Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 febr. 1929 ELEKTROTEKNIK 49
faran för blandning fullständigt undvikes. För att
kunna skiljas från andra ljuspunkter, såsom
automo-bilstrålkastare eller starka gatlyktor, är fyren försedd
med en blinkapparat, som periodiskt in- och
urkopplar glödlampan.
Även neonrör i utförande som på fig. 15 användas
som mellanfyrar, emedan neonljusets karakteristiska
och iögonenfallande färg gör dem särskilt lämpliga
för detta ändamål. En fördel, som luminiscensstrålar
hava gentemot temperaturstrålar, är, att deras färg
erhålles utan filtrering, varför hela ljusenergien
kan utnyttjas utan förluster. På grund av den ringa
energiförbrukningen låter man neonrören i många fall
vara inkopplade både dag och natt. Som kännetecken
tjänade förr uteslutande neonljusets röda färg, men
numera föredrar man att förse även neonrören med
en blinkapparat. Siktbarhetsförhållandena bliva
härigenom väsentligt förbättrade.
För att möjliggöra en genomgående kontinental
lufttrafik är det nödvändigt, att varje stat förser sina
huvudlinjer med tillräcklig fyrbelysning. De tekniska
förutsättningarna härför äro, som framgår av
ovanstående, redan klarlagda, varvid dock icke är sagt,
att det i Tyskland genomförda systemet utan vidare
kan bibehållas även i andra länder. Det ligger t. e.
nära till hands att slopa mellanfyrarna och
uteslutande använda de ljusstarkare vridfyrarna, vilkas
inbördes avstånd då borde minskas till omkring 20 km.
Detta system har den fördelen att blott en enda typ
behöver användas, varigenom nyanskaffning,
lagerhållning och reparationer väsentligt förenklas.
TILLSATSJÄRNFÖRLUSTER I
TREFASASYNKRONMOTORER MED FASLINDADE ROTORER.
Av L. Dreyfus.
(Forts. fr. sid. 16.)
IV. Beräkningen av virvelströms-trappförlusterna vid
luftgapsytan och i tänderna.
Frågar man, vilka förluster som utgöra huvudparten
av tillsatsförlusterna, så blir för svenska tillverkningen
svaret ovillkorligen: Trappförlusterna. Det är till och
med så, att reluktansförlusterna oftast helt kunna
försummas. Orsaken är, att vi så gott som alltid använda
halvslutna spår och smala slitsar. Skulle vi efter
amerikanskt mönster använda öppna spår, skulle däremot
förhållandet gestalta sig helt annorlunda.
Bland trappförlusterna äro ytförluster och
tandpulsa-tionsförluster av samma storleksordning, medan
ryggförlusterna äro av underordnad betydelse. Om vi därför
betrakta förlustproblemet ur svensk synpunkt och med en
praktisk ingenjörs krav på det väsentliga, så kunna vi
begränsa oss till de förluster sågtandfältet åstadkommer
närmast luftgapsytan och längre ner i tänderna.
Att vi måste skilja mellan dessa båda förlustgrupper
är uppenbart. Det är ju hela sågtandfältet, som så att
sägas släpas genom tandkronorna, men det är endast
sågtandfältets medelvärde över en tanddelning, som genom
tänderna framtränger till ryggen.
A. Ytförluster.
Vi undersöka då först, vilka virvelströmsytförluster
statorns sågtandfält åstadkommer i rotorn (index 2). "Vi
ha redan sett, vilken fördelning detta fält har (fig. 3 a)
och vi veta, att vi kunna betrakta det såsom
stillastående. Rotorn skär detta fälts kraftlinjer. Om då rotorn
icke vore spårad, vore förlustberäkningen mycket enkel.
Vi skulle utveckla sågtandfältet i grund- och övertoner,
beräkna de olika komposanternas bidrag till
virvelströmsförlusterna och erhålla en formel
W* _ ( 1 X]±l Jij. St (o)
o» \4 jr 6 / tit Ll 000 1 000 j ............y j
där
X == 6 är plåtens elektriska ledningsförmåga
Tzi statorns tanddelning
v rotorns omfångshastighet
0,4 TT ; - nsi fi sågtandens maximala höjd
B,1== b 1 V ~aT (fi lindningsfaktör = 0,96)
A’ plåttjocklek inkl. isolation och
2t = t1 + U + ts + ........ tk +....................(10)
en serie förhållandetal, som karakteriserar grund- och
övertonernas bidrag till de totala förlusterna. Fig. 9
visar denna serie samt dennas komposanter tj till t±
såsom funktion av sågtandens sneddning — vilken som
Tii
vi veta är närmelsevis proportionell mot slitsöppningen.
Vi se att alltför smala spåröppningar icke äro att
rekommendera, men de undvikas ju även för läckningens
skull.
Ur ekv. 9 se vi vidare, att ytförlusterna växa med
Fig. IS. Mellanfyr av neonrör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
