Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
TEKNISK TIDSKRIFT
2 febr. 1929
ZZ1
Fig. 10 a.
Fig. 10 visar längst nere statortandfältets grundton
(våglängd t21) i två symmetrilägen (B’ och B") till
rotortänder motsvarande de båda växelfält, i vilka ett
vridfält kan upplösas. Fältkurvans integralkurva är ritad
överst i samma figur och visar fluxfördelningen invid
luftgapet. Totala ytflödet (Ø’max resp. <t>"max) delas i
ett godtyckligt antal, t. e. q delar. De motsvarande
punkterna projiceras på rotortandens luftgapsyta och
fältbilden inom tanden ritas med hjälp av kraftlinjer och
nivålinjer, som breda ett nät av kvadratliknande maskor
över tandkronan. Nu kan man lätt visa, att
virvelströmsförlusterna bakom var och en av dessa maskor äro
varandra lika och man kan även ånge deras storlek. Det
enda som återstår, är sålunda att räkna ihop maskornas
antal N. De totala ytförlusterna äro då direkt
proportionella mot N/q2
Man ser, att metoden i sig själv är enkel och allmänt
användbar, där fältfördelningen ej är möjlig att
bestämma på analytisk väg. Man ser även vart resultatet
pekar. För ett ospårat ankare skulle fluxkurvan
(sålunda den översta kurvan i fig. 10 a) ligga symmetriskt
till nollinjen. För den spårade rotorn däremot höjes
fluxkurvan över symmetrilinjen och detta mera, ju mera
rotortandkronans bredd närmar sig statorns tanddelning.
Men ju högre <P’max är, dess högre bliva mättningarna och
ytförlusterna. Det är sålunda med hänsyn till
ytförlusterna ej gynnsamt om statorns och rotorns spårtal
stämma för nära överens.
Denna slutledning bekräftas även av fig. 11, som
sammanför resultaten av ett stort antal omsorgsfullt ritade
kraftlinjebilder. Härvid uppges en viss tilläggsfaktor
yjb, som för k :te övertonen betecknar skillnaden mellan
det spårade och det ospårade ankarets ytförluster.
Istället för den tidigare använda formeln
St = t1 + U + h+........ tk + ................ (10)
för det ospårade ankaret skrives nu:
Zt’ = Et + t1y>1 + tiy>»+........ tkyjk ........ (11)
yji = 1 skulle sålunda betyda att virvelströmsförlusterna
för sågtandfältets grundton höjas med 100 % genom
ankarspåren.
Tilläggsfaktorn yjjc har ritats såsom funktion av för-
T 2’
hållandet l; ■ — där
k är övertonens ordningstal
t>2’ = Tzi — &s2 2/2’ rotortandkronans effektiva bredd
&s2 rotorspårets slitsbredd och
yj den tidigare nämnda Carterska
funktionen för rotorspåret (fig. 2).
Det visar sig då, att t’22 = rzi eller tz1i2 äro
ogynnsamma kombinationer. Dessutom bliva naturligtvis järn-
Fig. 10 b.
Fig. 9.
virvelströmsförlusterna äro proportionella mot
tanddelningen. Då nu statorn har såväl ett större AS-tal som
även i allmänhet en större tanddelning än rotorn, äro
ytförlusterna i rotorn betydligt större än i statorn.
Jag har hittills ej tagit hänsyn till, att även rotorns
yta är spårad. Det är lätt att inse, att spåren betyda ett
hinder för sågtandfältets naturliga utbredning. Men om
man tror, att detta hinder försvagar sågtandfältet och
minskar dess ytförluster, så misstager man sig
grundligt. Förhållandena ligga just omvänt, och ytförlusternas
ökning genom rotorns spårning är till och med så stor,
att den icke kan försummas. Skulle vi göra det, skulle
vi komma till helt felaktiga slutsatser angående
spårtalens inflytande på tillsatsförlusterna. Det är kanske
ej ur vägen att påpeka, att jag vid spårade rotorer
härleder ytförlusterna endast ur den fluxkomposant, som
sluter sig genom själva tandkronan. Ytförlusternas
förstoring har sälunda ingenting att skaffa med de längre
inåt liggande tandpulsationsförlusterna.
Hur kan då denna ytförlusternas ökning beräknas?
Att med en runt analytisk metod försöka detta är
tämligen hopplöst. Hänsyn måste ju även tagas till
tandkronans form. Lösningen vinnes i stället genom en
grafisk-analytisk metod, som ur själva fältbilden avläser
förlusterna.
kvadraten på omfångshastigheten v och kvadraten på
strömvolymen per spår (Btl ). Sättes
Bii = konst. ASi-Tji
se vi, att för givet ampereledaretal AS 1 per cm omkrets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
