Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
TEKNISK TIDSKRIFT
28 sept. 1929
Utvecklingen under vår period kunde illustreras av tre
byggnader, Stockholms rådhus, Stockholms stadshus och
konserthuset, tre byggnadsmoment så stora som kunde
åstadkommas i Stockholm med de medel, som under de
bästa omständigheter stode till förfogande.
Rådhuset kännetecknades av en rätt tung
byggnadsstil och hade tillkommit under en period av renässans
inom arkitekturen. Dess skapare, arkitekt Westman,
vore en av dem, som för den då levande och verkande
arkitektgenerationen förde fram de mest bärande
principerna inom byggnadskonsten. Han hade gått tillbaka till
den svenska historien för att se, vad man åstadkommit
under gångna tider, och hade givit oss en inblick i vad
som under tidigare perioder varit speciellt för de
svenskes sätt att bygga. Då rådhuset var färdigt, hade det
ansetts som en utomordentlig byggnad, och det finge väl
fortfarande anses som en präktig skapelse. Dess tunga
och massiva konstruktion sammanhängde med den tidens
sätt att se på arkitektur och arkitekturideal.
I stadshuset stode den svenska historien för oss, men
en artskillnad märktes nog ändå: denna byggnad vore
mera luftigt konstruerad än föregångarna. Arkitekten
hade fängslats och inspirerats av senare epoker.
Konserthuset innebure en ytterligare utveckling fram
mot en lättare konstruktion. Hela denna byggnad
utmärktes av en sprödare byggnadskonst: alla bärande
väggar hade reducerats till det minsta möjliga.
Här vore en rak utvecklingslinje från en mera tung
till en mera lätt konstruktion, där man sökte minska på
materialen och få fram klara och distinkta uttryckssätt.
Ginge vi — med förbigående av de stora
konstperioderna — till 1800-talet, så tedde sig detta nog rätt så
dimmigt för oss, vilket i mycket torde bero på vårt ringa
avstånd från 1800-talet, som gjorde det svårt för oss att
bedöma vad det betytt i utvecklingen. Hela 1800-talet
vore rätt diffust och betraktades knappast som en
konstepok. Men en epok vore det dock. Med sin
industrialism och sin mera genomförda folkhushållning stode
1800-talet i motsats till de stora konstepokerna, då
självhärskare förde byggnadskonsten och annan konst till en
högre standard och tilläto dem att fritt utveckla sig.
Bland annat kännetecknades 1800-talet av det nya
byggnadsmaterial, som då fördes fram. Gjutjärnet och de
valsade balkarna satte då sin särskilda prägel på
byggnadskonsten. Otvivelaktigt hade under denna tid en hel
del byggnader av stora mått åstadkommits, vilka vi ännu
icke kunde rätt bedöma. Ett sådant byggnadsverk vore
Nationalmuseum i Stockholm, och i grannländerna
funnes givetvis motstycken.
1800-talet visade, att efter de stora konstepokerna
måste komma andra epoker. Talaren trodde, att den
utveckling, som fortgått efter 1800-talet, betytt mycket för
byggnadskonsten, och att vi nu stode bättre rustade.
Industrialismen hade gått vidare, och vi arbetade nu med en
mängd fabriksmässigt tillverkad material, som gåve
möjligheter att åstadkomma helt andra saker än som varit
möjligt under förra århundradet.
De valsade balkarna utgjorde nu sådana redskap i
byggmästarens hand, att de måste inverka på
byggnaderna och deras utformning på ett annat sätt än under
1800-talet. Ett helt annat material hade vi i den
armerade betongen. Dessa material vore ju av en ofantlig
betydelse och borde möjliggöra andra uttryckssätt än
föregående tider kunnat nå.
De sammanslutningar av ekonomisk art, som bildats
under senare tid, hade också öppnat möjligheter för
byggnadskonsten att i ekonomiskt hänseende nå mål, som
tidigare varit ouppnåeliga.
En mängd omständigheter samverkade sålunda till att
1900-talet kunde frigöra sig från den tvångströja, som man
kunde säga att arkitekturen led under vid århundradets
början, då man kände sig fången i en gången tids
uttryckssätt. Enligt talarens mening skulle de företeelser
inom detta område, som vi nu se i så gott som hela
Europa och även här hos oss, under det kommande
seklet komma att bära goda frukter. I det tecknet skulle
1900-talet komma att säga sitt ord inom byggnadskonsten.
