Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 april 1929
KEMI
27
av flera skäl. Om jordfel uppstå vid negativa polen,
blir generatorn kortsluten. Vidare blir spänningen
till jord vid den ända av cellserien, som är ansluten
till negativa polen, dubbelt så hög som förut, vilket
kan medföra obehag och direkt fara för personalen
vid cellernas skötsel, om generatorspänningen är
högre än 125 voit. Numera går man emellertid vid
elektrolytiska anläggningar upp till 250 voit och
högre för att spara koppar och få billigare
generatorer.
Det mest rationella sättet är att bryta den
strömledande vätskestrålen. En massa konstruktioner av
vippkärl och droppanordningar finnas för detta
ändamål. Fig. 5 visar en enkel och praktisk
droppanordning av ebonit eller stengods. Lösningen rinner ut
över den övre ytan och fördelar sig i droppar från
de undertill sittande tapparna. I vissa fall kan man
ha nytta av att lokalisera frätningen till ett billigt
och lätt utbytbart material. Ett exempel härpå är de
förutnämnda plåtbrickorna till skydd för cellbottnen
vid isolatorerna.
Även om man icke har några nämnvärda
olägenheter av frätningen, bör dock jordledningen med
hänsyn till personalen ständigt övervakas, särskilt om
generatorspänningen är högre än 200 voit. Om
nämligen jordledningen är starkare vid den ena polen än
vid den andra, kan man vid beröring av den senare
bliva utsatt för nära nog hela maskinspänningen. En
god indikator har man i lampor, insatta i ledningar
från vardera generatorpolen till jorden. Lyser
exempelvis den positiva lampan starkast, anger det, att
jordledningen vid den negativa polen är
proportionsvis större. I detta sammanhang må framhållas, att
med hänsyn till faran för personalen vid samtidig
beröring av en under spänning stående cell och en
travers, rörledning eller liknande, så bör sistnämnda
materiel så vitt möjligt ej vara jordförbunden. Det
är i varje fall alldeles felaktigt att avsiktligt utföra
en sådan jordförbindning.
Vi ha hittills endast berört skadorna å materiel ovan
jorden genom strömläckningen vid elektrolytiska
anläggningar. Vad de i jorden gående strömmarna
beträffar, så anställa de i detta fall endast i rena
undantagsfall några större skador å där befintlig materiel.
Dels äro strömmarna lokaliserade till själva
fabriksområdet och dels rör det sig i regel om mycket små
strömstyrkor.
Vid likströmsdrivna järnvägar, spårvägar och kra-
Fig. 6.
nar, varvid betydande strömstyrkor återledas genom
skenorna och jorden, kunna däremot de
vagabonde-rande strömmarna åstadkomma avsevärda
olägenheter. Då jordströmmarna följa minsta motståndets lag,
taga de ofta vägen genom gas- och vattenrör eller
genom armeringen på jordkablar, som korsa banan.
Fig. 6 visar schematiskt, hur strömmen på två ställen
lämnar skenorna vid en likströmsbana och tar vägen
genom två i jorden nedlagda rörledningar.
Då grundvattnet alltid håller en större eller mindre
mängd mineralsalter lösta, uppstår på samma sätt,
som ovan beskrivits, en elektrolytisk anfrätning på de
ställen, där anjonerna i grundvattnet urladdas, dvs.
där strömmen lämnar röret eller kabeln.
Ifrågavarande metalldelar komma sålunda elektrokemiskt sett
att verka som s. k. mellanledare i en elektrolyt mellan
två elektroder.
Vid strömmens övergång mellan en metallelektrod
och en elektrolyt uppträder, som bekant, alltid ett visst
potentialsprång eller en s. k. polarisationsspänning.
Den algebraiska summan av potentialsprången vid
anoden och katoden utgör elektrolytens
sönderdel-ningsspänning. Så länge spännings skillnaden mellan
elektroderna är mindre än elektrolytens
sönderdel-ningsspänning, kan strömmen icke passera mellan
elektroderna genom elektrolyten, om vi bortse från en
svag s. k. restström, varpå ej här behöver ingås. Ökas
spänningsskillnaden mellan elektroderna utöver
sön-derdelningsspänningen, stiger strömstyrkan i stort
sett proportionellt med spänningsökningen. Om man
alltså kunde fastställa, att spänningsskillnaden mellan
två punkter vilka som helst å skensystemet var lägre
än sönderdelningsspänningen för grundvattnet mellan
två järnelektroder, skulle strömmen aldrig kunna
passera ett järnföremål i jorden som mellanledare. Man
skulle härigenom få ett teoretiskt underlag för vissa
praktiskt utarbetade normer, att spänningsskillnaden
icke får överstiga ett visst, bestämt värde för att icke
elektrolytiska frätskador skola uppstå. Något sådant
värde kan emellertid icke teoretiskt fastställas av den
enkla orsaken, att sönderdelningsspänningen för en
elektrolyt mellan två järnelektroder mycket väl kan
vara lika med noll.
Ha vi t. .e. två järnelektroder nedsänkta i en
lösning av ett järnsalt, så är sönderdelningsspänningen
lika med noll. Potentialsprången vid de båda
elektroderna äro i detta fall lika men riktade åt motsatta
håll. För att utfälla järn vid katoden fordras ett
övervinnande av en lika stor spänningsskillnad som
den, som alstras, då järnet går i lösning vid anoden.
Redan vid en oändligt liten spänningsskillnad mellan
elektroderna börjar därför strömmen passera genom
elektrolyten. På samma sätt kan det mycket väl
hända, att ström kan övergå från skenorna till
grundvattnet och därifrån till ett. järnföremål i jorden vid
en ytterst liten spänningsskillnad mellan elektroderna
ifråga. Å andra sidan är det icke säkert, att
sönderdelningsspänningen alltid är lika med noll. Vid olika
elektroder och olika sammansättning av grundvattnet
invid elektroderna kan sönderdelningsspänningen ha
såväl ett positivt som ett negativt värde. I förra
fallet ha vi en mot jordströmmen riktad
elektromotorisk kraft, i senare fallet en med densamma. Ett
exempel av senare slaget är ett järnrör och en
kopparplåt, t. e. generatorns negativa jordplåt. Dessa
båda elektroder bilda med grundvattnet ett galvaniskt
element, som strävar att sända ström genom
grundvattnet i riktning från järnet till kopparn, alltså i
samma riktning som den till generatorn återgående
jordströmmen.
Om man sålunda icke genom att hålla ett myck( i’
lågt spänningsfall i skenorna har någon absolut
garanti mot uppkomsten av elektrolytiska frätskador,
så är det å andra sidan klart, att ju mindre
spänningsfallet i skenorna är, dessto mindre blir
läck-ningsströmmens styrka och frätningen. Genom för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
