Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 23 nov. 1929 - Sveriges elektrokemiska industri och dess kraftförsörjning, av Jakob Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1(5 Nov. 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
609
industri till Porjus dock ställa sig ofördelaktigare än
i Luleå.
Vid kalkylernas utarbetande hava följande
riktlinjer följts:
Fabrikernas tillverkningskapacitet förutsättes vara
densamma på alla platser.
Råmaterialförbrukningen har givetvis beräknats
vara densamma för varje förläggning. Vid
beräkningen av inköpspriset för de olika råmaterialen
fritt i magasin vid respektive fabriker har i
beräkningarna alltid utgåtts ifrån samma inköpspris å
inköpsorten, vartill sedan lagts kostnader för frakt till
respektive hamn, assurans och lossning. Sålunda har
t. e. för stenkol, vilket material kommer till
användning för tillverkning av flertalet av de produkter, för
vilka beräkningar utförts, samma pris fob engelsk
exporthamn lagts till grund för råvarupriset.
Vid beräkning av arbetslönerna har man
beträffande Trollhättan utgått från genomsnittsförtjänsten
under de senaste åren för arbetare vid
Stallbacka-industrien kr. 1:16 per timme. För Sundsvall har
samma arbetslön antagits som i Trollhättan, medan
timförtjänsten i Luleå har beräknats vara 20 % högre
än på förstnämnda platser.
Anledningen till att högre timförtjänst beräknats
för Luleå är det nordliga läget och därmed
sammanhängande omständigheter, vilka göra det svårt att
därstädes erhålla arbetskraft i tillräcklig omfattning,
om icke högre avlöningar bjudas än i södra Sverige.
Visserligen utbetalas för närvarande löner vid
kisel-järnverket i Porjus, som endast utgöra omkring 1
krona per timme, men dessa låga löner sammanhänga
med lokal arbetslöshet och i varje fall måste man
förutsätta, att om en elektrokemisk industri av något
så när betydande dimensioner skulle tänkas uppstå
vid Luleå, så skulle lönerna säkerligen drivas upp till
en väsentligt högre nivå. Vid gruvorna i Kiruna och
Malmberget betalas som bekant betydligt högre löner.
Medelförtjänsten vid samtliga gruvor och
anrikningsverk i Norrbotten utgör omkring kr. 2: 65 per timme.
Med hänsyn till dessa faktorer torde en lönenivå i
Luleå, som ligger endast 20 % över Trollhätte- och
Sundsvallslönerna, utgöra en låg .uppskattning för en
större elektrokemisk industri i Luleås närhet.
Antalet behövliga arbetare samt arbetstiden per
arbetare och år hava beräknats vara desamma på alla
platserna.
Arbetsledning och allm. omkostnader ha i Sundsvall
räknats 7,5 % och i Luleå 15 % högre än i Trollhättan.
För hjälpmaterial har räknats med priser, som i
Sundsvall äro 10 % och i Luleå 20 % högre än i
Trollhättan.
Anläggningskostnaderna ha i kalkylen upptagits
10 % högre i Sundsvall och 20 % högre i Luleå
än i Trollhättan. Av noggranna
specialundersökningar över byggnadskostnaderna i Norrland har det
framgått, att dessa procentuella tillägg icke äro för
höga utan tvärtom jämförelsevis lågt beräknade. Vid
beräkningar, som utförts å kostnaderna för t. e.
fabriksbyggnader, har det sålunda befunnits, att
kostnaderna i Luleå böra beräknas minst 30 % högre än
i Trollhättan. Å ovannämnda kostnader har
räknats 6 % ränta och 6 % amortering.
Förlagskapitalet för de olika fabrikationerna har
beräknats enligt råmaterialförbrukningen per ton
produkt samt med hänsyn till att Trollhätte kanal van-
ligen hålles stängd c:a 3 månader av året och att
Sundsvall och Luleå i allmänhet sakna sjöförbindelse
under c:a 4, respektive 5 månader av året.
Ränta å lager av färdig vara har räknats för en
period av 3 mån. för samtliga verk och har
beräknats å kostnaden per ton produkt.
Järnvägsfrakterna för såväl råvaror som för
färdiga produkter hava beräknats i enlighet med den
täXä. som kommer att gälla för transporter å statens
järnvägar fr. o. m. den 1 juli 1930. Om en
fabrikation förlägges till Sundsvall eller Luleå, bör
visserligen största delen av råvarorna kunna tillföras
fabriken utan anlitande av järnvägstransporter, men för
de färdiga produkterna måste man tänka sig att
järnvägstransporter delvis måste förekomma och detta
såväl från Luleå och Sundsvall som från Trollhättan.
I tillverkningskostnaderna för de olika
produkterna hava även inberäknats kostnaderna för att få
den färdiga produkten fritt ombord i fartyg i
exporthamn. I en del fall kan varan avhämtas av
exportångare direkt vid fabrikerna, men under de tider, då
hamnarna äro stängda på grund av ishinder, är det
nödvändigt att sända varan per järnväg till
Stockholm, resp. Göteborg, för inlastning i exportångare.
Vid export från Trollhättan har antagits, att hälften
av produktionen kan sändas direkt med båt och att
den andra hälften omlastas i Göteborg. Vid
fabrikation i Norrland har beräknats att 1/3 av tillverkningen
exporteras över egen hamn, 1/3 över Stockholm och
Vs över Göteborg.
De uppgifter, på vilka ifrågavarande beräkningar
över tillverkningskostnaderna grundats, äro i
väsentliga delar av strängt konfidentiell natur, och
beräkningarna kunna därför ej i sin helhet publiceras. För
bedömandet av frågan om den elektrokemiska
industriens existensmöjligheter med avseende på
kraftförsörjningen kunna dock beräkningarnas slutresultat
lämna åsyftad upplysning enligt följande
betraktelsesätt:
De totala produktionskostnaderna för dessa varor
sammansättas dels av kostnaden för elektrisk energi
per ton produkt (energikostnaden), dels av "övriga
kostnader", för varje ort beräknade på ovan anförda
grunder. Dessa "övriga kostnader" utfalla olika för
de olika produktionsorterna, men äro oberoende av
kostnaden för elektrisk energi. "Energi-kostnaden"
beror på antalet kW-timmar, som förbrukas pr ton
produkt och på energipriset. Då det skulle innebära
en stor godtycklighet i beräkningarna att förutsätta
vissa bestämda energipris för varje särskild
fabrikationsort, har utredningen inriktats på att beräkna den
relativa storleken på de kraftpris, som kunna betalas
i Sundsvall resp. Luleå för att totala
produktionskostnaderna för varje undersökt produkt skola bliva
desamma, vare sig fabrikationen sker i Trollhättan,
i Sundvall eller i Luleå. En sådan utredning1 visar
i Antag att: "övriga kostnader" per ton produkt äro:
i Trollhättan T kr.
i Luleå L „
energipriset (öre per kWh) är:
i Trollhättan x öre
i Luleå y „
energiförbrukningen per ton produkt: n kWh.
Vid lika totala produktionskostnader är då:
n-x_ ,n-y
1 + m-L+ wo’
Därför: x — V = (L — T) — konstant.
n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
