Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 30 nov. 1929 - Sveriges elektrokemiska industri och dess kraftförsörjning (forts.), av Jakob Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1(5 Nov. 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
619
SVERIGES ELEKTROKEMISKA INDUSTRI OCH DESS
KRAFTFÖRSÖRJNING.
I närmast föregående häfte återgåvo vi
större delen av fil. dr Jakob Forssells
föredrag den 21 nov. inför Sveriges
industrikontor. Denna del av föredraget innehöll en
allmän orientering över vår elektriska
industris uppkomst, nuvarande ställning och
utvecklingsmöjligheter,
elektrifieringskommitténs program för dess kraftförsörjning
samt en undersökning rörande industriens
existensmöjligheter i mellersta och övre
Norrland. Här återges föredragets senare
del som berör vår konkurrensförmåga med
utlandet, Trollhätteindustriens betydelse
som kraftkonsument, kraftförbrukningens
klassificering som högvärdig och mindre
högvärdig samt Trollhätteindustriens
framtidsutsikter i kraftförsörjningsavseende.
(Forts. fr. sid. 611.)
Sveriges elektrokemiska industris konkurrensförmåga
med utlandets elektrokemiska industri.
Som ett allmänt omdöme kan man säga att den
clektrokemiska industrien i Sverige redan är i en
mindre gynnsam ställning på grund av vårt lands
läge i förhållande till de huvudsakliga
avsättningsorterna för denna industri. Det är nämligen en
mycket betydelsefull skillnad om en industri är
belägen inom ett större avsättningsområde, inom vilket
råmaterial även är att hämta, såsom fallet är med
elektrokemiska fabriker på kontinenten eller i England,
eller om ifrågavarande industri ligger i utkanten av
eller, såsom fallet är i Sverige, befinner sig utanför
de viktigaste avsättningsområdena. För den
elektrokemiska industriens produkter saknas nämligen hos
oss i regel en hemmamarknad av större betydelse.
Samma omständigheter, som nedpressa det
betalbara kraftpriset i Sundsvall och Luleå i förhållande
till Trollhättan, komma därför i mycket hög grad
att göra sig gällande beträffande kraftpriset i
Trollhättan vid jämförelse med kraftpriset på kontinenten.
Härtill bidrager givetvis, förutom våra betydande
fraktkostnader för råmaterial och produkter, även de
väsentligt lägre arbetskostnaderna på kontinenten.
Det betalbara kraftpriset blir därför därstädes
betydligt högre än i Trollhättan. På grund härav kan
ångkraft där komma till användning i mycket stor
skala. Det pris, som betalas för denna ångkraft av
elektrokemiska industrier, belägna nära
kraftstationerna vid kolfälten, är dock förvånansvärt lågt. I
många fall besitta dessa stora elektrokemiska
fabriker egna kolfält och kraftstationer av betydande
storlek samt utnyttja avloppsångan i sina
fabrikationsprocesser, varigenom kraftkostnaderna per kWh
sjunka till belopp, som ligga mycket nära det
kraftpris, som Trollhätte-industrien nu betalar. Veterligt
finnas i Tyskland stora företag av detta slag, i vilka
den elektrokemiska industrien debiteras ett kraftpris
av c:a 1 Pfennig per kWTh, ett pris som med
hänsyn till deras "övriga kostnader" är väsentligt
billigare än Trollhätte-industriens medelpris av 0,67 öre
(= 0,75 Pf.).
Förutom kontinentens elektrokemiska industri upp-
träder Norges elektrokemiska industri som vår
svåraste konkurrent. Norge äger såsom bekant en
överflödande tillgång på vattenkraft. Genom de höga
fallhöjder, som förekomma, blir
utbyggnadskostnaden per kW låg och kraftprisen i motsvarande grad
låga. Kraftverken äro i regel belägna vid eller nära
kusten och fabrikerna kunna där anläggas vid året
om isfria, djupa hamnar. En elektrokemisk industri
av mycket stora mått blomstrar därför i Norge.
Skuggsidorna för denna industri är den inre
politikens ofta visade oförstånd för industriella frågor med
därav följande hämmande belastningar samt
situationen på arbetsmarknaden, vilken såsom bekant f. n.
ofta står under starkt kommunistiskt inflytande.
Arbetslönerna i Norge äro dock icke väsentligt
skiljaktiga från lönerna i Sverige. Omnämnda nackdelar
utgöra visserligen i någon mån en hämsko för den
norska industrien, men hindra dock ej en kraftig
utveckling av den elektrokemiska industrien i Norge.1
Med avseende på kraft- och fraktkostnader intager
sålunda den norska elektrokemiska industrien ett
väsentligt gynnsammare läge än Trollhätte-industrien.
De fördelaktigare förhållanden, som möjligen i andra
avseenden kunna råda beträffande Trollhättan, bliva
härigenom mer än uppvägda. Även med hänsyn till
existensbetingelserna i Norge för elektrokemisk
industri och den konkurrenskraft, som härigenom
förlänas denna norska industri, torde därför
Trollhätte-industrien i regel ej äga möjlighet att tåla en ökad
belastning i kraftkostnaderna.
Med avseende på möjligheten för nygrundande av
elektrokemisk exportindustri i Norrland torde sådan
industri säkerligen finna det fördelaktigare att söka
hemvist i Norge än i Norrland.
En omständighet, som i detta sammanhang måste
beaktas, är att vid bedömandet av räntabiliteten
hos ett företag avseende även så vitt möjligt måste
fästas vid sannolika fluktuationer i produkternas
marknadspris. För en elektrokemisk industri är det
härvid av betydelse att ett kraftkontrakt måste slutas
på ett flertal år för att fabrikationen skall
säkerställas och en tillbörlig amortering av
fabriksanläggningarna hinna verkställas under kontraktstiden.
Dessa långa kraftkontrakt innebära emellertid
samtidigt en betydande risk, ty krafthyran, som utgör en
av de största utgiftsposterna för dessa företag, måste
utbetalas även om rörelsen genom vikande
konjunkturer skulle bliva förlustbringande. Under
efterkrigs-åren har vår elektrokemiska industri gjort bittra
erfarenheter av detta slag — medan samtidigt
kraftleverantören skördade särskild fördel av dessa långa
kontrakt. Under normala förhållanden får ett företag
därför ej vara belastat med kraftkostnader, som ligga
på yttersta gränsen för dess bärighet.
Den framställning, som lämnats i det föregående
av den elektrokemiska industriens ställning och av
i Enligt Statistisk årbok, utgiven 1929, utgjorde år 1927
produktionsvärdet inom Norges elektrokemiska industri 112
mill. kr. Denna industri utnyttjade härvid ett effektbelopp
av 490 000 kW.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
