Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 6 april 1929 - Svea älv, Göta älv och Dana älv, av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 april 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
’197
ligare ett par tväråar inom
Lillådalen i anspråk av
strömmen, vilkas bottnar i
vanliga fall ligga helt över
älvens yta. Vid undersökning
av terrängen på de båda öar,
som Vargöområdets älvfåror
omsluta, finner man
emellertid en stor mängd av forntida
tväråar och rännor, som
numera aldrig äro vattenförande,
och vilka liksom Lillåns bädd
äro till stor del fyllda av fin
älvsand. Dessa sediment vila
antingen direkt på det
renspola de berget eller — i de
bredare passagerna — på
ishavslera. Där så är fallet, ligger
nästan alltid mellan den yngre
pålagringen och leran ett tunt
grusskikt med inblandade
rullstenar, som kunna mäta ända
till ett par tiotal
kubikdecimeter. Detta visar, att före
igenslamningen en kraftigt
eroderande och blockförande
ström gått fram både genom dessa rännor och
genom Lillån; och pålagringarnas polleninnehåll
förlägga deras tillkomst till Svea älvs senaste skede.
De äro de sista resultaten av Östersjövattnets
tynande verksamhet inom Ancylustidens Göta älv, när
flödet blev för svagt för att ytterligare utvidga sina
fåror eller ens hålla dem öppna.
Av de gamla vattenbanornas lutning, av deras
mynningars utbildningsform och av deras inbördes
sammanhang kan man avläsa vattnets strömriktningar.
Det visar sig, att hela systemet var anlagt för att leda
vattnet förbi huvudrännans förträngning. Ovanför
denna gå alla rännorna mot Lillån; nedanför leda de
mer eller mindre direkt från denna till den nutida
Huvudälven. Lillån var den gången Göta älvs
huvudfåra, vilken, innan igenslamningen började, var en
eller annan meter djupare än nu. och vars
vattenbredd i allmänhet uppgick till 100 à 200 meter. Som
pricken över i:et kommer, att Storvänergränsen,
markerad av en kedja av vackra standhak, går ända fram
till Huvudnäsfallets översta del och där ligger 48 m
L. v. Post foto.
Fig. 12. Ett strömeroderat skär i "Vänersborgssundet". Strömmen har
brutit över klippan och upprensat sprickorna särskilt på nedströmssidan.
Prxfficuerade avstàrui fyån Sveg passet t/on ! _
Fig. 13. Nivådiagram för det nutida höjdläget av Ancylussjöns, Storvänerns och Västerhavets strandytor
vid tiden för Svea älvs sinande.
ö. h. Vid denna nivå stod Storvänerns yta i denna
trakt, till dess Svea älv sinade och vattnet till följd
av den minskade avbördningen kunde sjunka till sin
nuvarande höjd över pasströskeln.
Det kan på många vägar ledas i bevis, att
Trollhättefallens trösklar först efter Svea älvs utsinande
lyftes över havsvattenytan, och att en havsarm med
salt vatten ännu under Svea älvs senare skeden
nådde fram till Vargöfallens fotparti. Denna
havs-arms yta stod vid Svea älvs slutliga sinande på den
nutida 44-metersnivån. Därmed är sista ledet infogat
i den serie av nivåbestämningar, som tillsammans
säga oss Ancylussjöns höjd över havet omedelbart
före Svea älvs sinande. Storvänern låg då 4 m. ö. h.
Men genom den olikformiga landhöjningen har den
dåvarande strandnivån erhållit en sådan lutning, att
den nu vid Svea älvs mynning ligger 30 m högre än
vid Vargön, dvs. på 78 m. ö. h. Ancylussjöns
vattennivå vid Svea älvs slutliga sinande faller vid 106 m
ö. h.. dvs. 28 m över vattennivån vid älvens utflöde i
Storvänern. Detta ger för Ancylussjöns höjd över
den dåtida havsytan 4 -f- 28 = 32 meter.
Vi ha nu följt Ancylussjöns första avlopp från dess
utflöde på Sveapasset till dess mynning i havsarmen
nedanför Vargön. Det återstår att söka orsaken till
denna fornälvs utsinande. Förklaringen ligger i
landhöjningens olikformighet och dennas inverkan
på den geografiska utvecklingens förlopp. Såsom
Henrik Munthe för fyrtio år sedan visade, har
vattenytan i södra delarna av Östersjön under Ancylussjöns
tid småningom stigit in över landen.
Transgressio-nens slutpunkt är den s. k. Ancylusgränsvallen, dvs.
den ståtliga strandvall, som är följd Gotland runt,
och som till en del bildar "Östra landbergen" på
Öland. Detta har Munthe från början tolkat så, att
Ancylussjöns vatten så att säga stjälpts över mot
söder genom att ett norrut beläget avlopp höjdes
mera än bäckenets södra delar. Denna Munthes
teori är genom upptäckten av Svea älv bekräftad. Och
det är till yttermera visso pollenanalytiskt fastslaget,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
