Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1929
effekten mycket mera utpräglad än utan sulfid vid
ökning av lösningens pH-värde. Därav drages
slutsatsen, att keratin reagerar med SH-joner och vidare,
att denna reaktion ändrar keratinet på så sätt, att
återstoden blir lättare sönderdelbar av OH-joner.
Spekulativt har den åsikten framkastats, att cystinet
först reduceras till cyst .in av svavelnatrium. Cysteinet
skulle sedan oxideras av luftsyret. Genom denna
alternerande process skulle det slutligen förstöras.
Ett är klart, nämligen att svavelnatrium reagerar med
keratin, och att reaktionsprodukten är lätt
sönderdelbar av alkalier. Merril förutsade, utgående från ovan
beskrivna arbeten, att reduktionsmedel lösliga i
alkalier skulle verka avhårande. Stannoklorid
försöktes och profetian besannades. Stannoklorid är
ett alldeles utmärkt depilationsmedel i förening med
kalk.
Sedan urminnes tider har det varit känt att gamla,
s. k. "milda" kalklösningar äro mera effektiva
avhår-ningsmedel än färskt beredda sådana. Bland de
protein-sönderdelningsprodukter som isolerats i dessa
"milda" kalklösningar märkes metylamin. Mc
Laugh-lin har visat att tillsats av spår av metylamin till
kalklösningar avsevärt (ända till en tiondel
understundom) nedsätta den nödvändiga tiden för
avhår-ning. Det är ganska sannolikt, att den bättre
avhår-ningen i dessa "milda" lösningar sammanhänger med
närvaron av metylaminer.
Alkaliernas roll inom kalkningsprocessen är dock
ej enbart den av avhårning. Hudens naturliga fett
saponifieras och utlöses. Vidare påverkas elastinet,
ett äggvitämne, som förekommer rikligt i det
termo-stata lagret i form av en horisontellt liggande
trådvävnad och vars delvisa avlägsnande eller peptisering
är önskvärt för vissa slags läder. En vidare
sönder-brytning äger rum i den efterföljande pyrningen
genom trypsinets inverkan. Av ännu större betydelse
är kalkens inverkan på hudsubstansen. Ansenliga
mängder av kalk upptages av denna, delvis i kemiskt
bunden form, s. k. kalciumkollagenat, för att använda
Wilsons nomenklatur. Den mättade kalklösningens
pH-värde, 12,5, sammanfaller med pH-värdet för
hudens maximala svallning och Procter-Wilsons hypotes
kan också här med fördel tillämpas för uppnåendet
av en bättre förståelse av denna process.
Hudsubstansen överföres så till sin maximala hydratation,
micel-lerna deagglomeriseras och peptiseras och vittgående
primärvalensförändringar i -strukturellt avseende äga
rum. Men på samma gång är den ledande principen
uppfylld att hudsubstansen med alla till buds stående
medel måste konserveras. Det är också troligt att vid
bildning av de s. k. kollagenaten en uppbrytning av
polypeptid och liknande bindningar äger rum. En
sönderbrytning av inre kompenserade system liknande
de Bjerrumska typerna för isoelektriska
"zwitter-joner" synes också vara möjlig. Uppbrytningar av
dessa polypeptidbindningar är antagligen ej en enkel
hydrolys under bildning av ett lika antal -COOH
och -NH,-grupper. Ty i stället ökas proportionellt
de sura proteingruppernas antal mycket starkare än
de basiskas genom kalkningen. Detta sammanhänger
antagligen med det faktum, att den lilla bråkdel av
proteinet, som peptiseras, innehåller de frigjorda
aminogrupperna, under det att den fasta strukturen
bibehåller de nytillkomna karboxylgrupperna. Detta
överensstämmer med den isoelektriska punktens för-
skjutning som ett resultat av kalkningen, vilken punkt
sänkes från ett pH av 7,0—7,5 till pH 5,0—5,5.
Proteinets reaktionsförmåga för föreningar som reagera
med de sura grupperna, som alkalier och vissa
krom-salter, förhöjes också genom kalkningen. Den allra
största betydelse måste också tillmätas
hydrations-och peptisations-förloppen som jämlöpande processer
vid kalkningen. Ett är säkert att hud, som ej
undergått alkaliinverkan är oduglig som råvara för läder.
Pyrning.
Då huden lämnar kalkningen befinner den sig i
starkt uppsvällt tillstånd. Vidare håller den stora
mängder kalk, vilken existerar som kemisk förening,
eller absorberad eller i form av olösliga salter
(karbonat). Hudens reaktion är således starkt alkalisk.
I den kalkade huden förefinnes utom det
läderbildande kollagenet, mindre mängder peptiserat ocli
desaggregerat sådant samt dessutom elastin och
keratoser. Dessa senare äro keratinomvandlingsprodukter
och de äro lösliga i neutrala eller alkaliska lösningar
men utfällas kvantitativt vid pH 4,4, deras
isoelektriska punkt. Då under själva garvningen
pH-värden av denna storleksordning användas, skulle
olägenheter uppstå, om ej keratoserna avlägsnades,
särskilt i färgningen och beredningsproceduren, då
keratoserna utfällas av garvämnena på lädrets yta
och i narvmembranen. Vidare påverkas lädrets
utseende menligt, särskilt narvens finhet och släthet,
om elastinet ej delvis sönderdelas. Dess utlösning är
önskvärd vid beredning av vissa speciella lädersorter,
som chevreaux. Huden måste också avkalkas, då
annars utfällning av mineralgarvämnen skulle äga
rum. Stark alkalisvällning är ävenledes olämplig
för den vegetabila garvningen, både vad beträffar
garvningsförloppets hastighet, rendement, såväl som
det färdiga lädrets färg och egenskaper.
Pyrningsproceduren är därför avsedd att
reducera svällningen genom kalkens neutralisation och
att överföra huden till normalt svällningstillstånd
genom reglering av dess H-jonskoncentration. Vidare
uppgifter äro att befria huden från keratoser och en
viss peptisering av elastinet.
Pyrningsprocessen var under århundraden icke
endast en av garveriets mest mystiska processer utan
också den mest obehagliga och ohygieniska.
Utförandet hölls så hemligt, att tiden för dess ursprung ej kan
uppgivas. Proceduren bestod i behandling av
blös-sen (kalkad hud) i en varm infusion av hund- eller
höns-exkrementer till dess att svällningen reducerats
och blossen förlänats vissa egenskaper som endast
helt empiriskt kunde avgöras. Engelsmannen Wood,
den första vetenskapligt skolade praktiska garvaren,
satte in all sin energi på forskningar med avsikt att
göra slut på denna medeltidsmässiga procedur. Han
fann exkrementens verksamma beståndsdelar vara
ett tryptiskt enzym och vidare, att förekomsten av
ammoniumsalter och fosfater är av stor betydelse som
utmärkta buffertlösningar med pH-värden cirka 8,
som sammanfaller med pH-värdet för trypsinets
optimala verkan och pH-värdet för det andra minimet i
hudsvällningen. Woods idéer blevo överraskande
snabbt garvarnas allmänna egendom, och de gamla
pyrningsmetoderna fingo giva vika för denna mera
hygieniska och kontrollerbara pyrningsmetod medelst
enzvmatiska preparater, som vanligen bestå av en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
