- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1929. Kemi /
73

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

14 sept. 1929

KEMI

73

arbete, vilket betecknats som det främsta på detta
område.

Skinn och hudar preserveras mestadels medelst
saltning. Saltet diffunderar in i huden, gradvis
bildande en mättad saltlösning med vattnet i huden.
Samtidigt sker en avsevärd dehydratisation. Den
avtagna huden visar en vattenhalt av i medeltal 62
procent, under det att den saltade produkten i
genomsnitt har omkring 40 procent. Denna saltets
verkan förminskar den proteolytiska bakteriefloran.
Hudarna befrias från blod, lösliga proteiner, salt och
vidhäftande främmande beståndsdelar genom
behandling i rinnande vatten. Därefter "vekas" de i kallt
vatten, varvid proportionen av en viktsdel liud
till fyra viktsdelar vatten utgör optimum, för att
hudarna skola absorbera vatten och så mycket som
möjligt återföras till naturligt tillstånd. Det
utdiffun-derande saltet underlättar utlösningen av icke
läderbildande proteiner, som albuminer och globuliner.
Ett dygns vekning är oftast tillräckligt. Efter
fullbordad vekning befrias huden från de adiposa
vävnaderna, köttskiktet, i en maskin med en roterande
spiralkniv. Vekningsprocessen berör en hel del
bakteriologiska och biokemiska frågor, som här ej kunna
omnämnas.

Avhårning.

Den läderbildande substansen utgöres av
läderhuden, huvudsakligen bestående av kollagen.
Epi-dermissystemet med hår och köttskiktet måste därför
avlägsnas innan huden garvas. Processen för
avskiljandet av hår och epidermis från läderhuden
grundar sig på det olika föreningsbegäret hos syror och
alkalier till keratin, epidermisens principiella
beståndsdelar, å ena sidan och hudsubstansen å den
andra. Keratinet hydrolyseras mycket lättare genom
alkaliinverkan än fallet är med kollagenet, som i
stället visar avsevärd motståndskraft mot alkalier.
Omvända förhållande utmärker de båda
proteinernas motståndskraft mot syror. Detta sakernas läge
har varit känt sedan urminnes tider och fick sitt
uttryck i kalkmjölkens användning vid avhårningen.
Kalkens egenskaper ägna sig också förträffligt för en
empirisk, i de flesta fall i praktiken ej kontrollerad
process. Så är kalkens löslighet relativt låg (en
mättad lösning är ungefär ^ i Ca(OH)2), varför risker

möjliga från det överskott av kalk, som måste
användas (varför så, är ej utrett; 8—10 % CaO baserat
på hudvikt användes vanligen) avsevärt förminskas.
Lösningen hålles genom detta överskott alltid mättad
med kalciumhydrat. Denna lösning har ett pH-värde
av ungefär 12,5, som sammanfaller med pH-värdet
för hudens maximala alkalisvällning. Denna
urgamla metod får genom modern kemi sin
auktorise-ring, om det nu skulle behövas efter några tusen års
prövningar, varvid den befunnits värdig. Vidare är
mättad kalklösning ett ej föraktligt antiseptiskt
medel. Hudens behandling vid rumstemperatur ined
kalklösning leder efter några dagar till hårlossning
genom disintegrering av de underliggande unga
kera-tincelLrna. Därigenom kan lätt hela det epidermala
systemet borttagas genom hudens behandling med en
trubbig kniv.

Ett annat erfarenhetsrön är också, att avhårningen
underlättas vid tillsats av små mängder
svavelnatrium, vilket, liksom kalken, ehuru snabbare
förstör de yngre keratinbildningarna närmast
narvmem-branet. En annan erfarenhet är, att kalklösningar,
som använts för flera partier hudar, trots sina lägre
pH-värden och mindre svällningsförmåga, dock äro
bättre avhårningsmedel än friskt beredda
kalklösningar.

Avhårningsprocessens mekanism var ännu för
några år sedan en fullständig gåta, men genom de
senaste årens undersökningar av Merril och Mc
Laughlin i U. S. A. och av Bergmanns medarbetare
Stather i Tyskland har denna ytterst komplicerade
och gåtlika process blivit om ej fullt klarlagd så dock
bättre förstådd. Svårigheterna ligga i det faktum,
att vår kännedom om de proteiner, som bilda
epidermis och läderhud, ännu är ytterst bristfällig.
Hydro-lysprodukterna äro kända, liksom den procentiska
sammansättningen från elementaranalyser. Därav
framgår, att keratinet har en avsevärt högre
svavelhalt än kollagenet, beroende på det förras cystinhalt.
Cystin förefinnes ej bland kollagenets
hydrolyspro-dukter. Det ligger därför nära till hands att antaga
att förekomsten av cystin i keratinet sammanhänger
med dess alkaliobeständighet. Stathers
undersökningar visa, att om hår hydrolyseras direkt", erhålles
ungefär 5,2 procent cystin. Förbehandlas håret under
två timmars tid med 1 procent svavelnatrium vid
rumstemperatur, så visar håret efter hydrolys endast
3,8 procent cystin. Upprepas samma procedur vid
en temperatur av 40°C, erhålles endast 1,2 procent
cystin i hydrolysprodukterna. Det är således
fastställt att vid alkalibehandling cystin förstöres. Nu
motsäges denna cystinets ringa motståndskraft mot
relativt låg alkalikoncentration av experimentella
data, som visa att cystin i stället är relativt
alkali-beständigt. Därför är det sannolikt att cystin ej i
sin enkla form eller som enkel peptid ingår i
keratin-komplexet. Stather undersökte flera strukturkemiska
modeller; först den fria dipeptiden, di-alanyl-cystin,
visade ungefär samma alkalibeständighet som cystin.
Slutsatsen må dragas, att peptidbildning ej är
tillräcklig att förändra cystinets alkalistabilitet.
Då ett mindre antal fria amino-grupper förefinnas i
keratinet än i dessa prototyper, borteliminerades
aminogrupperna och framställdes dianhydriden,
di-alanyl-cystin-dianhydrid. I och med detta ringslut
inträder en förvånansvärd förändring i cystinets
egenskaper och reaktivitet. Den nya föreningen är svår-

löslig i vatten, men vid uppvärmning med —
normal natronlut vid rumstemperatur, så följer
upplösning direkt, S-S-bindningen brytes upp och
slutprodukten är ej mer en keratin, då svavel ersatts av OH
och liknande grupper. Det är sålunda bevisat, att
införandet av cystinmolekylen i en diketopiperazin,
försvagar S-S-bindningen.

Merrill har ingående undersökt hårets och
hudsubstansens förhållande till alkalier och
svavelnatrium. Resultaten av hans undersökningar kunna
sammanfattas som följer. Svavelnatrium upptages
av hår men ej av hudsubstans. Svavelnatrium ökar
hårets hydrolys, men har ingen verkan på huden.
Vid närvaro av svavelnatrium är den hydrolytiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:25:14 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1929k/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free