Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15. 13 april 1929 - Västsvensk stadsbyggnad, av A. Södergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
TEKNISK TIDSKRIFT
16 febr. 1929
och Älvsborg. Han sticker ej under stol med, att det
i stor utsträckning varit nödvändigt att hålla sig till
hypoteser, ty så gott som intet finnes kvar ovan jord
från dessa gamla samhällen, och de åren 1915—1918
på Göteborgs stads bekostnad gjorda utgrävningarna
i Lödöse och Nya Lödöse hava ej utförts på sådant
sätt, att de ge närmare besked om de ursprungliga
plananordningarna. Detta senare är så mycket mera
att beklaga, som det enligt ingenjör Lilienbergs
uppfattning skulle varit relativt enkelt att med tillhjälp
av befintligt kartmaterial från äldre tider planlägga
utgrävningarna så, att städernas gatunät blivit
klarlagt.
Innan författaren övergår till Karl IX:s Göteborg
på Hisingen eller den nuvarande stadens närmaste
föregångare, ger han en bred orientering rörande
tidens strömningar inom stadsbyggnadskonsten. Han
visar sålunda, att det var den italienska renässansen,
som tog upp problemet om det antika
stadsplaneschemats utbildning, men framhåller, att dessa
principer aldrig slogo djupare rötter i vår karga jordmån.
Det nya och viktigaste i den italienska
stadsbyggnadsteorien, nämligen hela stadsorganismens
samordnande till en såväl praktisk som arkitektonisk
enhet kom icke hit upp. utan vi anammade endast det
antika schemats skelett, den raka gatan och det
rektangulära kvarteret. På denna grundval uppstod
vad författaren benämner "regularitetens princip".
Att denna enkla och klara princip skulle
tillfredsställa vår storhetstids estetiska behov och dess krav
på ordning och reda, finner författaren helt
naturligt. och han anser den t. o. m. som något för våra
förhållanden utomordentligt passande, just emedan
den befriats från den organisatoriska och
arkitektoniska förfiningen i renässansens stadsbyggnadskonst.
Med sådan förfining hade denna princip aldrig kunnat
bliva, vad den blev för svensk stadsanläggning,
nämligen den formel, kring vilka alla kunde samlas, så
snart en stads byggnadsfråga skulle lösas.
Den största av 1600-talets svenska
stadsanläggningar är Göteborg, och även här blev
"regularitetens princip" tillämpad, fastän anläggningsplanen i
det stora hela är av holländsk typ. För att rätt
förstå denna stadstyp har författaren ansett sig böra
lämna en redogörelse för det holländska
stadsbyggnadsväsendets utveckling intill tiden för Göteborgs
anläggning, och av denna redogörelse framgår, att
Göteborgs stadsplan företer åtskilliga holländska drag
såsom kanalerna, gatornas dimensionering,
gemensamma brandmurar etc.
Det är i det hisingska. Göteborg som de holländska
stadsbyggnadsprinciperna först kommo till
användning. Författaren framhåller, att Karl IX var på det
klara med behovet av en mera västlig orientering i
vår politik, i första hand mot Holland, som var den
tidens stormakt till sjöss. Att konungen under
sådana förhållanden önskade flytta den ur flera
synpunkter mindre väl belägna staden Nylöse till en för
en verklig stapelstad mera lämpad plats, är fullt
naturligt. liksom att han vid stadens uppbyggande
använde sig av inkallade holländare. Författarens
skildring av stadsanläggningen på Hisingen ger oss
bl. a. en bild av de stora svårigheter, som reste sig
i vägen för stadens utbyggande. Den ursprungliga,
sannolikt av Hans Fleming uppgjorda planen,
enligt vilken arbetena påbörjades, befanns mindre lämp-
lig, och en ny plan upprättades av Petter Nicolaus de
Kempe, som efterträdde Fleming som föreståndare
för stadsbygget. Ej heller Kempes stadsplan visade
sig fylla måttet, och han var ej rätte mannen att
handhava ett så stort och maktpåliggande verk, som
det han åtagit sig. Karl IX:s energi förnekade sig
emellertid icke, utan trots allt gick anläggningen
framåt, och bebyggelsen hade hunnit rätt långt, då
staden år 1611 uppbrändes av danskarna. Stadens
förstöring kan dock ej sägas vara en olycka, ty den
staden omgivande terrängen var icke lämplig att
utveckla en storstad på. Den enda för sådant ändamål
lämpliga punkten i trakten, säger författaren, var
just den, som Gustaf II Adolf valde till plats för sin
storstilade stadsgrundning.
Sedan Älvsborgs lösen blivit gulden och fästet åter
kommit under Sveriges krona, var Gustaf Adolfs
första tanke att skaffa landet en stor och livskraftig
hamnstad vid Göta älvs mynning i stället för den av
hans fader anlagda och av danskarna nedbrända
staden på Hisingen. Då ingen av de äldre städerna
varken ur försvarssynpunkt eller med hänsyn till
utvecklingsmöjligheter kunde erbjuda ett läge, som befanns
tillfredsställande, utvaldes som plats för den nya
staden ett område vid södra älvstranden ungefär mitt
emellan Nya Lödöse och Älvsborg. — Den första år
1619 upprättade stadsplanen torde, av allt att döma,
vara uppgjord av Hans Fleming. Hur planen var
beskaffad, har man sig icke bekant, men författaren
tror sig hava funnit, att den i stora drag
åskådliggöres genom en i fortifikationsarkivet förvarad
perspektivskiss, som upptager ett slott på Stora
Otter-hällan, en kyrka på Kvarnberget, vilket omgives av
en hamnkanal, samt däromkring en nästan cirkelrund
befästningsgördel. Författaren stöder sin uppfattning
härvidlag framför allt därpå, att den nedanför
Kvarnberget förr belägna "gropen", som då och då
omnämnes i skrivelser från stadens första tid, förmenas
utgöra ett minne av arbetena med den kanal, som
angives å sagda skiss. Det synes mig.emellertid som
författarens antagande vilar å tämligen lös grund,
varför hela hypotesen om planens utseende förefaller
rätt tvivelaktig. — Var Fleming fader till Göteborgs
första stadsplan, fick han emellertid, framhåller
författaren, mothugg här liksom förut, då frågan gällde
det hisingska Göteborg. Även nu synes det hava
varit landsmän till Fleming som bestodo kritiken, i
detta fall de 1620 inkallade "konduktörerna" Aertsen
och van Werdt, som sannolikt också sedermera
Inträdde vid planens omarbetande. Sedan konungen
år 1621 fastställt den slutliga, ännu i dag i huvudsak
gällande planen, utsågs den i landets hävder
sedermera så berömde Johan Adler Salvius till organisatör
och föreståndare för stadsbyggandet.
Stadsplanens utformning dikterades i första hand
av läget för stora Hamnkanalen, som i sin tur fick
sin slutliga sträckning med hänsyn till berggrunden,
som man ville undvika för själva hamnkanalen men
i möjligaste mån söka utnyttja för intilliggande
bebyggelse. Torget förlades norr om och intill Stora
hamnen och vinkelrätt mot denna drogos östra och västra
hamnarna. Kvarterens långsidor lades parallellt med
Stora hamnen och till huvudgata valde man
Kungsgatan, den enda av långgatorna söder om stora
hamnen, som kunde dragas genom hela stadsområdet från
en utfartsport till en annan. Svenska kyrkan fick sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
