Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 18 jan. 1930 - Den svenska industriens avtalsregleringar, av Axel Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFT. 3 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 18 JAN.
ÅRG. 60 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 19 3 0
INNEHÅLL: Den svenska industriens avtalsregleringar. — Junkers dubbelkolv-dieselmotor. — Fr. Lilliehöök †.
Studieresor och -berättelser. — Notiser. — Litteratur. — Tekniska föreningar. — Sammanträden.
DEN SVENSKA INDUSTRIENS AVTALSREGLERINGAR.
Landsorganisationen i Sverige hade den 30 sept.
1929 498 711 medlemmar i 36 förbund. Svenska
arbetsgivareföreningen omfattar 37 förbund, vilkas
medlemmar efter den starka ökningen 1929 nu
sysselsätta 290 000 arbetare. Skillnaden i arbetareantal
har ej så mycket sin grund i olika
organisationsprocent som i bristande kongruens. Förbunden inom de
två huvudorganisationerna äro på intet sätt
varandras motsvarigheter. Landsorganisationen
omsluter kommunalarbetare, järnvägspersonal,
försäkringsfunktionärer, sjöfolk, tobaksarbetare,
skogsavverkningsarbetare, en del hantverksfack såsom
bagare, målare, skräddare, vilkas arbetsgivare icke
tillhöra arbetsgivareföreningen. Å andra sidan äro
textilindustriens arbetsgivare anslutna till den senare,
men dess arbetares organisation tillhör ej
landsorganisationen. Med detta sistnämnda undantag kan man
antaga, att arbetsgivareföreningens arbetarestock på
nära 300 000 man direkt korresponderar med
motsvarande del av landsorganisationens medlemsantal.
Överensstämmelsen brytes av det förhållandet, att
de organiserade arbetsgivarna i viss utsträckning
sysselsätta oorganiserade arbetare och syndikalister,
under det å andra sidan medlemmar av
landsorganisationen arbeta hos oorganiserade arbetsgivare.
Men då det gäller att undersöka
kollektivavtalsregleringar inom Svenska arbetsgivareföreningens rayon
kan man — med undantag för
textilarbetareförbundet —■ tryggt förutsätta, att arbetareparten tillhör ett
eller annat av landsorganisationens förbund.
Industrien, transportarbetet till lands
(stuveriarbe-tare och andra mindre transportarbetaregrupper,
bl. a. omnibustrafikens) och i viss utsträckning
handeln (rena handelsarbetare, lagerarbetare, körkarlar
och lastbilchaufförer) ha sina löne- och arbetsvillkor
reglerade i kollektivavtal. Detta är i så övervägande
grad fallet, att man på nu ifrågavarande område kan
räkna med avtal för ett arbetareantal föga under
290 000. Av dessa kollektivavtal utgå de flesta vid
årsskiftet med uppsägningstider senast slutet av
september (de allra flesta) eller oktober, i något fall
november. Alla de största industrigrenarnas avtal
ha denna kalendertid. Utlöpningstid i slutet av
januari ha sågverken (20 500 arbetare) och
pappersbruken (14 200 arbetare) samt småglasbruken. Den
31 mars utlöpa avtalen bl. a. för de egentliga
byggnadsfacken (nu prolongerade på ytterligare ett år),
den 30 juni för tryckerierna (för bokbinderier och
litografiska tryckerier dock vid årsskiftet), den
norrbottniska gruvindustrien osv., allt under förutsättning
av ettåriga avtal och skedd uppsägning. Man kan
alltså säga, att avtal för 235 000 arbetare inom
Svenska arbetsgivareföreningens område ha utlöpningstid
vid årsskifte eller närmast följande månadsskifte.
Ännu för några år sedan voro kollektivavtalen,
under inverkan av fredskrisen och dess efterdyningar
samt större fluktuationer i levnadskostnaderna,
endast ettåriga, med enstaka undantag. Sedan dess
har produktionen stabiliserats och
levnadskostnadernas förändringar utöva knappast något inflytande på
arbetslönens köpvärde. Följden har blivit, att
kollektivavtalen i stor utsträckning fått tvåårig
giltighet, i några enstaka fall treårig. Härmed har
inträtt en stark minskning i det antal kollektivavtal,
som vid slutet av september, oktober osv. varje år
kunna uppsägas, och i det av uppsägning beroende
arbetareantalet. Möjligheten att uppsäga
kollektivavtal till årsskiftet 1929—1930 eller till slutet av
januari 1930 har därför inskränkts så, att endast
137 000 arbetare av 235 000 varit berörda av en
sådan möjlighet. Sålunda var riksavtalet för
mekaniska verkstäder och skeppsvarv, berörande 55 000
arbetare, ouppsägbart, likaså sågverksavtalen, vilkas
arbetareantal är 20 500, byggnadsämnesindustriens
riksavtal (6 500 arbetare) för cementfabriker,
tegel-och kalkbruk, kakelfabriker osv., småglasbrukens
riksavtal (2 800 arbetare), gruvavtalen i mellersta
Sverige (5 500 arbetare), alla stuveriavtal i Södra
Sverige och Norrland (5 000 arbetare) samt många
mindre avtal, vilka eljes utgå vid eller strax efter
årsskiftet.
Att taga antalet sysselsatta arbetare som mätare
på avtalens kvantitativa betydelse synes vara det
lämpligaste. Avtal för 137 000 arbetare kunde alltså
uppsägas till årsskiftet eller följande månads slut,
och av dessa avtal uppsades något mer än hälften
efter arbetareantal räknat eller sammanlagt avtal för
73 500 arbetare, under det avtal för 63 500 arbetare
prolongerades på ytterligare ett år. Av de senare
voro de förnämsta textilindustriens riksavtal, 33 000
arbetare, pappersmasseindustriens riksavtal, 17 600
arbetare, de flesta porslinsfabrikernas avtal (utom
Göteborgsfabrikens), nästan alla konfektionsavtal
samt ett antal andra. Otvivelaktigt ligger i denna
ansenliga prolongationsprocent en glädjande
återhållsamhet och ett aktgivande på det ekonomiska
lägets ovisshet. Textilarbetareförbundets ledning
följer med vaket intresse produktionskurvan och
lägger sitt inflytande i vågskålen för att förekomma
överilningar. Åtminstone i vissa av denna industris
branscher är tillståndet icke det bästa.
Cellulosa-industrion hade i första delen av år 1928 sin stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
