Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
TEKNISK TIDSKRIFT
2 febr. 1929
15 nov. 1928 av avdelningens radiokommitté; omarbetat
efter tidigare diskussion den 5 okt. 1928.
Ordföranden gav först en sammanfattning av de
anmärkningar, som förekommit vid avdelningens
föregående behandling av förslaget, varefter diskussionen
öppnades av civiling. Lundholm, som ansåg bestämmelserna
i sin helhet för stränga och yrkade på återremiss, vilket
emellertid avslogs. Sedan bl. a. civilingenjörerna
Wal-lér, Thorburn och Bohlin framställt vissa
huvudsakligen formella anmärkningar, å vilka
kommittéledamöterna ’Sterky och Velander svarat samt efter diskussion
betr. kondensatorfordringarna, upptagen av överingenjör
Ell, och vissa delar av värmefordringarna, kritiserade
av civilingenjör Löfgren, antogs förslaget i princip,
varvid kommittén dock anmodades företaga smärre formella
ändringar, som erfordrades. Bl. a. skulle bestämmelserna
publiceras som anvisningar. Civilingenjör Velander gav
viaare under diskussionen några upplysningar om den
nystartade "Svenska elektriska
materialkontrollanstal-ten", vilken är avsedd att utföra de i detta sammanhang
förordade provningarna.
Slutligen beslöts att avdelningen skulle hemställa hos
Kommerskollegium om föreskrifters utfärdande i
enlighet med anvisningarnas principer.
Aftonens föredrag hölls av prof. Arne Westgren, som
föreläste om sambandet mellan de kemiska elementen.
Redan det periodiska systemet, i vilket de — som man
nu vet — 92 olika elementen låta inrangera sig, leder
tanken på en viss enhetlighet. Härvid fäster man dock
avseende vid en mera ytlig likhet hos de olika
grundämnena.
Man söker i våra dagar det djupare sambandet mellan
elementen. 1911 uppställde Rutherford sin atomteori,
som förutsätter, att atomerna äro uppbyggda av en
positiv kärnladdning omgiven av ett negativt laddat
elektronmoln. Då laddningen hos kärnan ökar, bindas flera
elektroner i det omgivande molnet, och nya kemiska
element uppstå. Storhetsordningen hos atomen är 10"~"8
cm och hos kärnan 10—12 cm; trots litenheten hos kärnan
är massan koncentrerad här.
Den engelske läkaren John Prout var den som i
modern tid först framkastade tanken på materiens enhet.
Det skedde 1815—1816 i Annals of Physics. Han stödde
sig härvid på de jämna atomviktstalen. Den tidens
auktoriteter, bl. a. vår Berzelius, slogo ihjäl teorin genom
"exaktare" atomviktsbestämningar. Berzelius gav t. e.
12,1 för kol.
Flera forskare på 1880-talet togo upp idén, så
påvisade prof. Rydberg i Lund, huru märklig anhopningen
av atomvikterna kring de hela talen var ur
sannolikhetssynpunkt. 1886 framkastade William Crook den tanken,
att de ojämna atomvikterna berodde på en blandning av
flera atomer med olika atomvikt, en tanke som 27 år
senare skulle få en glänsande bekräftelse genom dr
Astons arbeten.
Redan 1906 upptäcktes jonium, ett från torium i
fysiskt hänseende avvikande grundämne, som i kemiskt
hänseende ej kunde skiljas från torium, vilket sedan
bekräftades av Auer. Även Strömholm och Svedberg funno
detsamma beträffande vissa radioaktiva ämnen, men
stannade vid kompromissen att dessa ämnen voro "starkt
isomorfa".
Andra forskare funno, att slutprodukten från de
radioaktiva ämnena, olika blysorter, hade olika atomvikt men
kemiskt förhöllo sig fullkomligt lika. Ramsay och
Soddy sammanfattade resultaten så, att kärnladdningen
var utslagsgivande för de kemiska egenskaperna;
isotopbegreppet infördes.
Det var redan klart, då Aston började studera
kanal-strålespektret för olika ämnen.
