Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 23 nov. 1929 - Sveriges elektrokemiska industri och dess kraftförsörjning, av Jakob Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
610
TEKNISK TIDSKRIFT
16 nov. 1929
att för en given produkt blir totala
produktionskostnaden densamma om energipriset (öre per kWh) i
Sundsvall, resp. Luleå, understiger det i Trollhättan
gällande med ett visst för varje särskild produkt
konstant värde. Denna för lika produktionskostnad
erforderliga differens mellan energipriset i
Trollhättan samt energipriset i Sundsvall, resp. Luleå,
benämnes i det följande kraftens ekvivalentvärde i
Trollhättan och betecknar, matematiskt sett, det pris pr
kWh, som för uppnående av lika total
produktionskostnad skall betalas i Trollhättan, om kraften
levereras kostnadsfritt i Sundsvall, resp. Luleå. Yid ett
givet kraftpris i Trollhättan erhålles det pris, som i
Sundsvall, resp. Luleå, kan betalas för kraften för att
uppnå lika produktionskostnad, genom subtraktion
från Trollhättepriset av ekvivalentvärdet för resp.
orter. Om Trollhättepriset är lägre än
ekvivalentvärdet, skulle lika produktionskostnad kräva icke blott
att kraften tillhandahålles kostnadsfritt i Sundsvall
resp. Luleå, utan att dessutom en subvention
lämnades per utnyttjad kWh motsvarande denna
differens.
Nedanstående tabell 4 angiver för de undersökta
produkterna det sålunda beräknade ekvivalentvärdet
i öre per kWh:
Tabell 4.
Sundsvall Luleå
kalciumkarbid . ........... 0,56 öre 1,19 öre
kiseljärn, 45 % ........... 0.38 „ 0,68 „
75 „ ........... 0,27 „ 0,39 „
kaliumklorat .. ........... 0,68 „ 1,35 „
aluminium..... ............ 0,26 „ 0,56 ,,
Med stigande kraftförbrukning per ton produkt
sjunker kraftens ekvivalentvärde inom såväl den
grupp, som representerar elektrotermiska produkter,
kalciumkarbid och kiseljärn, som för elektrolytiska
produkter, kaliumklorat och aluminium, eller. m. a. o.,
minskas den erforderliga skillnaden mellan
kraftpriset per kWh i Trollhättan och på de andra orterna.
Denna omständighet får dock ej tydas så, att
skillnaden i kraftpris blir mera oväsentlig i mån av ökad
kraftförbrukning, ty stegringen i kraftförbrukning är
proportionellt större än motsvarande sänkning av
kraftens ekvivalentvärde. Härigenom växer deri
skillnad1, som för utjämnande av de totala kostnaderna
måste förefinnas mellan energikostnaden per ton
produkt i Trollhättan och i Sundsvall, resp. Luleå.
Den frågan uppställer sig då, huruvida utsikt
finnes att kraft skall kunna erhållas vid Sundsvall, resp.
Luleå, till pris som med kraftens ekvivalentvärde
understiger priset i Trollhättan. Härvid måste dock
givetvis förutsättas att priset i Trollhättan icke är
högre än att ifrågavarande industrier kunna i
Trollhättan bära detta pris i konkurrens med världens
övriga producenter.
Beträffande den första frågan synes det icke
föreligga någon anledning förutsätta att
produktionskostnaden för elektrisk energi, levererad vid Luleå eller
vid Sundsvall, skall vara lägre än motsvarande
produktionskostnad i Trollhättan.
Utbyggnadskostnaderna per kW för vattenfall i Norrland torde av
välkända orsaker icke vara lägre utan högre än mot-
svarande kostnad för Trollhätte-fallen vid samtidig
utbyggnad. Om man dessutom beaktar att
Trollhätte-fallen till största delen blevo utbyggda under en
tidsperiod med väsentligt lägre byggnadskostnader än
som nu föreligga, så torde det vara uppenbart att de
verkliga självkostnaderna för kraften äro lägre för
Trollhätte-kraften än för kraft, som kan komma att
levereras i trakten av Sundsvall eller av Luleå.
Leverans av kraft för elektrokemisk industri vid
Sundsvall eller vid Luleå till lägre pris än vid Trollhättan
kan därför icke motiveras med lägre självkostnad
för kraften på förstnämnda orter utan skulle
uteslutande vara en konjunkturfråga.
Ett exakt bedömande av föreliggande prisfrågor
förutsätter kännedom om det energipris, som
ifrågavarande industrier kunna bära i Trollhättan i
konkurrens med världens övriga producenter.
Man kan härvid fastställa, att de kraftpris, som nu
betalas av den elektrokemiska industrien vid
Trollhättan, äro i allmänhet så höga som ifrågavarande
industrier under nuvarande marknadsförhållanden
kunna fördraga utan att förlust skall uppstå på
rörelsen. Härvid bör man beakta att ett högre
kraftpris pr kWh kan erläggas för kraft, som står till
förfogande hela året (— fast årskraft), än för
"säsongkraft", som tillhandahålles endast under vissa
månader, så att motsvarande anläggningar stå oräntabla
under återstående del av året. Under år 1928 var
medelpriset för all kraft, som levererades till den
elektrokemiska industrien vid Trollhättan (=
Stall-backaindustrien) samt till Vargöns a.-b. 0,65 öre per
kWTi. I dessa energileveranser innefattas även stora
kvantiteter överskottskraft, levererade efter tillfälliga
kontrakt till särskilt lågt pris, samt även "frivillig
kraft" till elektriska ångpannor. Frånräknas
ångpannekraften, blir medelpriset för kraftleveranserna
till Stallbacka och Vargön under 1928 0.67 öre per
kWh.
Om man från angivna kraftpris drager
ekvivalent-rärdet för kraften med avseende å Sundsvall och
Luleå, återstå kraftpris för Sundsvall, som äro
så låga att i de flesta fall ingen utsikt
föreligger att kraft skall kunna erhållas till sådana pris.
Av de undersökta produkterna ställa sig 75
%-kiseljärn och aluminium fördelaktigast, men skulle dock
i Sundsvall göra anspråk på ett kraftpris icke högre
än 0,4 öre per kWh, motsvarande c:a 32 kr. per
kW-år. Det synes mycket tvivelaktigt att ett sådant
kraftpris kan komma att erbjudas där. Beträffande
Luleå ställa sig förhållandena ännu mer ogynnsamt.
I vissa fall skulle där erfordras icke blott kostnadsfri
kraft utan dessutom en subvention per utnyttjad
kWh.
Dessa beräkningar giva alltså vid handen att
elektrokemiska industrier, tillhörande de undersökta
grupperna, sannolikt icke kunna väntas uppstå i våra
nordligare kraftprovinser. Annorlunda ligger
därstädes saken för elektrokemiska industrier, som i
eget grannskap kunna finna avsättning för en
väsentlig del av sina produkter eller för vilka
råmaterialfrakter icke spela någon avgörande roll. Det har
redan påpekats att en klor-alkaliindustri skulle besitta
en sådan förutsättning inom Norrlands
cellulosadistrikt i den mån avsättning där kan vinnas för klor.
Dessa slutsatser äro grundade på förutsättningen
att nuvarande medelpris för den kraft, som tillhanda-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
