Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1929
Den första patentansökan på detta område
inlämnades 1907 av dr A. Wunderlich med begäran om
patentskydd för användningen av svavelsyresura
kvicksilversaltlösningar vid framställning av
acetal-dehyd av acetylen. Trots att ansökan godkändes i
alla förberedande instanser, blev den till sist på grund
av ett Wunderlichs eget förbiseende avslagen.
Förfarandets grundprincip blev därigenom fri och
signalen till ett energiskt arbetande på problemets
tekniska utformande från de flesta stora tyska
färgfabrikernas sida given. Det blev en verklig kapplöpning
om patent, varvid man icke skydde att söka skydd
för varje detalj, ja, varje förmodad förbättring,
mången gång utan noggrannare undersökning av
detaljens eller "förbättringens" värde. Huvudsaken
var blott att hindra någon annan att komma före.
Patentens antal kom snart att överstiga
hundratalet, vilket visar den vikt man tillskrev
problemet. En mycket häftig polemik om prioriteten och
äran av att först hava kommit till ett tekniskt
användbart förfarande pågick länge i facklitteraturen.
Någon större orättvisa torde icke begås mot någon,
om vi säga, att lösningen byggts upp av de många
små, men icke desto mindre betydelsefulla, stegvisa
förbättringarna.
Jag kan givetvis icke här ingå på en
detaljgranskning av alla mer eller mindre lyckade förfaranden,
även om de av sina upphovsmän anses vara av
fundamental vikt för den teknisk-ekonomiska lösningen
av problemet. Jag skall inskränka mig att försöka
giva en bild av de största svårigheterna vid
fabrikationen av acetaldehyd.
Man fann mycket snart, att det var av vikt att
den bildade acetaldehyden bortfördes från
reaktionsvätskan så snabbt som möjligt, eljest avstannade
reaktionen efter mycket kort tid på grund av att
acetaldehyden reducerat kvicksilversalterna till
metalliskt, inaktivt kvicksilver. Men icke nog därmed.
Reaktionsvätskan hade en förhartsande inverkan på
aldehyden, så att produkten till alltför stor del
omvandlades till värdelösa aldehydhartser,
högmolekylära aldehyder, ketoner etc. För att förhindra detta
inleddes acetylengasen i så stort överskott att endast
en del därav hann reagera, under det att den bubb-
Restgaser
VaHen U
Æefyiengos
Fig. 1.
lade igenom reaktionsvätskan. Den bildade
acetaldehyden följde med överskottsgasen, om
reaktionsvätskans temperatur var tillräckligt hög, cirka 80°C.
Acetylenöverskottet befriades från den medförda
aldehyden i en kylare, skrubber eller annan lämplig
anordning och inleddes på nytt i reaktionsapparaten.
Till kretsloppet leddes givetvis ständigt så mycket
acetylengas, som motsvarade förbrukningen genom
bildning av aldehyd. Koncentrationen av
acetaldehyd i reaktionsvätskan blev nu mycket låg.
Bildningen av aldetydhartser etc. blev utan större
betydelse. Tyvärr utreducerades likväl
kvicksilversalterna ehuru icke så raskt.
Däri ligger i verkligheten också den största
svårigheten i hela förfarandet. Otaliga äro de förslag
som framkommit att hindra denna reduktion eller
regenerera det finfördelade av diverse organiska
ämnen i hög grad förorenade kvicksilverslammet.
Man har försökt med tillsats till reaktionsvätskan
av svaga eller starka oxidationsmedel, såsom
ferri-sulfat, mangansuperoxid, vätesuperoxid, kromsyra,
persulfat, blysuperoxid, mönja, ceroxid, pyrolusit,
weldonslam. Med undantag av vätesuperoxid, vilken
väl får anses för dyr för att kunna begagnas som
oxidationsmedel i teknisk skala, kvarstanna de
förbrukade oxidationsmedlens reduktionsprodukter i
vätskan, så att denna ganska snart måste förnyas
eller renas upp.
En del förfaranden gå ut på att söka erhålla det
utreducerade kvicksilvret i form av en blank regulus
på botten av reaktionsapparaten, och som lätt kan
avtappas och på något lämpligt sätt utanför
apparaten arbetas om till aktiv kvicksilveroxid. I denna
avsikt har man försökt få tag i den gynnsammaste
sammansättningen på reaktionsvätskan, varierat dess
temperatur, varierat gashastigheten, tillsatt svaga
eller starka syrors alkalisalter för att därigenom
ändra vätejonkoncentrationen. Ett mera originellt
än tekniskt förfarande, som jag icke kan neka mig
att anföra, finnes patenterat. Reaktionsvätskan
behandlas enligt detta med djurkol, vilket befriar den
från föroreningarna, så att tämligen ren 6 à 10 %-ig
svavelsyra, värd 3 à 4 kr. per ton, återvinnes.
Kommentarer överflödiga.
Man har slutligen bytt ut svavelsyran mot andra
syror, fosforsyra, ättiksyra, organiska sulfosyror,
såsom bensolsulfosyra. Vilken av de hittills anförda
metoderna, som än prövas, alltid har likväl mer eller
mindre kvicksilverslam, förorenat av aldehydhartser,
erhållits. Det är tydligt att regenereringen av detta
siam är av vital betydelse för processens ekonomiska
resultat.
Närmast till hands för att regenerera
kvicksilverslammet och överföra det till i processen
användbara kvicksilversalter är att behandla slammet med
varm svavelsyra av tillräcklig koncentration, så att
antingen mercuri- eller mercurosulfat erhålles. Något
allvarligare försök att på detta sätt återföra
slammet i aktiv form torde ej hava gjorts i större skala.
I Schweiz torde åtminstone en tid regenerationen
skett med tillhjälp av kvävedioxid. I en
järnbehållare införes kvicksilverslammet jämte flytande N02
och syrgas varvid blandningen omsätter sig till
mer-curinitrat
2 Hg+ 2 N02 + 02 = Hg2(N03)2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
