ett
företag i bolagets eller aktiebolagets form blir saken
annorlunda. Man må hava en hur korrekt och
tilltalande uppfattning som helst av den ledande
mannens gentlemannakaraktär, men man bör ej låta ett
anställningsavtal med en dylik firma få karaktären
av ett "gentlemen agreement" med vederbörande
ledare eller bef ullmäktiga de inom företaget. Skälen
härtill äro för uppenbara för att egentligen behöva
påpekas, det må vara nog att erinra om att vanligen
fler än en person har rätt att tala i bolagets namn
och att de eventuella tvistigheter som kunna uppstå
kring ett "gentlemen agreement" med den ene
personen i företaget vanligen måste klaras upp med en
annan gentleman i företaget.
Om det som jag hoppas framgår av vad jag sagt
sålunda finnes ett antal fall, då anställningsavtal böra
för ingenjörers vidkommande göras muntliga under
formen av ett "gentlemen agreement" äro de likväl
avgjort icke att rekommendera, Det synes mig också
egendomligt och omotiverat, att man icke i ett
skriftligt avtal skall kunna fästa de villkor och synpunkter
på ett papper, om vilka man redan muntligt enats.
Det har avgjort den fördelen att innebörden av vad
som överenskommits därigenom blir ofrånkomligt
klar, och de eventuellt uppstående tvistigheterna
komma att röra sig om tolkningsfrågor.
Låtom oss sålunda fastställa att mellan
arbetsgivaren och ingenjören bör, därest ett längre samarbete
avses, ett skriftligt avtal upprättas. Vad bör då ett
dylikt avtal innehålla, Svaret på denna fråga gives
genom en analys av vad kontrahenterna avse att
säkra med avtalet. Låt oss göra denna analys.
Arbetsgivaren avser:
1. Fastställandet av vem den anställde är.
2. Angivandet av hans arbetsuppgift.
3. Fixerandet av den anställdes åtaganden och
förpliktelser samt sättet för dessas uppfyllande.
4. Bestämmandet av de förmåner den anställde äger
åtnjuta som ersättning för sin avtalade
arbetsprestation.
5. Fixerandet av avtalets giltighetstid.
6. Eventuella villkor med hänsyn till den anställdes
verksamhet efter avtalets upphörande.
7. Huru i händelse av tvist skall förfaras.
I stort sett äro den anställdes syften med avtalet
samordnade med arbetsgivarens men några önskemål
därutöver finnas för honom.
Att den anställde först och främst vill hava den
juridiska person, hos vilken anställningen sker,
fixerad är tämligen klart. Som andra önskemål står att
få arbetsuppgiften angiven. Att detta sker med
någorlunda precision är för den anställde ett viktigare
önskemål än för den anställande. Jag vill i detta
sammanhang endast nämna att tjänsteställning,
befogenhet, skyldighet till initiativ i olika hänseenden,
disciplinära förhållanden etc. intimt sammanhänga
med huru pass väl preciserad arbetsuppgiften är. För
snäva determinationer kan fördärva möjligheterna
för uppdragets bästa möjliga fullgörande, för vida och
obestämda angivanden kan leda till disciplinära och
praktiska vanförhållanden. I denna punkt bör även
i avtalet angivas var geografiskt sett den anställdes
placering avses. Det är uppenbarligen för en i ett
vittfamnande företag anställd person icke likgiltigt
om han blir skickad som en skottspole jorden runt
och ej heller är det likgiltigt, om man låter anställa
sig i en firma vid dess Stockholmskontor och därefter
upptäcker att arbetsplaceringen nödvändiggör en
flyttning utom staden. Angives denna sak från
början så behöver det icke bliva vare sig diskussion eller
misstämning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
