Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 febr. 1929
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST
51
Civilingeniör E. P. Wretlind: Vi få väl icke utgå
ifrån att arvoden för förrättningar, undersökningar och
kontroll till väsentlig del äro bortslarvade pengar. Några
verkliga besparingar kunna knappast göras. Om
arvoden för förrättningar tagas ur den vänstra eller högra
fickan spelar ingen roll. Man får icke endast tala om
statssynpunkter, utan även räkna med vederbörande
myndighets prestationer. De verkliga utgifterna för det
allmänna bliva sannolikt desamma.
överstelöjtnant Petersson har lagt särskild vikt vid
att överrevision icke bör ske av överordnad personal i
samma verk som skall kontrolleras. Om underslev o. dyl.
förekommit i verk där intern kontroll tillämpas bör icke
systemet helt fördömas. Man skall icke organisera för
organisationens egen skull. Hr Petersson har icke klart
motiverat den ordning, han önskar genomförd.
1927 års förslag var av samma innebörd som det
föreliggande, och kungl. maj:ts proposition torde innefatta
den enda möjligheten att i år få ett resultat till stånd,
varför avdelningen bör uttrycka sitt bifall till denna.
Vägdistriktsreformen kan genomföras senare.
När avdelningen 1927 diskuterade frågan uttalade sig
en högst avsevärd minoritet för fasta löner. Lönerna
böra tilltagas så högt att erfarna och praktiskt dugande
ingenjörer kunna erhållas.
Civilingenjör N. von Matern: Den nuvarande
dubbelorganisationen med distriktstjänstemän och
vägkonsu-lenter är ett oting, som fortast möjligt bör tagas bort.
Statstjänstemän som konkurrera om uppdragen och
samtidigt i många fall kontrollera varandra är en osund
företeelse.
1929 års förslag avser att vägingenjören skall
kontrollera allt vägbyggande och härför erhålla fast lön. En
fullt riktig princip. Hans andra uppgift i den nuvarande
organisationen är att verkställa undersökningar och
upprätta arbetsplaner för vägarbeten, för vilket ersättning
efter taxa utgår.
Enligt det föreliggande förslaget räknar man med att
endast en del av undersökningarna hinna utföras av
vägingenjören. Återstoden skall utföras av "konsulterande"
ingenjörer med viss godkänd kompetens. Med hänsyn
till vägväsendets bästa böra alla vägundersökningar och
stakningar utföras under vägingenjörens ledning och på
hans ansvar. För att kunna hävda det allmännas krav
gentemot privatintressena och även mot vägstyrelserna
fordras en auktoritativ ställning hos förrättningsmannen.
Om kompetenta konsulterande skola erbjuda sina
tjänster måste taxorna höjas, varav följer ökade
kostnader för det allmänna.
Vägingenjörens ställning är icke det centrala i
väg-problemet, ej heller frågan om v. o. v.-styrelsens och
länsstyrelsernas förhållande till vägingenjören. Dessa
frågor äro sekundära i det att de huvudsakligen avse
kontroll av medlens användning ur teknisk-ekonomisk
synpunkt. De primära frågorna — de som gälla initiativ
och beslut — äro i föreliggande förslag icke berörda.
De viktiga flerårsplanernas genomförande äventyras
därigenom att vägdistrikten äro så gott som ensamt
bestämmande, trots att deras bidrag till vägbyggandet är
obetydligt, 10 till 33 %.
Den omorganisation av vägväsendet, som landet
behöver, bör även taga sikte på, huru större planmässighet
och rationalitet kan åstadkommas. Den föreliggande
propositionen avser endast omorganisation av vissa
detaljer i vägväsendet. Vår vägadministration väntar
fortfarande på sin slutgiltiga lösning.
Landshövding Edén ville framhålla ett par synpunkter
om, huru man har betraktat dessa frågor från den sida,
där man gått in för en relativt radikal decentralisation,
och där man med största glädje hälsar den nu framlagda
propositionen.
