Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 sept. 1929
KEMI
71
och dessa och neutralsalterna bör då till en
betydande del bero på neutralsaltets
restvalensaffini-tet. Resultatet’ blir en uppsprängning av det
supermolekylära eller micellära
hudsubstansförban-det i mindre enheter, som "gå i lösning". Denna
hudsubstansförstöring är en rent kolloidkemisk
företeelse, då van SLVKE-bestämningar av gelatin,
behandlat med saltlösningar på analogt sätt, visa samma
värden, oberoende av förbehandlingens natur. Även
andra undersökningar tyda på att primärvalens
verkan vid neutralsalteffekten är utesluten, och att de
associerande krafterna inom och emellan
hudmicel-lerna förändras. Denna peptisation leder till
förändringar i hydratation, restvalenseffektivitet och
därmed sammanhängande styrkan av associationskrafter
och aggregationsgraden. Reaktioner, som äro intimt
sammankopplade med restvaiensaktivitet och
aggre-gationsgrad (adsorptionskrafter) röna inflytande av
hudens föregående behandling medelst neutralsalter.
Sådana system äro de vanliga vegetabila
garvlös-ningarna och vissa ytterst basiska krom- och
aluminiumsalter. De ovan omnämnda
rodanatbehand-lade hudstyckena förena sig med 60—80 procent
mera hemlocktannin av låg dispersitetsgrad (låga
pH-värden) än i kontrollprovet (hudstycket förvarat
i vatten), och detta senare uppvisar värden av
bundet tannin, som överstiga det som noterats för det
glaubersalt-behandlade stycket med cirka 20 procent.
Northrops undersökningar visa också att
fördelningen av halogensalter mellan gelatin och lösning
ej följer den Donnanska ekvationen för
membran-ekvilibriet utan att i stället proteinfasen binder
betydande mängder av neutralsalterna. Särskilt må
framhållas, att vissa halogensalter som t. e. CaCl2,
utöva en ödesdiger förstöring även på garvat läder;
ett förhållande, som Wilson gjort oss
uppmärksamma på, Detta gebit rymmer ett otal intressanta,
vetenskapligt såväl som ekonomiskt
betydelsefulla problem, som ännu vänta på sin lösning, och
vilka endast ytterst fragmentariskt belysts i denna
korta översikt.
Proteinernas fysikaliska kemi.
Av den allra största betydelse äro de förändringar
hudproteinet rent fysiskt och kemiskt sett
genomgår under sin vandring och vilka betingas av de
olika fysiska och kemiska faktorerna uuder
beredningen. En sådan viktig faktor är
H-jonkoncentrationen, som varierar från pH av 1—13 vid de
olika processerna, Under hudens vekning för att
återföra den till dess naturliga tillstånd, så vitt som
möjligt, ligger vattnets pH emellan 6 och 7. Den
efterföljande kalkningen i och för håravtagning,
som utföres i mättad kalklösning, visar pH-värden
från 12 till 13. I avkalkningsproceduren, pyrningen,
som garvartermen lyder, förändras hudens reaktion
till pH-värden i närheten av vattnets neutralpunkt
eller pH 7,5—8,5. Den för kromgarvningen avsedda
huden förbehandlas i saltlösningar med starka
mineralsyror med pH-värden från 1 till 2, för att
sedermera i kromgarvningsbadet sätta sig i jämvikt
med lösningen med pH från 2,5 till 4,0. Vid den
vegetabila garvningen förflyttas den pyrade huden till
garvämneslösningar med pH från 2,5 till 5,5. H-joij-
koncentrationen är en av de faktorer som bestämma
proteinets reaktionsförmåga och svällning. Därför
utgör tillämpad fysikalisk-kemisk forskning en av
grundvalarna för garverivetenskapen. Det
storartade och banbrytande arbete som utförts av
garveri-kemister som Procter, Wilson och Thomas samt
Loeb och andra har verkat befruktande på det
fysi-kalisk-kemiska betraktelsesättet inom proteinkemien
i allmänhet.
Nedlägges ett hudstycke i vatten, till vilket en
syra t, e. HCl gradvis tillsättes, börjar
kollagen-fibrerna att svälla genom absorption av lösningen.
Eftersom mer syra tillsättes, växer svällningen till
dess att ett maximum uppnåtts. Vidare syretillsats
tillbakatränger svällningen. Salttillsats har samma
verkan. Denna helt uppenbara effekt kunde ju
inte gärna hava undsluppit garvarnas skarpa
ögon. Kemisterna stodo dock helt hjälplösa
inför detta problems teori ända till för ett tjugotal år
sedan, då engelsmannen professor Henry Procter,
som ofta och med full rätt tillägges epitetet,
"läderkemiens fader", framlade efter mångårigt
forskningsarbete en rationell förklaring av proteinernas
sväll-ningsfenomen. Procter insåg redan tidigt att en
framgångsrik behandling av garvningens teori måste
baseras på grundvalen av svallningens teori. Hans
undersökningar utfördes av experimentella skäl med
det kollagenet närstående gelatinet och
saltsyrelös-ningar. Samarbetet med den unge amerikanske
vetenskapsmannen John Arthur Wilson ledde till
den geniala tankebyggnad som benämnes den Procter
—Wilsonska proteinsvällningsteorien.
Denna teori skall endast i all korthet skisseras
utan något närmare ingående på de matematiska
de-duktioner som utgöra underlag för denna hypotes.
Utgångspunkten utgör den Donnanska
jämviktsekvationen för membranekvilibria. Donnans teori behandlar,
som bekant, jonfördelningen mellan tvenne
saltlösningar, åtskilda av en membran genomtränglig för
alla jonslagen med undantag av ett, vilket befinner
sig på ena sidan om membranen. Det klassiska
exemplet är en vattenlösning av kongorött, NaR, som
åtskiljes av en membran, ogenomtränglig för R-joner,
och molekylärt NaR, där R utgöres av en micellar
jon, men lämnar fri passage för vatten. Na och
andra joner eller molekyler som t. e. NaCl. När
jämvikt jnträtt, måste produkten av samma slags
olikt laddade joner på membranets båda sidor vara
densamma. Följaktligen måste den totala
jonkon-centrationeii på den sidan av membranet, där den
kolloidala jonen befinner sig, vara större än på den
andra sidan. Ett större osmotiskt tryck förefinnes
då i lösningen innehållande micellarelektrolyten och
en potentialskillnad uppstår som en följd av denna
olika jonfördelning.
Procter och Wilson utvidgade denna teori så att
den omfattar proteinsvällning i allmänhet, där
proteinet spelar rollen av semipermeabel membran, varvid
syran bildar med proteinet ett salt, bestående av en
kolloidal katjon och en kristalloid anjou. Den
bildade gelatinkloriden verkar som en membran då
den är naturligt sammanhållen i gelstrukturen, vilket
förhindrar dess diffusion; samtidigt verkar den
elektrostatiskt attraherande på den bundna an jonen,
klorjonen, genom sin elektropositiva laddning.
Klor-jonejis diffusion förhindras därigenom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
