Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
teknisk tidskrift
13 april 1929
kan ske på synnerligen kort tid, då man — sedan det
översta läget blivit inställt — uppmäter förflyttningens
avstånd på pelaren och fastsätter en klämskruv runt
pelaren på detta ställe. Då maskinen skall flyttas,
låter man densamma endast glida ner mot denna
klämskruv. Då borrningen av en salva på detta sätt
standardiserats, har man efter en månads praktik kunnat
minska borrningstiden för en 24-håls salva med ända
till två timmar.
Vid drivandet av en ort eller tunnel mötes man helt
naturligt av vissa variationer i berggrunden. Även
detta har tagits med i beräkningen, då ortdrivningen
standardiserats, så att man vid hårdare — dvs. mera
svårlossnande berg — även använder de tre hål, som
å fig. 2 utmärkts som alternativa. Om normal
berglossning ej erhålles, trots att alla hålen användas, ökas
sprängladdningens storlek eller tillgripes en starkare
dynamit. Om berglossningen per skift minskas, utan
att man kan finna någon förändring i bergarten, så
sändes en särskild man ner i orten för att studera
förhållandena. Han ritar då noggrant in alla hålens läge
på ett diagram efter slutad borrning. Sedan skjutning
ägt rum, uppmäter han läget av hålens botten, och
inritas detta på samma diagram. Oftast visar det sig
redan av detta diagram, varpå den minskade
berglossningen berott.
Med det system för ortdrivning, som här i korthet
beskrivits, anser man en normal drivning av en 8 X 7
ft. ort vara ungefär 5’ 3" till 5’ 6" för varje salva, då
6 ft. djupa hål användas.
L. N—t.
INSÄNT
Malmletningsmetodernas utveckling och
nutida möjligheter i vårt land.
Till den historik, som anföres i överdirektör
Gavelius föredrag med ovan angivna titel publicerat i h. 10,
skulle jag vilja lämna följande kompletterande
upplysningar:
1. I augustihäftet av Mining Journal d. å. anger
Hans Lundberg att Gösta Bodman deltagit i Bergströms
och Tegengrens arbeten; enligt uppgift från trovärdigt
håll skall just Bodman varit den, som föreslagit
användning av ekvipotentiallinjemetoden.
2. Då överdirektör Gavelin uttryckligen framhåller,
att Bergströms och Bergholms uppfinnande av
linjeelektroderna skedde nära samtidigt i förhållande till den
första uppfinningen, torde det vara lämpligt att precisera
detta nära till 4 månader efter det den första
uppfinningen gjordes och till mer än två månader efter det att
A.-b. Bergsbyrån öppet börjat använda linjeelektroderna.
Då överdirektör Gavelin vidare anger, att den senare
uppfinningen skedde oberoende av den förra, vill jag
framhålla, att detta är en omtvistad punkt, men att det
här skulle föra för långt att påvisa anledningarna därtill.
3. Det av överdirektör Gavelin omnämnda samarbetet
mellan Sveriges geologiska undersökning och A.-b.
Bergsbyrån gällde endast vissa yttre arbeten, varav följer, att
varken överdirektör Gavelin eller hans underordnade på
grund av detta samarbete kunna bedöma, vilka insatser,
som gjorts inom A.-b. Bergsbyrån av den ene eller andre.
De uppgifter, som överdirektör Gavelin lämnat rörande
mina och Hans Lundbergs insatser, hava sålunda av
honom inhämtats i andra hand.
4. överdirektör Gavelin säger, att linjeelektroderna
upptäcktes av mig och Hans Lundberg. Med ordet
upptäckt avser man i vanliga fall ett oväntat eller icke
förutsett resultat, vilket här icke varit fallet. Genom
systematiskt studium av olika tänkbara
strömlinjefordelningai-hade jag kommit till den slutsatsen, att långsträckta
elektroder skulle ge det för undersökningar lämpligaste
fältet. Därefter utprovade Hans Lundberg
linjeelektroderna enligt mina anvisningar, varvid han upptäckte, att
min idé gav avsett resultat.
5. överdirektör Gavelin yttrar vidare dels "Metoden
har sedermera utvecklats i instrumentellt
hänseende –- —", dels "Lundberg var den, som sysslade
med metodens utveckling och bruk i fält".
Sammanställer man dessa två yttranden blir resultatet, att det anges,
att Lundberg var den, som utvecklade metoden
instrumentellt, men detta är felaktigt. Den instrumentella
utvecklingen genomfördes till alla delar av mig, varvid de
nya instrumenten avprovades i fält av Lundberg, Ernesto
(Åkerman m. fi. medhjälpare.
Då sålunda här påstående står mot påstående, vill jag
endast nämna, att jag såsom bevis för min ståndpunkt i
fråga om punkterna 4 och 5 kan anföra dels brev från
Hans Lundberg, dels på heder och samvete avgivna intyg
av personer, som på nära håll följt utvecklingen inom
A.-b. Bergsbyrån. Av utrymmesskäl är det otänkbart att
här publicera dessa akter, men såväl överdirektör
Gavelin som varje annan av saken intresserad person får
gärna hos mig taga del av desamma.
Harry Nathorst.
Det är mig omöjligt att finna, att min, visserligen
koncentrerade, historik giver fog för ingenjör Nathorsts
tro, att jag till förmån för ingenjör Hans Lundberg
velat förringa Nathorsts och Bergsbyråns även av mig
högt skattade insats för utvecklingen av
ekvipotential-metoden. Av vad jag haft tillfälle att inhämta
(huvudsakligen genom ingenjörerna Nathorst och Lundberg
själva under de år jag samverkat med dem båda) har
jag fått den uppfattningen, att de samarbetat med
varandra så intimt vid linjeelektrodmetodens utarbetande,
att de historiskt måste behandlas såsom en enhet.
Någon värdesättning av den enes insats i förhållande
till den andres finnes i alla händelser ej i min uppsats.
Möjligen missuppfattar ingenjör N. en sats i min
skrift. De av honom under punkt 5 ofullständigt
återgivna uttalandena innehålla ju, såsom var och en kan
övertyga sig, i sin fullständiga form erkännanden åt
både Nathorst och Lundberg samt för övrigt endast
påpekandet, att den senare var den av dem som hade på
sin lott utvecklingen och bruket av metoden ute i
naturen. Vilket faktum ingenjör Nathorst säkert ej avsett
att bestrida.
Jag kan till slut ej underlåta säga, att hela
diskussionen om vem som skall anses ha den större eller den
mindre äran av de teoretiska eller instrumenttekniska
förbättringarna av ekvipotentialmetoden synes mig röra
sig om endast en detalj av de senare årtiondenas
betydande framsteg på den geofysiska malmletningens
område. De nya fysikaliska metoderna och
instrumenten i all ära: Det är ändock först efter ett långvarigt
och dyrbart arbete ute i naturen, och sedan också en del
övertro på dem måst bortarbetas, som de blivit till
verkligt praktiskt brukbara verktyg för den geologiska
forskningen och speciellt malmletningen. Det är vida mindre
någon enskild uppfinning än just den intima
sammansmältningen mellan de geologiska och de fysiska
undersökningsmomenten till en helhet (och under samtidig
utveckling till de båda momenten), som man har att tacka
för den nutida malmletningens relativt höga ståndpunkt.
Detta är det mest väsentliga i utvecklingen, och härför
dela uppfinnare och förbättrare av elektriska och andra
geofysiska malmletningsmetoder äran med många
geologer, både svenska och utländska.
Axel Gavelin.
På grund av tillfällig utrymmesbrist ha noteringarna
införts å annonssidan XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