Förslaget blir dyrt, men icke så dyrt som hr
Andersson i Råstock räknat ut. Det är likgiltigt om man tager
ut medlen av det allmänna i vägdistrikten efter taxa och
låter dem gå till vägingenjörerna i länet, eller om
man lägger motsvarande kostnad på
automobilskattemedlen och betalar ut arvoden. Någon förlust för det
allmänna blir det icke.
Anledningen till att man kräver decentralisation i så
stor utsträckning är, att det anses för en övermänsklig
uppgift att sammanhålla allt i en central myndighet,
sådan som v. o. v.-styrelsen. Även med förstärkning av
dess arbetskrafter kommer denna icke att kunna
bemästra det rikliga materialet som inkommer i klunga
vid viss tid av året. Vi behöva en lokal organisation
med vägingenjörer, som känna sitt distrikt och sålunda
praktiskt och konkret kunna bedöma varje framlagt
förslag. Decentralisationen måste genomföras ur den
statliga kontrollens synpunkt. Häremot invändes, att
detta kan genomföras oberoende av den avlöningsform
som tillämpas för vägingenjören. Men, om denna skall
vara tvungen att tänka på sina extrainkomster, kan han
icke vederbörligen ägna sig åt sin kontrollerande
uppgift. Detta är huvudfrågan.
Vid sidan av denna synpunkt må framhållas den stora
vinst som uppkommer om man slopar omgången från de
lokala myndigheterna upp till v. o. v.-styrelsen. Nu skall
ett ärende gå två eller tre gånger till denna styrelse,
men det är en allmän fordran att mångskriveriet skall
bort.
Man säger att det icke blir någon enhetlighet i
ledningen av landets vägväsende. Men förefinnes någon
sådan nu? V. o. v.-styrelsen kan icke i detalj följa
utvecklingen i landets alla delar. Men om den centrala
ledningen begränsas till de av överstelöjtnant Petersson
skisserade uppgifterna så kunna de bemästras.
Centralisation av den principiella ledningen är önskvärd.
Det påstås att länsstyrelserna icke rå med att leda
en sådan sak som vägutvecklingen. Onekligen är det en
svår uppgift. Men redan nu har ju i själva verket
länsstyrelsen en uppgift som är verkligen svår, nämligen att
bilda sig ett omdöme om ett uppgjort vägförslag är
tillfredsställande eller ej. Och härför anlitar man
väg-konsulenterna. Den nya uppgiften att kontrollera
kostnader o. dyl. bör väl en vägingenjör när han sitter i
länsstyrelsen kunna göra lika väl, som när han sitter i v. o.
v.-styrelsen. Med hans ortskännedom bör det vara lättare
för den lokala ingenjören.
Men det är icke tillfredsställande att såsom
propositionen föreslagit släppa allt i händerna på
länsstyrelserna. Det är en betänklig lucka i propositionen, som
ställer frågan om v. o. v.-styrelsens omorganisation på
framtiden. Decentralisationen bör kompletteras med en
reorganisation av denna styrelse, helst i enlighet med
1927 års förslag. De tre väginspektörerna och
broinspektören äro välbehövliga. Styrelsen bör bli ledande
och i högre instans kontrollerande. Gamla goda
traditioner böra flytta in i den nya organisationen och ge en
ny och lika fruktbärande tradition.
Kapten C. Gyllenberg: I Södermanland är det inga
olägenheter av dubbelorganisationen.
Vägunderhållet, som t. o. m. år 1917 betalades till
85 % av vägdistrikten, ersättes ju numera till större
delen med allmänna medel. Nu vill man inrätta en
väldig apparat för kontrollen av de enskilda, som endast
skola bidraga med 20 eller 25 %, och dessutom
tillhandahålla personal. De gamla vägdistrikten böra bibehållas
och arbeta såsom hittills, men det torde vara bäst att
staten har kontrollen och ansvaret. Denna synpunkt har
kommit till uttryck i den Mogårdska motionen. Varför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
