Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 50. 14 dec. 1929 - Moderna växel- och signalsäkerhetsanläggningar, av Herman Holmqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1(5 Nov. 1929
håller den fem ljuspunkter, varav den övre, mellersta
och undre hava grönt sken. Den näst översta är röd
och den näst understa antingen tom eller ock visande
vitt sken. Härigenom kan signalen användas även
som försignal för utfartssignalen, dock endast vid
huvudtågväg. Står utfartssignalen till kör, visas här
vitt blinkljus och, om den står till stopp, grönt
blinkljus i den understa ljusöppningen. Dessa blinkande
sken framträda först, när infartssignalen ställts till
kör med ett grönt sken, det översta.
I detta sammanhang bör framhållas, att vid
statsbanorna försignalerna till infartsljussignalerna alltid
utföras i form av Aga-ljusförsignaler. Avsikten
härmed är att hava stationen avspärrad mot linjen genom
ständigt brinnande signaler för att neutralisera faran
av, att vid tågets ankomst personalen kunnat glömma
att tända de elektriska ljussignalerna. (Ett undantag
härifrån bildar Malmöanläggningen, där elektriska
ljusförsignaler kommit till användning.)
Ljussignalerna uppsättas på särskilt konstruerade
betongstolpar, c:a 4,5 m över marken. Vid
elektrifierade banor kunna de med fördel upphängas på
kon-taktledningsstolparna eller i bryggorna å
bangårdarna,
De ovan oäinämnda Aga-ljussignalerna användas,
förutom som försignaler, i stor utsträckning för
signalering åt de vägfarande vid automatiska
signalanläggningar vid vägövergångar (se nedan). De skilja sig
från de elektriska ljussignalerna därutinnan, att de
endast hava en ljusöppning och en ljuspunkt. De olika
skenen åstadkommas genom en rörlig färgväxlare
inuti lyktan.
Ljusanordningen är en vanlig Aga-blinkapparat,
varvid lågans ljusstyrka dock är 2 à 3 gånger större
än vid signalbelysning i mekaniska signaler. För att
erhålla den mest farliga signalen, vitt sken. dvs. vid
en försignal "klart" och vid en vägsignal "banan är
fri", måste färgväxlaren genom gastryck hållas i sitt
ena ändläge. Gastilloppet regleras genom en
elektromagnetventil, som i detta läge står under
ström. Brytes strömmen, rusar gasen ut och
färgväxlaren ändrar läge genom inverkan av en motvikt,
var-/id den mindre farliga signalen, "varsamhet" resp.
"stopp" visas. Härigenom erhålles den avsevärda
säkerheten, att vid alla fel å anläggningen eller om
gasen tar slut den senare signalen automatiskt
framträder. Aga-ljussignalens gröna sken kan icke tydligt
urskiljas på mer än c:a 200 meter, vilket emellertid är
fullt tillräckligt för en försignal.
Spårledningen, på engelska träck circuit, är en
amerikansk uppfinning från år 1872 av William
Robinson. Densamma fick redan tidigt en vidsträckt
användning i Amerika vid automatiska
linjeblockanlägg-ningar, men har praktiskt taget först under senaste
årtiondet kommit till användning i vårt land.
Med en spårledning förstås en spårsträcka, vars ena
eller bägge räler genom fibermellanlägg i skarvarna
äro isolerade från angränsande sträckor. I ena änden
av spårledningen inmatas i plus-rälen elektrisk ström,
vilken flyter fram i rälen och i spårledningens andra
ände passerar ett spårrelä, som hålles attraherat.
Härifrån ledes strömmen i minus-rälen åter till
ström-källan. Om nu ett järnvägsfordon inkommer å
spårledningen, ledes största delen av strömmen över
hjulaxlarna till minusrälen, varför reläet mister sin ström
och ankaret faller. Genom utnyttjande av kontakter
651
å reläankaret kunna således genom tågets inverkan
strömmar slutas eller brytas, vilka kunna användas
till manövrering av signaler eller dylikt.
Vid det tekniska utförandet av spårledningarna
fordras ett omsorgsfullt arbete för att undvika
felkällor. Isolerskarvarna utföras numera av fiber, varvid
skarvjärnen avhyvlas på innersidan för att lämna
plats för mellanläggen. I skarvarna mellan rälerna i
spårledningen måste anbringas särskilda
kontaktförbindningar för att erhålla så litet motstånd som
möjligt, Detta uppgår i en spårledning av 850 meters längd
endast till 0,1 ohm. Förbindningarna bestå av korta
bitar av kopparwire, fastklämda i järnskor, vilka
anbringas på rälshuvudet genom hårdlödning eller
elektrisk svetsning. Några särskilda anordningar för att
isolera rälen från syllen vidtagas icke. Dock får icke
ballasten i allt för hög grad beröra rälsfoten, enär
överledningen mellan rälerna i så fall blir för stor.
Den ström, som användes i spårledningarna, kan vara
såväl likström som växelström. Strömmen ledes över
ett förkopplingsmotstånd. Spänningen måste vara
låg, ända ned till 0.5 voit. för att hålla nere läckningen
mellan rälerna. Den sammanlagda läckningen ökas
givetvis med spårledningens längd, varför längre
sådana än 1 500 à 2 000 meter icke lämpligen kunna
användas.
Likström erhålles från primärelement av Edisons
konstruktion, s. k. sodaceller. Trenne sådana kunna
parallellkopplade hålla en spårledning med ständig
ström under ett års tid. Likriktare och ackumulatorer
kunna även begagnas för strömleveransen. Jämväl
vid elektrifierad bana kunna likströmsspårledningar
användas, varvid minusrälen icke får isoleras, enär
banströmmen måste framgå i densamma. Reläet
måste skyddas mot växelströmmen genom ett
induktivt motstånd, en s. k. drosselspole.
I stor utsträckning användes i spårledningar även
växelström, som vid rälen nedtransformeras i en
spårtransformator. Växelströmsreläerna måste vid
elektrifierade bansträckor vara periodväljande, dvs. arbeta
för t. e. 50 perioders ström, men däremot icke för
banströmmen, som vid statsbanorna har ett periodtal
av 162/3. Växelström måste användas för
spårledningar vid likströmsbanor. Härvid inläggas vid
spårledningarnas ändpunkter s. k.
impedansförbindningar, dvs. induktiva motstånd, som stoppa växel-
Fig. 3. Schema av spårledning.
strömmen, men erbjuda likströmmen endast ett ringa
ohmskt motstånd, varför lokens återgångsström
obehindrat kan framgå.
Redan 1923 utfördes i Norsholm och Kimstad
elektriska ställverksanläggningar med spårledningar
över hela bangården. Dessa voro utförda för
likström, erhållen från likriktare och ackumulatorer.
Den första säkerhetsanläggning vid statsbanorna,
där ljussignaler och växelströmsspårledningar kommo
till användning, var emellertid i Flen, vilken anlägg-
TEKNISK TIDSKRIFT
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
