Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15. 13 april 1929 - Privatanställdas pensionering, av B—d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te knis kTi d s kri ft
HÄFT. 15 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 13 APRIL
ÅRG. 59 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 19 2 9
INNEHÅLL: Privatanställdas pensionering. — Kemiskt forskningsinstitut för Polen. — Gustaf Valdemar
Lundberg †. — Västsvensk stadsbyggnad. — Tekniska högskolan i Berlin 50 år. — Kortslutning av
ackumulatorbatterier. — Ekonomisk översikt. — Notiser. — Litteratur. — Personalnotiser. — Sammanträden.
PRIVATANSTÄLLDAS PENSIONERING.
Betänkande och-förslag angående
tryggande av hos enskild arbetsgivare
anställd personals rätt till utfäst pension,
avgivet den 8 sept. 1928 av
överdirektören P. G. Laotin och hovrättsrådet
Evert Sandberg, vilka inom
justitiedepartementet varit tillkallade såsom
sakkunniga. Från trycket i febr. 1929.
Till de problem, som under senare år tilldragit sig
ett alltmer stigande intresse, hör tryggandet av
hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till
utfäst pension. Frågan upptogs vid 1923 års riksdag
genom en inom andra kammaren av herrar Laurén och
Gustafsson i Älvsered väckt motion, i vilken
påpekades den osäkra ställning med pensionsrätt anställd
personal hade. Även i de fall där pensionsfond
upptagits såsom skuld i företagets bokföring, hade ny
ägare ansett sig fri från förpliktelsen.
Pensionsfonder hade också tagits i anspråk för avskrivningar och
till utdelning åt aktieägare, då utdelning eljest ej
kunnat beredas. Råkade företaget i konkurs, hade
allenast de av personalen, för vilka pensionsbrev
utfärdats, kunnat göra sin rätt gällande; dock endast
såsom oprioriterade fordringsägare. Dessa
missförhållanden syntes böra avhjälpas genom ändring i
aktiebolagslagen, eventuellt genom införande av
förmånsrätt för fordran på pension.
Första lagutskottet, till vilket motionen hänvisades,
fann, i likhet med motionärerna, de anmärkta
förhållandena stötande, men då de i motionen föreslagna
lagstiftningsåtgärderna knappast skulle bereda något
nämnvärt skydd och dessutom kunde bidraga till att
minska arbetsgivarnas intresse för
tjänstepensioneringens ordnande, hemställde utskottet att motionen
ej måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Under åren 1925 och 1926 gjordes från flera
organisationer av privatanställda såväl enskilda som
gemensamma framställningar i ämnet, vilka utmynnade
i en hemställan, att kungl. maj:t ville låta verkställa
utredning, på vilket sätt erforderlig trygghet kunde
beredas åt arbetsgivares utfästelse om pensionering
av hos dem anställd personal samt för riksdagen
framlägga de förslag vartill utredningen kunde
föranleda. Behovet av en lagstiftning ansågs mycket
trängande.
Dessa framställningar remitterades tillsammans med
ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till
lag om offentligen erkända stiftelser till ett flertal
myndigheter för avgivande av yttrande däröver. 1
flera av de inkomna yttrandena uttalades sympati för
en lagstiftning å ifrågavarande område. Allmänt
ansågs emellertid, att spörsmålet borde behandlas
fristående från lagstiftning om stiftelser.
År 1926 påkallades ånyo riksdagens
uppmärksamhet å frågan, denna gång genom en motion i första
kammaren av Carl Gustaf Ekman. I motiveringen
till denna återgives i huvudsakliga delar en
gemensam framställning i ärendet till kungl. maj:t från ett
antal sammanslutningar av privatanställda.
Motionen gick ut på ett yrkande om skrivelse till kungl.
maj:t med anhållan om utredning och förslag till
lagstiftning. Första lagutskottet, till vilket denna
liksom den förut omnämnda motionen hänvisades,
förklarade sig intaga samma ställning till spörsmålet nu
som år 1923 och hemställde därför att motionen ej
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Utskottets utlåtande bifölls av båda kamrarna.
Såsom skäl mot bifall till motionen anfördes under
debatten i första kammaren bl. a. dels att frågan
oavsett riksdagens initiativ, vore föremål för kungl.
maj:ts prövning och dels att såväl utfästelse om
pension som utfästelsens innehåll och tryggande vore en
avtalsfråga, som de därav berörda arbetsgivaren och
hans löntagare hade att själva göra upp sins emellan.
En lagstiftning därom -ansågs innebära ett ingrepp i
avtalsfriheten och torde komma att minska
arbetsgivarnas benägenhet att göra pensionsutfästelser.
Liknande synpunkter framfördes mot motionen i andra
kammaren.
I augusti 1927 tillkallade justitieministern
överdirektören P. G. Laurin och dåvarande
hovrättsassessorn Evert Sandberg att såsom sakkunniga inom
justitiedepartementet verkställa utredning angående
lagstiftning för tryggande av vissa i enskild tjänst
anställda personers rätt till utfäst pension eller
liknande förmån.
De sakkunniga avgåvo i december samma år
betänkande med utkast till lag om frivillig
tjänstepensionering m. m. Över nämnda betänkande infordrades
yttranden från vissa myndigheter samt
arbetsgivare-och personalsammanslutningar. I samtliga yttranden
från arbetsgivaresidan avstyrktes lagstiftning på
området under framhållande av att en sådan kunde
avhålla arbetsgivarna ifrån att utfästa pensioner och
därför komma att motverka sitt eget syfte. I lagut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
