Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
teknisk tidskrift
13 april 1929
Fig. 1. Karta över Norra Sveriges malmfyndigheten
svenska malmfyndigheter som uppdagats före 1880—
1890-talen hava också blivit upptäckta just efter
första anvisning av lappar.
Metodiken för malmletningen under de
"gruv-febrar" som rasade på 1600- och 1700-talen var
naturligtvis i det hela av enklaste slag. Dock finner man
hos de ledande vetenskapsmännen, framför allt inom
bergskollegium, från slutet av 1600-talet en betydande
kunskap om lagarna för malmernas förekomstsätt
och om regler för deras efterspanande. Särskilt
gäller detta då man kommer så långt fram i tiden som
till mitten av 1700-talet. Den store bergsmannen och
geologen Daniel Tilas visar i sina skrifter "En
Bergsmans rön och försök i mineralriket" (1738) och
"Tankar om malmletande i anledning af löse grå
stenar" (1740) m. fi. en för den tidens allmänna
vetenskapliga ståndpunkt förvånande riktig insikt
om de geologiska lagar som böra läggas till grund
för en framgångsrik malmletning. Han har sålunda
en nästan modern uppfattning om huru man bör
utnyttja studiet av flyttblock, och det icke blott
malmblocken utan även block av andra bergarter, vid
sökandet efter malm, något som är ägnat att förefalla
högst anmärkningsvärt, då man besinnar, huru långt
den tiden ligger före uppnåendet av en riktig
uppfattning av våra jordslags uppkomstsätt.
Tilas står också bakom det anmärkningsvärda
försök att upprycka malmletningsväsendet, som ligger
i bergskollegiets instruktion för malmletare av år
1759. Denna instruktion är nämligen, såsom
framgår av protokollen i riksarkivet, författad av Tilas.
Den innehåller detaljerade bestämmelser och
anvisningar för malmletarnas verksamhet, vilken enligt
instruktionen delvis skulle vara av betydligt kvali-
ficerad beskaffenhet. Uppenbarligen strävade man
att praktiskt meddela dessa kronans malmletare
tidens malmgeologiska vetande och göra dem till
verkliga malmgeologer. Sålunda skulle de studera
såväl en lärobok i mineralogi (Bromells) som Tilas
avhandling: En Bergsmans rön och försök.
Av vissa handlingar framgår, att en och annan av
1700-talets officiella malmletare nedlagt ett
förtjänstfullt arbete på eftersökandet av mineralfyndigheter
och på geografiska och geologiska ortsbeskrivningar
till ledning för malmletning. I det stora hela torde
dock Tilas och bergskollegiets även sedermera
fortsatta försök att bringa malmletningen till större
effektivitet icke hava givit ett resultat som motsvarat
förväntningarna. Några av de viktigaste orsakerna
härtill voro väl, att malmletarna i allmänhet icke stodo
på den bildningsgrad att de kunde tillägna sig det
teoretiska vetande som man fordrade och försökte
meddela dem, att deras avlöning var alltför obetydlig
och att behövliga medel i allmänhet icke synas ha
stått dem till buds för nödiga resor och
undersökningsarbeten. De flesta av kronans
malmletarebefatt-ningar föllo för kristidens i början av 1800-talet
"Geddesyxa" och indrogos 1812. Endast i
Norrbottens län bestod en sådan befattning till 1853, då den
även där upphörde.
När man betänker huru glest befolkat större delarna
av vårt land varit särskilt i äldre tider och hurn
ofullständig kännedomen om Sveriges berggrund varit
ända till närmare våra dagar, måste man förvånas
över huru snabbt äldre tiders primitiva malmletning
i vårt land påträffat och försökt nyttiggöra sådana
malmfyndigheter som gått i dagen. Det har icke dröjt
synnerligen länge från det att intresset för
malmernas eftersökande blivit väckt i en viss trakt och till
dess att praktiskt taget alla malmutgåenden i dagen
därstädes varit kända. Särskilt slående är att
konstatera, hurusom inom övre Norrlands
svårgenomträngliga ödebygder redan de första malmletningsruscherna
på 1600-och 1700-talen bragte till kännedom nästan
alla malmanledningar av någon betydelse som gått i
dagen. Trots att sedan särskilt 1880-talet nästan alla
delar av övre Norrland blivit upprepade gånger
genomströvade av energiska malmletare, är det
överraskande få av de å fig. 1 angivna i dagen gående
fyndigheterna och anledningarna, som blivit för första
gången upptäckta under denna period; nästan alla ha
varit kända redan på 1600- och 1700-talen.
Malmletning med geofysiska metoder.
1. Magnetiska metoder.
Redan mycket tidigt började bergshanteringen i
vårt land använda geofysiska hjälpmedel för att
uppdaga malmfyndigheter, vilka doldes av jordlager eller
vatten.
Helt naturligt blev det de magnetiska
järnmalmernas egenskaper att officiera kompassnålen, som
härvid först uppmärksammades och togs i bruk.
Någon uppgift när kompassen först tjänstgjort vid
malmletning i vårt land finnes visserligen ej.
Uppenbarligen brukades den dock pä detta sätt redan
under den stora "malmletningsrusch" som man kan
tala om i vårt land på 1630-talet. Ett av H.
Sundholm anfört brev från generalbergsamtets första
chef Carl Bonde till Axel Oxenstierna är bevis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