De med kanalstrålarna exponerade plåtarna erhålla
genom bombardemang med korpuskler med samma hastig-
het räta linjer. Korpuskler med samma e/m,
elektriskladdning pr massenhet, orsaka parabler; de olika
grundämnena orsaka parabler av olika form. För att få bättre
och skarpare bilder var det nödvändigt att införa en
fokuseringsapparat. Amerikanen Demster beträdde en
väg lämplig för fasta kroppar, Aston en annan, varvid
han till en början studerade endast gaser. Han fann
t. e., att neon bestod av två olika isotoper med
atomvikterna 20 och 22 i proportionen ungefär 1: 10. Klors
isotoper hade atomvikterna 35 och 37. Heltalslagen
verifierades i den tabell, som Aston publicerade efter sina
arbeten 1919—1922. Enda undantaget var väte med
atomvikten 1,008.
Prof. Aston ansåg sig ha bestämt de olika
atomvikterna med en noggrannhet av 1: 1000, men denna var ej
tillfyllest. Costa i Paris kom till 1: 3 000, men Aston
önskade noggrannheten 1: 10 000 för att kunna ytterligare
intränga i problemet. Det har kostat ett oerhört arbete,
som han säger sig ha lyckats med tack vare Rutherfords
medverkan. Svårigheten låg huvudsakligen i att få det
elektriska fältet starkt och exakt definierat trots
förekommande rumsladdningar.
1927 påbörjade Aston publiceringen av en ny
atomtabell, vari t. e. kunde angivas tenn med 11 isotoper,
xenon med 9, kvicksilver med 6 och zink med 7 isotoper,
bestämt just i dagarna.
Heltalslagen rubbas dock igen, men detta förklaras
nu av att vid hopbyggnaden av sammansatta atomer av
väteatomer erhålles en massförlust, "packing fraction".
Väteatomen, av Rutherford kallad proton, skulle
således vara urstoffet.
Uppritas denna packing fraction som en funktion av
atomvikten erhålles en hyperbel, och man finner, att
alla element nedanför fluor äro mindre tätt packade
än syre, alla andra äro mera tätt packade.
Heliummultiplar t. e. kol och syre äro tätare packade
än de flesta. Söndersprängningsbarheten vid
beskjut-ning med a-strålar ger motsvarande erfarenhet.
Om kärnan är uppbyggd av ett jämnt antal väteatomer,
är den stabilare än vid udda antal, vilket bekräftas av
ymnighetsförekomsten både här pä jorden och hos
meteorerna. Beträffande jordens kärna tror man ju, att den
innehåller järn och nickel, beträffande litosfären har
man i den utom syre, som förekommer mest,
huvudsakligen magnesium, kisel, koppar och järn.
Då vidare 99,8 % av litosfären består av ämnen av
lägre atomvikt än 60, är det sannolikt, att en syntetisk
process försiggår vid de olika grundämnenas bildning.
Enligt Rutherfords hypotes av år 1924 skulle en syntes
av protoner och elektroner äga rum. Vid mycket höga
temperaturer kunna kollisioner till neutroner uppstå; i
vissa fall kunna 4 protoner sammankopplas och i
sällsynta fall 6. Sedan slå sig sådana grupper ytterligare
tillsammans. Vid avkylning bli en del sammansättningar
stabila.
Andra tänka sig att radioaktiva ämnen bildas, vilka
sedan sönderfalla.
Säkert synes emellertid vara, att de 92 elementen alla
äro uppbyggda av positiva atomkärnor och negativa
elektroner, eller kanske av blott och bart två olika
elektriska laddningar.
Nästa steg i atomernas utforskande blir att
identifiera de bägge elektricitetsslagen.
Föredragshållaren åhördes med livligt intresse ocli
avtackades på övligt sätt. Sammanträdet, som var
besökt av ett åttiotal medlemmar, fortsattes med supé och
samkväm. Härunder framförde civilingenjör Hässler
föreningens och avdelningens tack till den avgående
ordföranden, prof. H. Pleijel, och poängterade härvid
även hans organisatoriska arbete för Tekniska
högskolan och strävanden för att höja den svenska
ingenjörskåren i dess helhet.
8. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
