Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 1 febr. 1930 - Litteratur - Anmälan: Comparative tests of various fuels when burned in a domestic hot-water boiler, av S. Q. - Tekniska föreningar - Tekniska föreningen i Jönköping, av Wdr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 febr. 1930
frän Albertadistriktet, de senare såväl semi-bituminösa
som sub-bituminösa. Kolens halt flyktiga ämnen rörde
sig från 5,r> % hos den amerikanska antraciten upp till
35,o % hos de sub-bituminösa kolen från Alberta.
Av praktiska skäl var det nödvändigt att tillämpa
olika eldningsmetoder för de olika bränslena. Koksen
fylldes sålunda på vanligt sätt fullt i pannan, då
däremot antraciten och särskilt de sub-bituminösa kolen
med hög halt flyktiga ämnen ej kunde fyllas fullt, då
risk förefanns för explosion i den bildade gasen vid
kolens koksning, utan måste de eldas så att alltid en
del av det glödande bränsleskiktet blev fritt och kunde
antända gasen.
Det nyttiga värmet bestämdes direkt på så sätt att det
varma vattnet från pannan fick cirkulera genom ett
kylsystem, som i sin tur uppvärmde genomströmmande
vattenledningsvatten. Med kännedom om dettas mängd
och in- och utgående temperatur kunde, då systemet var
väl isolerat, det nyttiga värmet lätt beräknas.
Förlusterna i skorstenen genom rökgasernas fria värme och
genom oförbrända gaser bestämdes genom
temperaturmätning och analys av gaserna, förlusten genom
oförbränt i aska och slagg genom analys av dessa. Största
svårigheten vid proven vållades av uppskattningen av
det uppbrända bränslets mängd. Då provet påbörjades
när pannan genom en tids eldning kommit i
fortfarighetstillstånd och räckte tills bränslet brunnit ned och ny
påfyllning behövde göras, blev uppgiften den att genom
uppskattning av bränsleskiktets höjd fastställa
sistnämnda tidpunkt. Detta lät sig ej göras med större
noggrannhet än c:a 10 %, varför det för att minska denna
felkälla blev nödvändigt att göra flera påeldningar i
följd med en sammanlagd bränslemängd av c:a 500 kg,
vilket kunde taga en tid av ej mindre än 140 timmar.
Med detta eldningssätt uppnåddes en noggrannhet i
uppskattningen av c:a 2 %. Då det uppeldade bränslets
värmevärde genom analys var bekant, kunde
följaktligen det nyttiga värmet och förlusterna lätt uträknas i
procent.
Mot författarna kan först den anmärkningen riktas, att
de ej beaktat den europeiska litteratur, som fanns
tillgänglig på detta område vid den tidpunkt, 1924, då proven
börjades. Så var en artikel om eldning av koks i
värmeledningspannor publicerad av ingenjör K. Lidberg i
Teknisk tidskrift 1921 och samma år offentliggjord även i
den engelska tidskriften Gas Journal under titeln "Coke
fuel for water heating". Här hade författarna kunnat
få en bättre idé för pannans uppställande, nämligen pä
en våg, vilket skulle väsentligt ha underlättat
bedömandet av provets slut och sålunda förkortat försökstiden
till åtminstone tiondelen av den nu använda. Vidare
hade kännedomen om styckestorlekens betydelse vid
eldning vunnits, vilket varit av stor vikt att veta under
proveldningarna. Man kan nämligen ej vänta sig
jämförbara resultat, om bränslet ej är sorterat inom snäva
gränser, och detta var vid dessa proveldningar, att döma
av de anförda sorteringsresultaten, ej fallet.
Ser man på de av författarna erhållna resultaten,
finner man att dessa, vad koks beträffar, stämma rätt väl
med motsvarande prov, utförda vid Stockholms gasverk.
De erhållna verkningsgraderna ligga mellan 70 och 75 %.
De skulle säkert ha utfallit högre om ett grövre och
bättre sorterat koksmaterial använts. Då hade
antagligen effektsiffran höjts med åtminstone 5 %. Då
verkningsgraden är direkt bestämd, är densamma riktig,
oberoende av den mer eller mindre riktiga bestämningen
av förlusterna. Däremot kommer jämförelsen mellan de
olika bränslena i viss mån att halta, beroende på att
författarna, som förut nämnts, ej tillräckligt tagit
hänsyn till styckestorleken på bränslena.
