Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 april 1929
bergsvetenskap
43
Då vid borrning skärdiametern i vissa fall genom
nötning kan förlora sin storlek efter blott någon fots
borrning och endast sju eller åtta skärstorlekar stå
till förfogande, skulle detta betyda att borrhålets djup
icke skulle bli mycket mer än ett par meter.
För att råda bot mot skärdiameterns hastiga
av-nötning, "reamas" så att säga hålet upp med ett skär
av samma storlek som det föregående. Denna metod
användes vid hårt nötande berg vid Chief
Consolidated Mines, och enligt uppgift kunde i en del hål ända
till åtta skär av samma diameter användas, innan
man gick över till närmast under liggande storlek.
En metod, som också kan tänkas få framtida
användning för att minska skärets avnötning, är att
antingen använda ett löstagbart skär av något
material, som kan motstå nötning bättre än vanligt
kolstål, eller också att förse ett vanligt kolstålsskär med
en skäryta av dylikt material. Vid ett flertal gruvor,
och särskilt vid borrning för olja, har försök gjorts
med att påsvetsa "Stellit" på borrskärets yta, och
resultaten ha varit mycket uppmuntrande. Stellit, som
uppfanns av Elwood Haynes, utgör numera
benämningen på en hel grupp av högvärdiga
speciallegeringar med stor skärförmåga och stort motstånd mot
nötning. Legeringarna hava följande ungefärliga
kemiska analys:
Co Cr W C Fe Si och Mn
% 50 27 12 2,5 5 Resten.
De vanligaste handelsnamnen på till gruppen
hörande legeringar äro: "Akrit", "Caedit", "Celsit"
"Percit" och kan kanske även de på senaste åren
uppfunna W-Mo-stålen, såsom "Arboga", "Lohmanit",
"Miramant", "Thoran", "Triamant", "Volomit" och
"Widia" räknas till Stellit-gruppen. Någon
värmebehandling av dessa legeringar bör ej förekomma.
Härdning förorsakar endast sprickbildning, och glödgning
har ej något som helst inflytande på strukturen.
Legeringen är ej särskild hård — 40—50
scleroskop-enheter vid vanlig temperatur, vilken hårdhet den till
största delen även besitter vid högre temperatur. Den
för borrstålsskärs vidkommande viktiga egenskapen
är dock dess stora motståndskraft mot avnötning.
Vid påsvetsningen, som kan ske med acetylenlåga
eller elektrisk ljusbåge, värmes stellitstången 50—75
mm i lågan, så att den är tillräckligt varm för att
hastigt kunna flyta ut på skäret, då detta uppnår
svetsningsvärme. Allt glödspån, smuts etc. måste
naturligtvis noggrant avlägsnas från skäret innan
svetsningen äger rum.
Följande tabell, som publicerats av American
Petroleum Institute, angiver resultatet från borrningarna
av två 1100 m djupa hål för olja i identiskt lika
bergart:
Stålskär Stellitskär ^jesp-
Borrade m per skär____ 12,65 29,87 136 %
Borrhastighet per timme 1,80 2,71 50 „
Total arbetstid ....... 629 tim. 402 tim. 36 „
Från California State Mining Bureau meddelas, att
med ett stellitskär, som är riktigt utfört, kan borras
tre gånger så mycket som med ett vanligt stålskär.
Dessutom kan frammatningen av maskinen ökas vid
användandet av stellitskär.
Vid Chief Consolidated Mines hade ett hål av 70 m
djup borrats och vägde borrstål och skarvhylsor vid
Fig. 3. Monteringen av Waugh Turbo.
detta djup c:a 370 kg. Vid ett djup av mellan 25—30
m uppnådde borrhastigheten ett minimum för att
sedan åter öka, så att de sista 15 m borrades med
samma hastighet som de första 15 m. Denna
uppgift för ofrivilligt tanken på teorien för
borrningsarbetets utförande, och man måste nog då genast
förkasta den tanken, att borrstången för varje slag
av kolven utför samma slag mot berget, som omöjlig.
I detta fall med en borrstång vägande c:a 370 kg och
en kolv av 6,3 kg vikt är det t. e. icke tänkbart, att
kolven kan förmå förflytta borrstången vid varje
slag, utan en teori, uttalad av Mr. H. R. Drullard,
att borrningsarbetet utföres tack vare högfrekventa
vibrationer i borrstålet, förorsakade av kolvens
hastiga slag mot detsamma, synes bättre förklara detta
problem. Skulle denna teori vara riktig, kan man även
förklara den minskade borrhastighet vid ett visst
borrdjup, då vid detta djup borrstålets vikt och längd
i förhållande till kolvens vikt och slaghastighet är
sådant, att en dämpning av svängningarna i borrstålet
äger rum och att denna dämpningsföreteelse når sitt
maximum vid viss längd och vikt av borrstålet för att
sedan åter avtaga. Om den minskade borrhastigheten
skulle visa sig bero på dämpningsfenomen hos
borrstålet, skulle detta möjligen kunna avhjälpas genom
att använda ett seghärdat borrstål. Stål med denna
struktur uppvisa nämligen inga eller ytterst ringa
dämpningsegenskaper, enligt undersökningar, utförda
av O. Föppl. (Drehschwingungsfestigkeit und innere
Dämpfungsfähigkeit von Stahlsorten. Ber.
Werkstoff-aussch. V. d. Eisenh. nr 36 (1923) och E. Lehr.)
Det bör då också i detta sammanhang påpekas, att
borrstålets livslängd troligen är beroende av
dämpningsegenskaperna hos detsamma, så att ett stål med
goda sådana egenskaper sannolikt ger de bästa
ut-mattningsresultaten. Tillräckliga undersökningsdata på
detta område finnas tyvärr ej publicerade, men torde
nog den gängse uppfattningen vara, att i praktisk
drift stål med tämligen grovkristalliniskt brott ge vida
överlägsna utmattningsresultat över ett seghärdat
borrstål. Detta skulle alltså överensstämma med
undersökningsresultaten från dämpningsföreteelsens
inflytande på utmattningen hos ett stål.
För att kunna undersöka borrkaxet, och därmed
även det berg, som djupborrningen företages i, måste
ju detsamma på lämpligt sätt uppsamlas vid borrhålets
mynning. Många olika metoder ha nog utexperimen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
