Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 sept. 1929
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST
165
let, och detta vore ju en uteslutande glädjande
företeelse.
Ingenjör S. Nycander underströk, att man genom att
även i bostadshus ersätta tegel och trä med. järn,
betong och lätt-tegel eller andra isolerande material
kunde erhålla större frihet vid formgivning och ofta
samtidigt mera ekonomiska byggnader. De vertikala,
bärande konstruktionernas dimensioner kunde minskas,
och fönster kunde sättas intill fönster, varigenom den
horisontala betoningen i funktionalismen uppstode.
Den moderne arkitekten hade med stort intresse gått
in för att utnyttja de nya materialen. Så länge de
arkitektoniska och de ekonomiska motiven samverkade,
vore utvecklingen blott glädjande. Men i ivern att
åstadkomma något nytt hade man gått till överdrift.
Som exempel nämnde talaren den nyss visade
fabriksbyggnaden, där arkitekten för att erhålla hel glasfasad
lagt den bärande kolonnen inuti arbetslokalen,
varigenom lokalens hyresvärde avsevärt nedsattes.
Utvecklingen bestämdes till slut av de ekonomiska
synpunkterna. Det gällde att tillvarataga det bästa av
den nya stilen och de nya materialen men bibehålla
vad som visat sig ekonomiskt av det gamla.
Redan vid Nordisk Byggnadsdag 1927 hade professor
Kreüger funnit, att för bostadshus betongbjälklag
mellan järnbalkar voro ekonomiskt likställda med
träbjälklag. Även om betongbjälklagen för närvarande skulle
ställa sig något dyrare, hade de dock — rätt utförda —
stora fördelar. De vore bättre ljudisolerande (i strid
mot allmänna uppfattningen) och hade större
hållbarhet och livslängd. De medförde lägre
brandförsäkringspremier, utgjorde bättre underlag för
mellanväggar och medgåve större frihet att placera och ändra
väggarna.
Genom att slopa hjärtmurarna och övergå till
invändiga kolonner ändrades byggnadskostnaderna i
vanliga fall icke nämnvärt. Däremot vunnes ökad
golvyta, och värdet därav spelade ofta en avsevärd roll
liksom även möjligheten att erhålla stora genomgående
lokaler. I fasaderna vore förtjänsten ofta mindre vid
övergång från teglet till kolonner med balkar och
fyll-nadsväggar. Här spelade vanligen andra faktorer in,
såsom fordran på förkortad byggnadstid eller mindre
belastning på grunden.
Ehuru de nya konstruktionerna bjöde så stora
fördelar framför det gamla bostadshuset med träbjälklag,
att det senare enligt talarens mening icke längre kunde
anses för en förstklassigt utförd byggnad, uppfördes
fortfarande de flesta bostadshus i Stockholm på det,
gamla sättet; det funnes t. o. m. byggherrar, som
alltjämt utförde brandbotten av tegel på träbjälklag.
Naturligtvis erfordrades betydligt större teoretiska
kunskaper och bättre materialkännedom för utförande
av ett modernt stomhus än för att utföra ett tegelhus
av gamla typen. Här i landet funnes för närvarande
ej någon läroanstalt lämplig att utbilda för dylika
byggnader kompetenta byggmästare. På grund av den
otillräckliga undervisningen vid de tekniska skolorna
hade allt flera civilingenjörer övergått till
byggmästareverksamheten. Undervisningen vid tekniska högskolan
borde med det snaraste kompletteras för att underlätta
denna verksamhetsgren.
Det vore nödvändigt, att stat och kommun visade
större intresse för de nya materialen och deras
provning. Ehuru vi hade driftiga och internationellt
erkända materialprovare, som redan åstadkommit
storverk, vore det utförda icke tillräckligt. Marknaden
översvämmades av nya byggnadsmaterial, varav endast
ett fåtal äro opartiskt provade, varför valet av det
rätta ofta vore mycket svårt, och stora kostnader
ut-lades på olämpliga konstruktioner. Ett steg i rätt rikt-
ning vore de nu pågående, av byggnadsnämnden
bekostade brandproven.
