Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 11 jan. 1930 - En trådlös lystringssignal för enstaka och gruppanrop, av A. Salmony
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’22
TEKNISK TIDSKRIFT
11 jan. 1930
meddelanden försummas. Om apparaten är försedd
med lystringssignalgivare, anmäler den själv, när ett
budskap för densamma ankommer utifrån rymden.
Den vanliga telefonens omtyckta "Vi ringer på..."
kan även i radiotrafiken ersätta den annars brukliga
formeln: "Vi återkomma kl____" Radiomannen behöver
icke hålla på med något onyttigt övertidsarbete mer;
apparaten själv kallar på honom, när mottagning
nödvändiggör hans närvaro där. Radiostationer utan
Fig. 1. Trådlöst alarmanrop. Schematiskt. System Tefag-Ristow.
ständig vakt vid lurarna bliva uppnåeliga och ge åt
radion ytterligare utbredning.
Särskilt trängande är behovet av en
lystringssignal, där radion är det enda kommunikationsmedlet,
isynnerhet till sjöss. Utan lystringssignal kunna
sjunkande fartygs SOS-anrop förklinga ohörda om fartyg
i närheten icke lia ständig bevakning vid sina
mottagare — och detta ha endast de stora linjefartygen
råd till. I medvetande om detta trängande behov har
därför nyligen internationellt överenskommits att alla
fartygsstationer, som icke ha ständig bevakning,
måste skaffa sig en lystringssignalgivare. Dylika
lystringsapparater för fartygstjänst ha på sistone
tillkommit av många olika slag. Men de äro nästan
enbart inrättade för just detta ändamål, och tillåta trots
sin vanligen ganska krångliga konstruktion endast
gruppanrop till samtliga inom sändarens räckvidd
liggande mottagare.
En av radions huvudfördelar är dess samtidiga
spridning av sina underrättelser "till alla"; dess
cirkulärverkan till alla inom sändarestationens räckvidd
liggande mottagare. En lystringssignalapparat, som
icke ägnar sig för detta slags trafik, har en alltför
begränsad verkningskrets och kan inte anses som
fullt lämplig. I motsats härtill är emellertid den
apparat, som endast är användbar för dylikt
gruppanrop och icke för valfritt enstaka anrop, ännu
mycket mindre användbar för sitt egentliga ändamål.
Fordringarna på de trådlösa anropsmöjligheterna
måste vara desamma som för den vanliga
telefontrafiken. I samma mån som utbytet av
meddelanden kan äga rum måste även en lystringssignal vara
möjlig, vid radiotrafik alltså gruppanrop eller
enstaka valfritt anrop. Felsignaler eller signaler utan
svar måste kunna inskränkas till enstaka
förekommande undantagsfall. Signalgivaren måste utgöra en
enkel tillsatsapparat till den vanliga
radioapparaturen, och den får icke förorsaka något slags
komplice-ring av trafiken.
Den i det tyska polisinstitutet för teknik och
kommunikationer av poliskapten dr Ristow utarbetade
radiosignalgivareapparaturen har i den praktiska
polisradiotjänsten visat sig vara en brukbar lösning.
Under en längre försöksdrift ha 98 % av alla anrop
från en på 350 km avstånd befintlig 200 watts
sändare framkommit. På samma våglängd kunna nästan
hur många mottagare som helst anropas var för sig.
På grund av dessa resultat skall nu apparaturen
ifråga införas i polisens radiotjänst.
En kortare teknisk beskrivning av denna
radiolvst-ringssignalapparat kommer att ytterligare klargöra vad
som ovan anförts. Anordningen kan kopplas till
vilken radiomottagare som helst på samma sätt som en
hörtelefon. Anropssignalen består av ett längre
begynnelse- och ett längre slutstreck samt en mängd
däremellan liggande punkter. Dessa punkters antal,
olika längd och längden på pauserna mellan dem,
karakterisera olika anropssignaler. Mottagaren
avstämmes en gång för alla på den våglängd, på vilken
anropet väntas. Alla andra på denna våglängd
utsända signaler upptagas visserligen nil och likaledes
alla störningar som äro märkbara, men en
lystringssignal från den med mottagaren förbundna
signalapparaten avges endast för den anropssignal, för
vilken denna är inställd, alltså endast för det rätta
antalet, rätt fördelade, korta streck. Med hjälp av olika
reläer framdrives, på från den automatiska
telefontekniken känt sätt, en stegväljare tills den uppnår
det steg, där alarmanordningen befinner sig, vilken
därpå efter upphörandet av det långa slutstrecket,
inkopplas. Svårigheterna med dylika anordningar
ligger huvudsakligen i sättet att befria sig från
störningars inverkan. Till och med om ett dylikt anrop
endast dröjer några sekunder, så kunna även på
ställen, som äro gynnsamma i mottagningshänseende,
Fig. 2. Uppfinnaren vid apparaten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
