Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 6 april 1929 - Svea älv, Göta älv och Dana älv, av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
TEKNISK TIDSKRIFT
16 febr. 1929
I AncytuSSjtn
I Yäsremovet
S Land,som senare At
\mtl under havsytan
idndisgrdns I
Vänerns nutida /
kffwwwwh
Östersjöns 0:0 /
Nutida nivåtin]er j
fdriOO resp. hr
SOOmOtl
Fig. 8. Land, vatten och iandia vid tiden för Ancylussjöns avstängning.
mellan de olika trädslagens pollenkorn i det ena
skiktet över det andra, Härigenom erhåller man ett i viss
mån matematiskt uttryck för de stora växlingarna i
sammansättningar av traktens skogar under den tid,
lagerföljden representerar, och man kan grafiskt
åskådliggöra dessa växlingar genom s. k.
pollendiagram för lagerföljderna. Pollendiagrammen för
södra delen av det baltiska området och för
trakterna kring Vänern registrera vissa detaljer i skogens
historia, vilka återkomma med stor regelbundenhet
alltifrån Gotland och Öland i öster ända till
Göta-älvsområdet, Dalsland, västra Värmland och vissa
delar av Västkusten. Dessa pollenanalytiska lednivåer
utgöra så att säga tidsetiketter på avlagringarna, och
tack vare detta kunna pollendiagrammen nyttjas som
ett slags tidsstomme, på vilken de enskilda
utvecklingsstadierna på vitt skilda punkter inom hela detta
område kunna krokas upp, och med hjälp av vilken
deras inbördes ordningsföljd och deras allmänna
tidsställning kunna direkt avläsas. Medels denna metod
är dels Svea älvs eget utvecklingsförlopp utrett, dels
dess tidsställning till de stora huvudhändelserna i
Nordeuropas geografiska historia fastslagen.
I sin ursprungligaste form gjorde Svea älv så
tillvida dåligt skäl för sitt namn, att. den icke bildade en
enhetlig strömfåra utan var uppdelad på en serie av
jämsides löpande avloppsrännor, vilka var för sig
mynnade i den havsvik. Letälvsdalen inneslöt under
tiden närmast efter Ancylussjöns avstängning. När
en jallhöjd uppstod i de sista Sveasunden och dessa
sålunda började antaga karaktär av flodlopp, sökte
sig vattnet först fram efter alla de vägar terrängen
erbjöd. Men allteftersom havsytan i väster vandrade
nedåt och fallhöjden ökades, satte strömerosionen in
med växande styrka, Den koncentrerade sig snart på
de sträckor, där minsta motståndet mötte. Där
utmejslar den småningom de slutliga Sveafallens bäddar,
och till dessa samlar sig rätt snart hela avbördningen.
Under tiden har landhöjningen bragt även
Letälvsdalen över Vänerfjärdens yta, Och liksom de forna
Sveasunden under utvecklingens fortgång förvandlats
till vattenfall och forsar, blir Letälvsdalen mellan
dessa och den punkt, där Vänerbassängens vattenyta
stod vid Svea älvs sinande, en flodfåra, genom vilken
vattenmassorna i samlat flöde strömmade mot havet.
Då detta stadium uppnåtts, företedde Svea älv bilden
av en ungefär en mil lång och en halv kilometer bred
flod, till vilken Sveafallen utgjorde de översta
källflödena. Denna samlade Svea älv framträder ännu i
dag mycket tydligt på vilken karta som helst över
trakten. Det är den, som skapat Letälvens sjölikt
utvidgade parti mellan Degerfors och gården Billinge. Mot
denna sträckas breda vatten kontrasterar mycket skarpt
den blygsamma fåra, Letälven själv förmått utskära i
sand- och leravlagringarna ovanför och nedanför.
Med det antagna minimivärdet för Svea älvs
vattenföring, 20 000 kbm/sek., måste älvens samlade ström
hava haft en hastighet av 4 à 5 meter i sekunden och
en "fallförlust" på sträckan nedanför Degerfors av
minst c:a 10 meter. Strömmen har också så gott som
fullständigt bortrensat de lösa avlagringar, som havet
efterlämnade, och blottlagt berggrunden eller moränen
på dalens sidor. I synnerhet i de något trängre
passagerna äro dalsidorna mycket kraftigt angripna av
det framforsande vattnet, och i mynningarna av
sådana utbuktningar åt sidorna, som legat skyddade mot
starkare åverkan av strömmen, och i vilkas inre delar
lerlagren därför kunnat förbliva i huvudsak
oförstörda, hava typiska älvbrinkar utskurits i dessa,
vilka nu ligga ovanom de nivåer, som Letälven når.
Dylika förhållanden, ävensom den höjd, till vilken
avlagringarna av älvgrus i bakvatten och läpartierna
mellan Sveafallens mynningar nå upp, giva oss rent
empiriskt en fallprofil för Svea älvs samlade lopp,
som mycket nära stämmer överens med den ur
vat-tenföringen beräknade. När Svea älv stabiliserat sitt
lopp, men ännu rann med oförminskat flöde, stod dess
vattenyta nedanför fallen på den nuvarande nivån 90
à 92 m ö. h. Samtidigt låg Vänerbassängens yta i
närheten av nutidens 80-meters-nivå, och man torde
kunna för Ancylussjön antaga en vattenhöj d på detta
stadium av ungefär 5 meter över de lägsta
pasströsklarna, dvs. ett ytläge på ungefär 110 meter över den
nutida havsytan. Detta ger för Svea älvs glanstid en
sammanlagd fallhöjd för hela älven av ungefär 30
meter, varav 10 à 12 meter kommer på dessa samlade
nedre lopp och 18 à 20 meter på fallen i dess översta
parti.
Med pollenanalysens hjälp kan man konstatera, att
Svea älvs tillflödesrännor icke sinat på samma gång
utan den ena efter den andra. Det sista flödet har
gått fram genom Bergtjärnscanon. På dennas
erode-rade bergbotten har, strax innan flödet alldeles
upphörde, avsatts ett älvsediment av fin sand och lera.
Vid denna tidpunkt hade emellertid strömmen genom
Domedagsfallets ränna helt avstannat och ett
lugn-vattensstadium där inträtt, under vilket dy börjat
avsättas i denna rännas djupaste parti. För samma
tidpunkt registrera vissa avlagringar i Letälvsdalen ett
vattenstånd utanför fallrännornas mynningar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