Författarna diskutera rätt ingående de olika
eldnings-förlusternas storlek och fördelning. Då de "ovan angivna
förlusterna bestämts och verkningsgraden direkt uträk-
71
nats, återstår från den beräknade värmekvantiteten i
den uppbrända koksen ett visst belopp, som i de anförda
proven varierade inom vida gränser, vid antracit mellan
10 och 27 %. Då enligt författarnas åsikt och
säkerligen också med rätta, pannans strålningsförlust ej
uppgick till mer än c:a 5 %, måste resten bero på
felbestämning av förlusterna i övrigt. De osäkraste posterna
äro därvid förlusterna i rökgaserna. En säker felkälla
utgör Orsat-apparaten. Mångårig erfarenhet har lärt
Stockholms gasverk att koloxid bestämd i vanlig
Orsat-apparat med saltsyresur eller ammoniakalisk
koppar-klorur ger värden, som måste tilläggas 0,5 % för att bli
riktiga. Koloxidens bestämning måste därför ske genom
förbränning av gasresten efter kolsyrans absorption i
kalilut. Förbränningen sker över kopparoxid och den
bildade kolsyran absorberas i kalilut. Det för låga
värdet på koloxidhalten, 0,5 vol.-%, motsvarar en för låg
koloxidförlust av c:a 3 %. Tillägges denna siffra till
de av författarna erhållna värdena, erhållas mera
rimliga tal för koloxidförlusterna. Ännu starkare
framträder felbestämningen av oförbränt i rökgaserna vid
eldningsproven med antracit och bituminösa kol, där
bevisligen, enligt prov vid Stockholms gasverk, både väte och
metan förutom koloxid kunna bortgå oförbrända. Här
hade en fullständig analys ov förbränningsgaserna varit
på sin plats. Författarnas egen åsikt att de stora
rest-förlusterna möjligen kunna tillskrivas fel i
temperaturbestämningen på rökgaserna kan undertecknad
fördenskull ej dela. Enligt Stockholms gasverks erfarenhet böra
restförlusterna vid eldning i värmeledningspannor röra
sig om c:a 7,5 %. De varierande restförlusterna vid
författarnas proveldningar ha också medfört, att de mist
kontrollen över proven, då varje större avvikelse från
ett visst medeltal av ifrågavarande storleksordning
tyder på ett begånget fel, som först måste rättas innan
nytt prov göres.
Den noggrannhet i övrigt, varmed proven gjorts och
de många data som anföras i boken, göra dock
resultaten långt ifrån värdelösa. Tvärtom ser man sällan en
så stor grundlighet och ett i stort sett så väl
genomtänkt arbetssätt tillämpas vid proveldningar, anförda i
tysk och engelsk litteratur. Slutresultaten av de många
proven (prisfrågan är ej diskuterad) är att den engelska
(welsiska) antraciten står ouppnådd ifråga om
verkningsgrad och stor värmemängd per volym. Därnäst
kommer koks och skotsk semi-antracit. Den amerikanska
antraciten är ej så bra, antagligen beroende på dess
stora askhalt, 11—15 %, mot den welsiskas 4—5 %. Sist
komma helt naturligt de semi- och sub-bituminösa kolen,
av vilka de senare blott giva c:a 60 % verkningsgrad
mot c:a 75 % för den welsiska antraciten och 72,5 %
för koksen, överhuvudtaget är boken mycket läsvärd
för alla, som intressera sig för problemen bränslen och
eldning i värmeledningspannor. Priset, 20 cents, är,
jämfört med amerikanska böckers i allmänhet,
synnerligen måttligt.
-S. Q.
TEKNISKA FÖRENINGAR
Tekniska föreningen i Jönköping
höll lördagen den 21 december sin sedvanliga julfest å
Stora hotellet under ordförandeskap av civilingenjör V.
Graneli.
Efter ett par kvartettsånger bjödos de till ett 70-tal
uppgående deltagarna på julglögg, varefter
civilingenjören Karl A. Wessblad, Stockholm, höll ett kåserande
föredrag över ämnet "Ett ingenjörskonstens styvbarn
eller några vanvördiga tankar om järnvägarnas
utveckling". På ett mycket förtjänstfullt och samtidigt roande
sätt framförde talaren sina synpunkter beträffande
möjligheten för järnvägarna att stå sig i den hårda kon-
TEKNISK TIDSKRIFT
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
