- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1929. Elektroteknik /
160

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

160

TEKNISK TIDSKRIFT

7 sept. 1929

vidare i omväxling. Exemplet är hämtat från en

större sjukhusanläggning. Vid tvåveckorsperiodens
slut uppgick skillnaden mellan de båda mätarnas
registrering till 7 %.

Från några av landets större kraftföretag har
uppgifter om parallellt installerande mätares
registreringar erhållits. Fallen, tillsammans 36 st., äro enligt
uppgift utvalda utan någon som helst tendens.

Uppgifter om energiavläsningarna hava samtidigt
erhållits. Där skillnad förefunnits mellan dessa, ha
maximalutslagen korrigerats därefter, så att
resultatet blivit, som om kilowattimmeverken gått exakt lika.

De erhållna siffrorna visa, att i allmänhet en
avsevärd skillnad mellan de två mätarnas registreringar
förefinnas. Skillnaden har varierat mellan O och 10,9
% av maximalutslaget. En skillnad av 8—10 % synes
av dessa siffror att döma icke vara sällsynt, en
skillnad av 4—5 % rent av vanlig. Skillnaden bör
tydligtvis bli mindre, ju närmare varandra de båda urens
omkopplingstider råka falla.

Om nu de båda till ett system hörande mätarna
visa 10 % från varandra avvikande värden, så
betyder detta, att den ena mätaren (den som visar
riktigast), troligen håller sig i närheten av, dock något
inunder det rätta värdet, den andra däremot något
mer än 10 % inunder detta. I medeltal visa dessa
båda mätare sålunda något mer än 5 % för lågt.

Om vi medgiva, att en skillnad mellan mätarnas
avläsningar av 8—10 % icke är sällsynt, och att en
skillnad av 4—5 % är vanlig, så medgiva vi också,
att en felregistrering i medeltal av 4—5 % icke är
sällsynt och av 2—2,5 % vanlig.

Tvenne orsaker göra, att dessa siffror emellertid
böra höjas.

För det första kan man ju knappast antaga, att
ens den mätaren, som ligger högst, förmår registrera
det riktiga värdet.

För det andra har vid de anförda siffrorna ingen
hänsyn tagits till den omständigheten, att siffrorna
avse så väl sådana mätaresystem, där de båda
mätarnas omkopplingstider råkar sammanfalla, som sådana,
där dessa tider ligga långt isär. Att
registrerings-skillnaden blir obetydlig, om registreringstiderna
sammanfalla, är självklart. Men i sådana fall kunna de
båda samstämmande avläsningarna lika gärna ligga
vid rätta värdet som långt under detsamma.

Hur mycket man på av dessa anförda
omständigheter anser sig böra höja de förut angivna
genomsnittssiffrorna, är ju vanskligt att bedöma.

Av undersökningens resultat att döma torde man
nog få antaga, att genomsnittsfelet hos vanliga
maximalmätare på grund av den här berörda felkällan
har storleksanordningen 4 à 5 %. Det ligger i sakens
natur, att felet alltid har negativt förtecken, dvs. att
maximalutslaget alltid är för litet, aldrig för stort.

Har man endast en mätare, blir uppmätningen av
maximaleffekten sålunda sannolikt 4 à 5 % för låg.
Har man två mätare, omkopplade av ett och samma
ur på samma tider, blir sannolikhetsfelet uppenbart
detsamma. Har man två av varandra oberoende
mätare bredvid varandra, av vilkas registreringar man
tar medelvärdet, torde felet hos resultatet stanna
betydligt lägre.

Att i synnerhet kraftleverantörer ha stort intresse
av mätareanordningarnas riktighet, är välbekant. Och
att man icke minst med anledning därav ställt upp

ganska stränga fordringar på rättvisandet hos
ströra-och spänningstransformatorer, som användas till
mätningsändamål, är känt. Men vad intresserar i själva
verket en noggranhet av t. e. max. ± 0,5 % på
omsättningen och några få minuter på felvinkeln hos
mättransformatorerna, då själva mätaren, som dessa
transformatorer skola betjäna, utan anmärkning får
bedriva ofog, som neddrager resultatet med 10 % eller
mera?

Hur nära denna erfarenhet än ligger, synes dock
dess betydelse på många, för att ej säga de flesta
håll underskattas eller rent av missförstås. Att
lekmannen i allmänhet ej inser, vad saken gäller, är
mindre ägnat att förvåna, då man till och med i
litteratur, som vill göra anspråk på att vara vägledande
i ämnet, ser förhållandet omnämnt på t. e. följande
sätt:

"Användas två maximalmätare i serie, kunna dessa
angiva från varandra åtskilligt avvikande värden,
även om båda mätarna funktionera fullt korrekt.
Genom användandet av gemensamt kopplingsur kan
denna olägenhet hävas."

Enligt den tankegång, som synes framskymta
bakom ett dylikt yttrande ligger "olägenheten" icke däri,
att mätarna visa fel, utan däri, att man får veta om,
att de visa fel. Den rekommenderade åtgärden, hur
grotesk den än är, användes förvånande nog rätt ofta,
trots det man, som sedermera skall visas, i stället
borde sträva efter att låta de båda mätarna koppla
om på tider, som ligga så långt isär som möjligt, dvs.
helst förskjutna en halv kvartstimme i förhållande till
varandra.

Enligt en vanlig kontraktsbestämmelse skall
medelvärdet av ett antal (t. e. fyra) högsta spetsar
under året anses som den uttagna maximaleffekten.
Åtgärden har betydelse så till vida, att den skonar
abonnenten från risken att få betala årseffekten efter
en enda, måhända tillfällig topp, men att avhjälpa
det fel, som beror på maximalmätarens
ofullkomlighet, förmår den icke. Ty ett medelvärde av fyra
värden, vilka alla sannolikt ligga 5 % under det riktiga
värdet, har en förarglig benägenhet att hålla sig 5 %
under rätta värdet det också.

I stället för sådana åtgärder, som nyss omnämnts,
vill författaren härigenom föreslå en annan: använ-

Fig. 4.

dandet av en maximalmätare, som visar rätt, eller
åtminstone nära rätt.

En dylik mätare kan konstrueras på följande sätt
(se fig. 4).

Liksom i den gamla maximalmätaren har man en
maximalvisare a, som rör sig med friktion i sina lager
och som stötes fram av medbringare.
Maximalvisaren sitter fästad på axeln till en U-formad bygel b.
I stället för en enda medbringare har mätaren emel-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:09:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1929e/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free