Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16. 20 april 1929 - Stadsavfallet och dess slutliga kvittblivande, av Karl Tingsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 april 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
’219
på sin tid införda delningen i gödselsopor (aska,
köksavfall, golvsopor m. m. dyl.) och skräpsopor
(allehanda skrymmande, till betydande del brännbara
föremål och ämnen). En sådan fördelning, som
naturligtvis ej bör tillgripas annat än då verkligt skäl härtill
föreligger, ger städerna ett mera fast och
självständigt grepp om sopproblemet. Gödselsoporna kunna i
de flesta fall säljas och skräpsoporna kunna med
enkla anordningar till huvudsaklig del förintas genom
förbränning. Av stor betydelse är att härför endast
erfordras ett mindre, begränsat område.
Beträffande gruppernas sammansättning synes, i
fråga om skräpgruppen, inga berättigade
anmärkningar kunna göras. Däremot torde man finna
sammansättningen aska och köksavfall underlig, men, om man
fasthåller vid att dessa ämnen sammanförda skola
utgöra gödselmedel, vartill de äro tjänliga, och tillika
vet, att askan är ett såväl desinfekterande som
lukt-förtagande ämne, måste man medgiva att
sammansättningen är såväl hygieniskt lämplig som naturlig.
Vad man däremot kan invända är, att delningen
ålägger allmänheten vissa skyldigheter, och att dessa
sannolikt ej fullgöras på föreskrivet sätt.
Invändningen är riktig, men då åtgärden är till för det
allmänna bästa, är hygieniskt lämplig och föreskrifter i
så många andra hänseenden utfärdas och måste följas,
synas de angivna betänkligheterna ej böra tillmätas
alltför stor betydelse.
I fråga om sopfördelning i allmänhet — således
oavsett de lokala förhållanden, som kunna tala för
eller mot en dylik, göra en sådan mer eller mindre
önskvärd — får man ej förbise, att en väsentlig
olikhet förefinnes mellan större och mindre städer med
avseende på fördelningens behövlighet och
lämplighet samt graden av de svårigheter, som dess genom^
förande kan komma att möta. Sålunda är det lättare
att på ett tillfredsställande sätt få fördelningen
utförd i en mindre stad på grund av den bättre
allmänanda och den starkare känslan av kommunal
samhörighet, som i regel utmärker den mindre stadens mera
stabila befolkning i jämförelse med den större.
Fördelningen ter sig ock enklare — rymligare bostäder,
större gårdar, lägre hus — och naturligare, är lättare
att övervaka, blir mer förståelig vid mindre
förhållanden.
Utsikterna för sopförbränning i Sverige.
Vid det fall att förbränning på ett eller annat
sätt skall spela en mera betydelsefull roll vid
sopornas kvittblivande, är därjämte själva behovet av
fördelning starkare framträdande i de mindre
städerna än i de större. Medan sålunda en större
stad — som större svenska städer torde i detta
sammanhang ej böra räknas andra än Stockholm,
Göteborg och Malmö — på grund av dess relativt
starkare skräp-(bränsle-)produktion kan genom
förbränning på ett tillfredsställande sätt göra sig kvitt
avfallet i sammanblandat tillstånd, förefinnes ej denna
möjlighet i lika stor utsträckning i en mindre stad.
Det i en sådan producerade mindre bränslerika
avfallet torde kräva att de obrännbara och svårbrända
beståndsdelarna aska och köksavfall först avskiljas,
vilket då effektivast sker genom den omnämnda
fördelningen i hushållen — dvs. undvikandet av
sammanblandning.
. Vissa andra omständigheter skärpa ytterligare den
relativa skillnaden mellan större och mindre städers
skräpproduktion, varigenom de förra får ett än
kraftigare försteg, när det gäller förbränning av avfallet.
Här må blott framhållas hurusom man i de större
städerna dels i avsevärd omfattning anordnar
centraluppvärmning i äldre med kakelugnar försedda hus,
dels vid nybyggnader uteslutande eller nära nog
uteslutande tar i anspråk nämnda system för
bostädernas uppvärmning. Detta medför att i hus med
centraluppvärmning askan i soporna försvinner — askan
och slaggen från den till centraluppvärmningen
hörande eldstaden torde i regel komma
byggnadsverksamheten till godo — trossbottenfyllning, tillverkning
av plattor för mellanväggar — och att den brännbara
skräpmängden ökas, det senare förhållandet beroende
därpå, att den uppbränning av papper m. m. i
eldstäderna, som tidigare kunnat äga rum och i ej
obetydlig omfattning även ägt rum, praktiskt taget ej
längre är möjlig att utföra. Den uppbränning, som
kan försiggå i de öppna trevnadseldstäderna torde
sakna all betydelse. Allt som allt innebära dessa
omständigheter, att frågan om avfallets förbränning
ligger avsevärt gynnsammare i de större svenska städerna
än i de mindre, och att i övrigt skräpproduktionen i
de förra nu synes ha nått en sådan höjd, att man där,
om så vid närmare utredning befinnes vara önskvärt,
med god utsikt till framgång torde kunna upptaga
spörsmålet om förbränning av de sammanblandade
soporna — således ej enbart av skräpet — och
tillvaratagande av det härvid alstrade värmet. Man
skulle sålunda i nämnda städer titan föregående
sopfördelning kunna låta förbränning1 i större eller
mindre omfattning utgöra medlet för sopornas
kvittblivande. Detta är däremot ännu ej möjligt i Sveriges
mindre och medelstora städer, där således en
eventuell förbränning bör inskränkas till; skräpsoporna,
vare sig dessa blivit uppsamlade för sig eller
nödtorftigt frånskilts avfallsmassan. En sådan
förbränning, som i allmänhet torde vara såväl lämplig som
önskvärd, kan visserligen utan särskilda anordningar
komma till stånd på uppläggningsplatsen, men då
denna plats under sådana förhållanden ej kan skötas
efter önskan, på grund av eldens oberäkneliga
spridning, och risk därjämte förefinnes, att en sådan
fältbränning skall förorsaka obehag för grannskapet, är
det tillrådligt att verkställa förbränningen med hjälp
av flyttbara fältugnar eller murade eldstäder av mer
eller mindre enkel beskaffenhet.
Den jämförelsevis stora rikedom på bränsle, som
utmärker avfallet i förutnämnda tre städer, är
emellertid ej så stor att ej särskilda åtgärder äro behövliga
för dess ytterligare höjning. En sådan åvägabringas
lämpligen genom sopornas maskinella sållning för
avskiljande av finsoporna — aska, sand, smärre
matrester m. m. — innan huvudmassan införes i ugnarna.
Därmed erhålles ock en för jordbruket tjänlig
produkt.
Här är emellertid ej meningen att ingå på några
bränsletekniska spörsmål, ej heller att annat än med
några ord beröra de intressanta och ekonomiskt
betydelsefulla frågor, som i samband med planerandet
av en förbränningsanstalt uppstå, exempelvis
beträffande viss del av avfallets tillvaratagande för indu-
1 Sådan äger ju redan rum i Stockholm i viss
utsträckning. men kräver med nuvarande ugnar vissa gynnsamma
förhållanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
