Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
TEKNISK TIDSKRIFT
2 febr. 1929
värt förminskar desamma. Vid beräkningen av
sågtandfältet och trappförlusterna har ett 20 % större luftgap
än det geometriska begagnats, vilket enligt företagna
experiment motsvarar järnmättningens inflytande.
Resultaten äro sammanförda i följande tabell I.
Taleli I.
’’Normala" järnförluster [-Reluktans-förluster Trapp-förluster
Virvel-str.-] {+Reluktans- förluster Trapp- förluster
Virvel- str.+} förl. [-Hyste-resis-förl. Virvel-str.-] {+Hyste- resis-+} förl. [-Hyste-resis-förl- Virvel-str.-] {+Virvel- str. förl. Hyste- resis- förl- Virvel- str. förl. Hyste- resis-+} förl. [-Hyste-resis-förl.-]
Ytförluster Stator 5,4 67 25
, Rotor 10 100 41,5
[-Tandpulsa-tionsförl.-]
{+Tandpulsa- tionsförl.+} Stator 48 42 2,6 19 12
. Rotor 9,3 126 53,5
Ryggförlust." Stator 153 126 3,5
Rotor IB
Summa........ 201 168 27 329 132
Summa i % av den
avgivna effekten........ 1,1 0,91 0,15 1,79 0,72
Summa i % av den
avgivna effekten........ 2,16 2,51
’’Normala" järnförluster [-Reluktans-förluster Trapp-förluster-] {+Reluktans- förluster Trapp- förluster+}
Virvel, str. förl. [-Hysteresis-] {+Hyste- resis+} förl. Virvel, str. förl. [-Hysteresis-] {+Hyste- resis+} förl. Virvel, str. förl. [-Hysteresis-] {+Hyste- resis+} förl.
Ytförluster • Stator 35 1090 360
. Rotor 165 2 380 970
[-Tandpulsa-tionsförl.-]
{+Tandpulsa- tionsförl.+} Stator 1 100 860 15 755 355
Rotor 110 2 560 875
Ryggförlust. Stator 2 800 2 320 80
Rotor 360
Summa........................ 3 900 3180 325 7 225 2 560
Summa i % av den
avgivna effekten........ 0,72 0,59 0,06 1,33 0,47
Summa i % av den
avgivna effekten........ 1,37 1,8
I båda fallen äro tillsatsförlusterna större än de normala
järnförlusterna, trots att vid deras beräkning den
otillräckliga plåtisolationens inflytande redan medtagits.
VII. Mätning av tillsatsförlusterna.
Vi ha i det föregående sett, att tillsatsförlusterna
kunna uppgå till 2 % och mera av den nyttiga effekten.
Den frågan uppstår därför, om maskinnormerna böra
fastställa och föreskriva en metod för deras bestämning.
Denna metod måste naturligtvis vara en indirekt metod
som passar för provrummen. Finnes det då en sådan
metod att föreslå?
Svaret låter så tillvida jakande, att det verkligen
finnes en eller två dylika metoder. Om man däremot bör
föreslå deras upptagande i maskinnormerna synes mig
tvivelaktigt. Frågan är väl, om vi genom att så att säga
officiellt brännmärka tillsatsförlusterna så småningom
skulle komma ifrån dem. Endast om man tror, att så
kommer att bli fallet, trots att detta skulle innebära
högie pris eller sämre eosrp, kan man anmoda provrum-
På samma sätt genomräknades en större motor med
följande data:
735 hkr, 5 000 voit, 74/325 A, 740 varv/min., 50 per.
Motorn är sålunda 8-polig och den har 72 spår i statorn
och 120 spår i rotorn, motsvarande 3 resp. 5 spår per pol
och fas. Förlustbalansen framgår av följande tabell II.
Talell II.
(21)
men att underkasta sig denna nya belastning. Jag vill
emellertid här ej taga parti varken för eller emot utan i
stället beskriva två metoder, som eventuellt skulle
ifrågakomma.
Den första metoden bestämmer trappförlusterna
genom att koppla och driva asynkronmotorn såsom en
kortsluten synkrongenerator. Den erfordrar sålunda en
hjälpmotor, som tillför förlusterna mekaniskt, och dessa
bestämmas enligt "hjälpmotormetoden". Metoden står
sig mycket bra mot kritik, om den utformas på följande
sätt:
Först matas två seriekopplade statorfaser med
likströmmen
/’f- (J/<5 fullastströmmen effektivvärde)
och den 3-fasiga kortslutna rotorn drives med normalt
varvtal, varvid rotorströmmen J2’ och förlusterna P’
uppmätes. Sedan matas rotorn med likström, vilken väljes
så stor, att samma medelvärde mellan amperevarven i
stator och rotor erhålles som vid det förra försöket.
Förlusterna äro nu = P" och strömmen i stator och rotor
•Ji" resp. JJ’\JSß. Då nu strömstyrkorna vid de båda
mätningarna ej voro mycket olika, kunna förlusterna
med samma konstanter x resp. y hänföras till
strömmarnas kvadrat enligt ekvationen
p" — x J1"2 4- y J2"2)
Härur följa de obekanta proportionalitetsfaktorerna x och
y, med vilka sedan trappförlusterna för de verkliga
full-lastströmmarna J\ och J2 beräknas vid normal drift.
Granskar man metoden närmare ser man, att den
bygger på samma konstgrepp som teorien, i det att den
vid första provet ersätter statorns
växelströmsampere-varv genom likströmsamperevarv. Detta är emellertid
tillåtet, emedan likströmsamperevarvens grundton genom
den kortslutna rotorns motverkande amperevarv till
allra största delen upphäves.
Däremot kan man invända, att trappförlusterna
bestämmas utan att samtidigt huvudfältet medverkar.
Mättningarna äro därför mindre, sågtandfältet är större
och förlusterna mätas för stora.
I verkligheten torde dock felet vara litet. Tack vare
den mindre järnmättningen blir nämligen skineffekten
större än vid normal belastning, och enligt våra
experiment ser det ut, som om förlusternas minskning genom
skineffekten vid kortslutningsprovet hade samma
storleksordning som deras minskning genom den ökade
mätt-ningen vid belastning.
Den andra metoden söker även taga hänsyn till
huvudfältet genom att prova asynkronmotorn såsom
tomgående, övermagnetiserad synkronmotor. Man slipper
sålunda drivmotorn och uppmäter förlusterna såsom
tillförd elektrisk effekt. Visserligen innehåller denna effekt
även friktionsförluster, kopparförluster och normala
järnförluster, men dessa kunna redan förut vara
bestämda på annat sätt, så att de nu kunna subtraheras.
Utföras mätningar såväl med statorn som med rotorn
såsom primärkrets, bestämmas de obekanta
förlustkonstanterna x resp. y i ekv. 21 på samma sätt som vid den
förra metoden.
Till förmån för den andra metoden talar dess
enkelhet. Att den emellertid är mera noggrann än den förra
måste betvivlas. Den medtager visserligen huvudfältet,
men mättningarna äro dock mindre än under drift,
emedan stator- och rotoramperevarven innesluta en
mycket mindre vinkel än vid belastning såsom
asynkronmotor. Dessutom är den totala uppmätta effekten
mycket större än själva tillsatsförlusterna, effektfaktorn låg
och spänningen, med vilken mätningarna skall utföras,
svår att välja så, att Just samma "normala" järnförluster
uppnås som i normaldrift. Allt detta minskar
mätnoggrannheten märkbart, så att den första metoden ur
noggrannhetssynpunkt säkert förtjänar företräde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