Förste byråingenjör Royen ville fästa
uppmärksamheten på några detaljsynpunkter beträffande
konstruktioner. I de numera för moderna byggnader så gott som
uteslutande och med fördel använda skelett-typerna vore
det för närvarande av ekonomiska skäl huvudsakligen
järnbalkar och järnpelare, som kommo till användning.
Några svårigheter beträffande utbildningen av dylika
skelettbyggnader förelåge vanligen icke. Ville man
teo-retisera, kunde det ju i något fall inträffa, att man kunde
finna en ur ekonomisk synpunkt bättre lösning än den
arkitekten kommit till, men vid en närmare undersökning
av förhållandena skulle man finna, att någon mindre
avvikelse från det teoretiskt riktiga spelade en ganska liten
roll ifråga om ekonomien. Kostnaden för en byggnads
järnskelett utgjorde nämligen i regel 10 à 15 % av hela
byggnadskostnaden, och om man t. e. för att få en bättre
planlösning eller ett bättre utseende tilläte sig en viss
avvikelse från den ur konstruktörens synpunkt bästa
lösningen, behövde detta icke medföra mer än någon
procents ökning av byggnadskostnaden i dess helhet, ett
kapitalutlägg som kunde giva god ränta genom vunna
fördelar.
’Skelettbyggnaderna hade lett till att vikterna av
väggarna måste pressas ned så långt som möjligt, vilket
medfört användandet av de lättväggmaterial, som numera
förekomma i marknaden. Dessa kunde uppdelas i tre
grupper, material tillverkat med cement och möjligen
kalk såsom bindemedel, till vilka kunde räknas gasbetong
och santorinsten, pressat material, såsom siluriasten, och
bränt material, t. e. vanligt tegel och lätt-tegel eller
sågspånstegel. Talaren hade intresserat sig för att
verkställa undersökningar rörande dessa materials
krympning vid uttorkning och svallning vid vattenuppsugning.
Ifråga om material med cement såsom bindemedel hade
talaren för flera år sedan kommit till det resultat,1 att
svällningen stode i nästan konstant förhållande till
vattenuppsugningen, oberoende av volymvikten och
sammansättningen i övrigt av de olika materialen. Vid
uttorkningen krympte materialet i motsvarande grad. De då
utförda undersökningarna hade omfattat material med
en volymvikt mellan 0,85 och 2.3 och en
vattenuppsugning av mellan 40 och 5 volymprocent. Sedan hade
samma fenomen konstaterats vid undersökning av en erkänt
god, tät kalkstenssort. Denna uppsög endast 0,4
volymprocent vatten men svällde i förhållande till
vatten-absorptionen 20 gånger mer än vad materialen med
cement såsom bindemedel gjorde. För några dagar sedan
hade talaren utfört en liknande undersökning med bränt
lätt-tegel. Detta uppsög 45 volymprocent vatten men
svällde icke alls.
De redan tidigare påpekade besvärligheterna med
lättmaterial i fråga om sprickbildning berodde som bekant
på krympningen. Härvid vore det vanligen icke fråga
om den vid bindningen försiggående initialkrympningen
utan om den krympning, som härrör av uttorkningen hos
ett vått eller fuktigt kapillärt material. Ville man ha en
sprickfri lättvägg, så vore det alltså — att döma av dessa
undersökningar — lämpligare att använda lätt-tegel än
material av cement eller pressade stenar.
Taken vore besvärliga i flera avseenden. Dels vore de
dyrbara och fordrade ett ytterst omsorgsfullt utförande,
och om otätheter uppkomma, vore de svåra att reparera.
De borde därför utföras såsom platta endast i sådana fall,
då väsentliga fördelar därigenom kunde ernås.
Enligt vad talaren hade kunnat finna, hade den
moderna arkitekturen lett till ett mera intimt samarbete
mellan arkitekter och ingenjörer än som tidigare varit fal-
1 Tekn. meddelanden från Kungl, vattenfallsstyrelsen, Ser.
B, nr 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
