Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1929
sök liar även visats.1 att viktsförlusten genom
frätning å en rörledning i överensstämmelse med teoriens
fordringar är direkt proportionell mot antalet genom
d"iisamma passerade ampèretimmar men oberoende
av övriga faktorer. I enlighet med Faradays lag
fann man sålunda, att 1 g järn gick i lösning pr
ampèretimma. Av ovanstående framgår även, att
frätningens intensitet är starkast, där strömtätheten
är störst, ävensom att ju högre grundvattnets
ledningsförmåga är. desto större blir läckningsströmmens
styrka. Under det att en halt av svaga elektrolyter
i grundvattnet, såsom organiska ämnen, föga influera
på frätningen, är däremot det starkt dissocierade
koksaltet den farligaste föroreningen. Koksalthalten
i grundvattnet härstammar vanligen antingen från
salt. som utströs på skenorna, eller från havsvatten
i närheten. Frätningen är därför ofta särskilt svår
vid likströmsdrivna kranar, som löpa å spår längs
kajer vid havsvatten.
Vad förebyggandet av skadorna genom
vagabonderande strömmar beträffar, inskränker man sig i
allmänhet till att söka hålla nere spänningsfallet i
skenorna så mycket som möjligt. Detta är i regel
också till fyllest, men stundom kan man på denna
väg ej få bukt med svårigheterna utan måste
tillgripa andra åtgärder. En hel del sådana ha också
föreslagits, men. såsom framgår av det följande,
stöter man antingen på praktiska svårigheter vid deras
användning eller riskerar att öka skadorna i stället
för att minska desamma. Speciell erfarenhet på
området är därför nödvändig.
Det finnes ett säkert medel att praktiskt taget
upphäva de vagabonderande strömmarnas skadliga
elektrolytiska verkningar, nämligen genom periodisk
omkastning av strömriktningen på linjen. Ju kortare
dessa perioder äro. desto mindre bliva frätningarna.
Även en så pass lång period som 24 timmar mellan
varje omkastning torde vara till fyllest. Av
elektrotekniska skäl kan emellertid detta tillvägagångssätt
endast i undantagsfall komma ifråga.
Användning av trcledaresystem. som i och för sig
är svårgenomförbart, förminskar i hög grad skadorna
men utesluter icke desamma.
Att öka motståndet i själva rörledningen eller å
dess yta genom isolering kan knappast komma ifråga,
då rörledningarna oftast sedan länge befinna sig i
jorden och. då det är fråga om nya ledningar, de
härigenom åsamkade extrakostnaderna lägga
ekonomiska hinder i vägen.
Ett nära till hands liggande sätt är. att sätta
rörledningen i ledande förbindelse med generatorns
jordförbundna negativa pol. antingen direkt eller genom
skenorna. Härigenom skulle rörledningen komma att
stå som katod och sålunda vara fullt skyddad för
elektrolytisk frätning, under förutsättning att de
enskilda rörpiporna stå i god ledande förbindelse med
varandra. Samtidigt förstärkas emellertid
jordströmmarna. vilket kan öka skadorna på andra håll. Om
icke alla inom området ifråga i jorden befintliga
metallmassor kunna förbindas med den negativa
polen, bör detta medel användas med största
försiktighet.
Detsamma kan även sägas om jordning av den
angivna rörledningen. Jordströmmarna och faran
för andra ledningar ökas härigenom, ehuru givetvis i
mycket mindre grad än vid en direkt anslutning till
ena generatorpolen. Sker j ordningen på fel ställe,
kan den till och med öka frätningen genom att öka
strömtillförseln till rörledningen, varpå exempel
finnas här i landet. Om j ordningen däremot utföres på
rätt sätt, kan man därigenom många gånger finna
hjälp i svårartade fall. Jordningen av rörledningen
skall då ske på den punkt, där strömmen går ut ur
densamma, dvs. där jordledningen redan förut är
störst. I praktiken inträffar detta på de lägsta
punkterna av rörledningen, särskilt där den går genom
sankmark. Här överflyttas nu frätningen på en
jordplåt, där den genom det billigare och lättare
utbytbara materialet samt fördelningen över en större yta
spelar mindre roll.
Slutligen må sägas något om jordplåtar i
allmänhet från el jktrokemisk synpunkt. Galvaniserad plåt
är olämplig för detta ändamål, då zinken angripes
såväl anodiskt som katodiskt. En med negativa
polen förbunden jordplåt kan vara av järn, om den
ständigt står under spänning. Är strömmen tidvis
bruten är den givetvis utsatt för vanlig röstning och
bör i så fall ersättas med koppar eller rostfritt järn.
Vid positiva jordplåtar riskerar man alltid en stark
elektrolytisk frätning. Koppar angripes i regel starkt.
Rostfritt järn är i detta fall bättre, men dock ej fullt
passivt gentemot klor. härstammande från koksalt i
grundvattnet.
Diskussion:
Professor Klas Sondén redogjorde i anslutning till
föredraget för några försök, avsedda att åskådliggöra
verkan av "vagabonderande" strömmar.
I sex olika rör av glas (A, I och II; B, I och II samt
C, I och II) inlades provcylindrar (av järn) av den typ,
som använts vid andra frätningsförsök (Se Sv.
kommu-naltekn. föreningens festskrift sid. 195 o. f.) på sätt fig. 1
visar. Vattenledningsvatten leddes på sätt pilarna
utvisar genom rören.
mg
Frötriinq
pr dygn och
provstycke
800
100-
600
500
400
300-
200
100■
Fig. 1.
i Larsen: E. T. Z., 1902, sid. 841.
1 . 1 *
A ß
Fig. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
