Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 4 maj 1929 - Om duralumin som konstruktionsmaterial för flygbåtar och flottörer, av G. Spaak - Stål kontra andra metaller, speciellt lättmetaller. Diskussion, av J. Leffler, Erik Falk, Arvid Johansson, Johan Morsing, Ivar Olsson, Tord Ångström, B. Kjerrman, J. A. Bonthron, W. Dan. Bergman, Evert Wijkander och Torkel Berglund, referat av Fmn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 april 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
’239
vara ett mindre tillfredsställande skydd för skrovens
undervattenskroppar, ersattes på en del av
flygbåtarna redan vid första inspektionstillfället med det
förutnämnda W 84, vilket i fortsättningen visade sig
vara bättre än emaljfärgen.
Invändigt visade duralplåten benägenhet för
korrosion på de ställen, där vatten kunde samla sig och
bli stående, såsom vid förstyvningsplåtar, vinklar och
skarvar. Vatten hade lyckats leta sig in längs ett
mindre rör, som passerar in i Vingkonstruktionen. En
plåtkonstruktion av dural, av betydelse för
skevnings-rodrets manövrering hade därigenom blivit angripen
och måste förstärkas.
En egendomlig anledning till motorkrångel befanns
vara smuts i karburatorn, vilken smuts närmare
undersökt befanns vara "corroded aluminium". Från
början hade man visserligen varit försiktig och
utfört bensintankarna av tunn stålplåt i stället för dural,
som man visste hade benägenhet att korrodera
invändigt, men detta hade påtagligen icke varit tillräckligt.
Captain Cave-Brown-Cave avslutar sin intressanta
rapport, ivad den berör materialet dural, med följande
bemärkansvärda ord:
"Jag förstår, att det är både svårt och dyrbart att
använda rostfritt material, men jag tror, att
beträffande sjöflygplan, som under längre tid måste vara i
det fria, kommer det rostfria materialet att inbespara
mycket besvär och i längden bli billigare."
Om vi tänka på våra egna "nordiska" perspektiv i
flygtrafikfrågan, så är det tydligt att sjöflygplanet
kommer att spela en dominerande roll. Detta i första
hand på grund av de naturliga start- och
landningsmöjligheterna. Det är då också tydligt, att valet av
konstruktionsmaterial är av utomordentlig vikt för
såvitt man vill räkna med att ifrågavarande
sjöflygplan skola bli ett trafikmedel av åtminstone samma
tekniskt-ekonomiska klass som automobilerna. Detta
innebär, inte bara ökad aerodynamisk fullkomning och
säkerhet samt förbättrad ekonomi och driftsäkerhet
hos motorerna, utan också väsentligt minskade
underhållskostnader och längre livstid för själva flygplanen.
Ett konstruktionsmaterial, som i likhet med dural
i beständighetshänseende är så oerhört svagt i sig
själv, och som trots användandet av ett flertal olika
skyddsmedel, ändock ger en opålitlig konstruktion,
måste rubriceras som minst sagt olämpligt. Även om
vårt havs-, sjö- och älvvatten icke besitter samma starka
korroderande verkan, som havsvattnet under sydligare
latituder (i norrländska vatten finnes dock både
humussyror och andra mindre lämpliga föroreningar),
så får man å andra sidan komma ihåg, att om
flygplanet någon gång skall bli, som engelsmännen säga
"a commercial proposition", då måste det i väsentliga
stycken sköta sig själv, det får då inte fordra en
tiondel av all den omsorg, pyssel och plock, som det
nu behöver.
Det finns ett svenskt material, som är löftesrikt i
ifrågavarande hänseende, nämligen det rostfria stålet.
Det återstår visserligen en hel del såväl
tillverknings-tekniska som flygtekniska problem att lösa, innan man
vågar uttala sig mera bestämt om dess överlägsenhet,
men spörsmålet är säkerligen värt mera intresse och
arbete, än vad nu ägnas detsamma. Det är här
icke bara fråga om att tillgodose ett mindre inhemskt
behov, utan kanske också att skapa — en värdefull
export.
STÅL KONTRA ANDRA METALLER, SPECIELLT
LÄTTMETALLER.
Efter de mycket uttömmande trenne
inledningsföredrag, som höllos i rubricerade ämne vid
teknologföreningens årsmöte den 21 mars utspann sig en mvckc-t
livlig diskussion. Inledningsföredragen ha varit
återgivna i n:ris 12, 13 och 17 av Teknisk tidskrift.
Diskussionen följer här.
Diskussion:
Professor J. Leffler bad att få uttala sin
tillfredsställelse över att detta ämne tagits upp i
teknologföreningen.
Bekant vore, att man haft betänkligheter att ställa
järn och andra metaller i opposition mot varandra. Man
kan dock här tala såväl om samarbete som om
konkurrens. Gränsen är naturligtvis i hög grad flytande.
Utvecklingen går så att i samma mån man vinner
erfarenhet på den ena sidan, så vinnes sådan också på den
andra sidan, och vore enligt tal:s mening möjligt för
stålet att hålla de andra metallerna stången.
Konkurrensen tvingar fram undersökningar av såväl den ena
som den andra metallen till hela kulturens fördel.
Talaren riktade den frågan till inledaren, huruvida någon
standardisering ännu ernåtts beträffande de många
nämnda metallegeringarna och om prisen kunna väntas
bliva avsevärt påverkade härav.
En fråga som rätt litet berörts vore svårigheterna
beträffande de många olika slag av skrot, som faller från
legerade metaller. Liknande svårigheter ha gjort sig
gällande vid stålverken. Man vet icke alltid vad man
smälter ned, och kan då ej bestämma, vilka produktens
egenskaper bliva. Ett samarbete, som talaren särskilt
ville påpeka, gäller användning av aluminium och kisel
som desoxidationsmedel inom järnindustrien. De
aluminiumkvantiteter, som förbrukas per år för
desoxidations-ändamål, torde vara betydande. Av icke mindre
betydelse är kiselmängden vid fabrikation av vissa
stålkvaliteter, däri kisel ingår och i hög grad bestämmer
stålets egenskaper.
En annan fråga, som icke alls blivit berörd, vore i
vad mån non-ferrometallerna och deras legeringar äro
beroende av föroreningar av t. e. fosfor, svavel, väte,
kväve och syre, liksom fallet är med stålet.
Talaren betonade vidare att såsom studiemedel, när
det gäller olika slag av metaller, vinner metallografien
med varje dag överallt ökad betydelse. Genom
metallografien kan man kontrollera sin tillverkning och hämta
anvisningar till eventuella förbättringar.
Talaren ville förlikna stålet vid en pansarplåt och
lättmetallerna vid en granat, med vilken man söker
genomborra plåten. Man skjuter med granaten mot
pansarplåten, och granaten gör ett märke däri, men man
finner, att den icke kan genomtränga plåten. Man
förbättrar granaten och man förbättrar pansarplåten, och
granaten kan fortfarande icke genomtränga plåten. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