En del tillverkare undersökte vissa materials
egenskaper och offentliggjorde resultaten, men vad
byggmästarna ville veta vore den fullt sammansatta
konstruktionens egenskaper. Här hade
ingenjörsvetenskapsakademien utgivit värdefulla arbeten, men ännu
återstode mycket att göra, och det vore av allmänt intresse,
att de undersökta eller av opartisk specialist beräknade
resultaten offentliggjordes.
Ingenjör B. Fellenius ville erinra om att professor
Forssell under en föreläsning påpekat, att klostren förr
i tiden byggdes med tegel och mycket stora fogar. I
Stockholm funnes ingen byggnad med så stora fogar
utom stadshuset.
Utvecklingen synes peka mot byggnader, som väl
fylla sitt ändamål och samtidigt äro estetiskt
tilltalande. Avarter funnes naturligtvis här som alltid,
men enligt talarens mening hade byggnadskonsten på
senaste tiden börjat utvecklas i rätt riktning.
Arkitekt Klemming fann det intressant för den, som
varit med ett 50-tal år inom byggnadsvärlden, att se
huru det utvecklade sig och huru det invecklade sig,
och erinrade om den utsmyckning och utstoffering av
fasaderna, som förekom vid tiden för talarens första
verksamhet som arkitekt. Talet om att arkitekten skall
röra sig med sanna uttrycksmedel hade påmint talaren
om den tid, då gipsen grasserade, då man gjorde
ankar-slutar av gips och karyatider av gips för att dölja
järnkonstruktionerna.
Nu närmade vi oss i alla fall sanningen. Man insåge
nu, att konsten att bygga ett hus icke bara är att
åstadkomma ett estetiskt moment; det är fråga om
konstruktion. Och man närmade sig den tid, då dualismen
mellan de samarbetande faktorerna, väg- och vattenbyggarna
och arkitekterna, kan försvinna. Det hade varit en
påfallande brist, att arkitekterna icke kunnat konstruera
utan måst vända sig till väg- och vattenbyggare för att
få hjälp med konstruktioner.
Talaren hade egentligen blivit uppkallad av vad
kapten Elliot sagt om de platta taken. Själv hade talaren
ägnat 4>0 år åt arbetet att komma till en förnuftig
takkonstruktion och att utrota vindskontoren, för vilka
senare talaren bad Gud bevara oss, även om vi skulle få
dem i förädlad form. Talaren sade sig kunna visa bilder
över hur man även kunnat odla äppleträd på de platta
taken, varmed dock icke skulle vara sagt, att de skola
vara till för sådan plantering! De platta taken
motiverades av vårt klimat, och vi vore kunniga nog att göra
platta tak, som hålla tätt. Det hade aldrig kostat ett
öre att skyffla ned snön från talarens tak, och aldrig hade
någon plåtslagare fallit ned därifrån och slagit ihjäl sig.
På det platta taket kunde man t. o. m. taga
morgongymnastik. Skulle talaren nu bygga hus, så skulle de
byggas med platta tak och till och med med simbassäng.
Vår teknik stode så pass högt. Det platta taket
behövde ej bli kostsamt och bleve rätt utför myöket billigt
att underhålla.
Generaldirektör Malm förklarade sig icke ämna gå
in på frågan om de platta taken trots frestelsen till
opposition mot dem. Det vore ju möjligt, att man kunde
anordna dem ekonomiskt, men erfarenheten visade, att man
bör behandla frågan om de platta taken med försiktighet.
De vore dyra både i anläggning och underhåll.
Talaren ville till en början beröra ett ord, som väl låge
bakom dagens diskussion, nämligen ordet funktionalism,
och erinrade om den tid, då arkitekter och väg- och
vattenbyggare hade gemensamma lektioner för en för alla
säkerligen högt uppskattad lärare, nämligen professor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
