Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 11 maj 1929 - Några spörsmål angående transportanordningar inom industriella verk, av Wilhelm Davidsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 april 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
’283
frågan, för huru stor kapacitet transportanordningen
bör utföras. Om densamma skall infogas i en viss
fabrikation och hålla en av arbetstakten bestämd
kvantitet pr tidsenhet i rörelse, är kapaciteten
förutbestämd. Vad som kan vara tveksamt är blott på
vad sätt eventuellt framtida ökning av
materialströmmen skall kunna behärskas. Gäller det däremot en
till tiden relativt oberoende transportmängd, måste
kostnadsberäkningar genomföras för olika stora
trans-portkapaciteter. Av fig. 4 framgå de årliga
transportkostnaderna för tre remtransportörer med 25, 50
och 100 tons kapacitet pr tim. vid olika godsmängd
per år. Som synes är det t. e. vid en årlig
godsmängd av 100 000 ton avsevärt fördelaktigare att
välja en transportör för 100 ton/tim. och låta denna
vara igång blott 1 000 tim./år än att begränsa
kapaciteten till 25 ton/tim., varvid drifttiden blir 4 000
tim./år. I förra fallet bliver emellertid
anläggningskostnaden högre än i det sistnämnda. Ehuruväl att
den årliga transportkostnaden och icke
anläggningskostnaden bör vara huvudsakligen avgörande vid val
av transportanordning, är det givetvis alltid
önskvärt, att anläggningskostnaderna bli så låga som
möjligt. Emellertid kunna ofta, vid såväl
kontinuerligt som intermittent arbetande transportanordningar
fördelarna av de minskade transportkostnaderna mer
än väl uppväga nackdelen av det stegrade
kapitalbehovet. En annan fördel med ökad kapacitet och
minskad drifttid är den, att framtida ökade
transportbehov lättare kunna tillgodoses vid en
anläggning, som från början ej utnyttjas till full
arbetstid. På det att fördelen med den ökade
kapaciteten och minskade drifttiden skall framträda, måste
driftpersonalen, för utfyllning av arbetstiden, kunna
sysselsättas med annat produktivt arbete, då
transportanordningen är i vila.
Transportuppgifterna inom industriella verk kunna
i stort sett indelas i tvenne grupper, nämligen dels
sådana, som röra förbindelsen med kommunikationer
för införsel av råmaterial och utförsel av färdig vara,
dels dylika, som hava avseende å transport inom
själva industriområdet med tillhörande byggnader.
Åsyftade anordningar, som ha samband med in- och
utförseln relativt fabriken, hava ofta till uppgift
lossning och lastning av fartyg eller järnvägsvagnar. De
skola här lämnas åsido. Ett hithörande spörsmål vill
jag emellertid något närmare ingå på, nämligen
lossning av massgods ur järnvägsvagnar.
Sådan lossning sker maskinellt huvudsakligen på
två olika sätt, nämligen antingen medelst krän och
gripskopa eller genom tippning av vagnarna. För
sådant gods, som ej lämpar sig för hantering med
gripskopa, t. e. sockerbetor, är dock vagnstippning
tämligen allenahärskande.
Yid lossning med gripskopa kan man ej ernå några
stora lossningskapaciteter, t. e. vid stenkolslossning
högst 40 ton/tim. Medelst vagntippare däremot kan
lossningskapaciteten uppdrivas avsevärt.
Vid jämförelse i övrigt mellan gripskopedrift och
tippning talar till fördel för den förstnämnda att
kranen kan användas för andra ändamål än
vagnslossning, men vagnarna kunna ej, såsom vid tippning,
utan manuell kraft fullständigt tömmas.
Gripskopelossning kan användas vid olika
förekommande typer av vanliga öppna godsvagnar, oberoende
av deras detaljutförande. Skall vagnstippning ske,
måste däremot antingen gavel eller sida vara fällbar
eller kunna hastigt borttagas, såvida icke tippningen
sker med så stor vinkel, att vagnen vändes upp och
ned. Det är emellertid även i andra avseenden, vari
vagnarnas konstruktion inverkar å tippningsfrågan.
Sålunda få järnvägsvagnar med vanliga lager ej
stjälpas åt sidan mer än bortåt 30°, ty eljest rinner
oljan ur lagerna. Vid så liten vinkel glider emeller-
Fig. 5. Cassels sidotippare.
tid materialet ej ur vagnen; härför erfordras 45 à 50°,
i vissa fall upp till 60° lutning. Om i stället tippning
sker mot gaveln, fasthålles vagnen av kraftiga hakar,
som gripa om den främre vagnsaxeln. Därvid blir
axeln under tippningen utsatt för extra påkänningar,
som ej böra försummas.
Av det sagda torde framgå, att frågan om
vagnstippning till väsentlig del sammanhänger med
godsvagnarnas utförande.
En viktig fråga är, om sido- eller gaveltippning bör
föredragas.
Hos oss äro i de allra flesta fall vagnstipparna
avsedda för sidotippning. I Tyskland och Holland
förekommer däremot så gott som enbart gaveltippning,
vilken även i England användes i stor utsträckning.
I Amerika har man till stor del gjort sig oberoende
Fig. 6. Aumunds gaveltippare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
