Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 22 mars 1930 - Några iakttagelser rörande oljeeldning, av Harry Kähr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
TEKNISK TIDSKRIFT
15 febr. 1930
OLJA
TRYCKOLJEBR/JNN/JRE
LUFT
OLJ/7
PRE55L UFTBRÅNN/QRE
ÆNGBR/JNN/7RE
ANS/J
Fig. 5.
Genom den jämna temperaturen på smältbadet bli
även avbränningsförlusterna obetydliga.
Resultaten från ett par försök framgå av
nedanstående:
Kol Olja
Kapacitet ............... 1 500 kg 2 000 kg
Bränsleförbrukning ...... 13,6 kg/t 2,1 kg/t
Litteraturen på oljeeldningsområdet är tämligen
knapphändig, varför i detta sammanhang en kort
redogörelse för olika använda typer av brännare kan
vara av intresse.
De system på brännare, som komma ifråga, äro:
1 Förgasningsbrännare,
2. Brännare för tryckoljeatomisering,
3. Brännare för luftatomisering,
4. Brännare för ångatomisering.
I fig. 5 återgivas några typiska representanter för
de olika systemen.
Vad förgasningsbrännaren beträffar, är densam-
mas användning mycket begränsad och den är i sin
ursprungliga form så gott som alldeles försvunnen.
Vid brännare för tryckoljeatomisering
åstadkommes oljans finfördelning genom att den sättes under
tryck och därefter med stor hastighet får strömma
ut ur en serie fina kanaler, vilket ger en tämligen
kort och vid låga. Svårigheten att kunna hålla
kanalerna tillräckligt små gör, att en dylik brännare
icke kan byggas för hur små kapaciteter som helst,
och endast för ett fåtal år sedan ansågs, att understa
gränsen var 50 kg olja pr timme (se t. e. Essich:
Die Oelfeuerungstechnik 1927). Numera kan man
dock genom god filtrering av oljan utan risk gå ned
i 5 kg pr timme, men under denna kapacitet blir
atomiseringen och därmed förbränningen osäker.
Brännare av denna typ hava rätt stora
regleringsmöjligheter och lågt kraftbehov men giva som
nämnt kort låga och kunna alltså icke komma
ifråga, där man fordrar en extra lång flamma
såsom exempelvis fallet är vid de flesta
flamsmält-ugnar. Skola brännarna användas för tjockare
oljor, böra dessa uppvärmas i förvärmare till sådan
temperatur, att oljan erhåller en viskositet av c:a
1,5° Engler, vid vilken viskositet den bästa
atomiseringen erhålles.
Av fig. 6 framgår, huru oljemängden varierar för
ett visst munstycke vid växlande tryck på oljan; man
bör icke gärna gå ned med oljetrycket under c:a 3,5
à 4 kg/cm2.
Gäller det kapaciteter under 5 kg pr timme, måste
man tillgripa brännare med luftatomisering, vilka
arbeta med full säkerhet ned till c:a 1 à 1,5 kg olja
pr timme och brännare. Lufttrycket varierar inom
vida gränser men bör helst icke för att säkerställa
en god atomisering understiga c:a 200 mm
vattenpelare vid brännaren. En stor fördel erhålles genom
att välja så lågt atomiseringstryck på luften som
möjligt, enär hela systemet arbetar tystare vid lågt
tryck på luften. Genom variering av lufttryck och
spridningsplatta kan lågans längd och
spridningsvinkel ändras inom mycket vida gränser, vilket gör,
att även detta brännarsystem finner stor
användning för de mest skiftande ändamål.
Under vissa förhållanden blir det nödvändigt att
för atomiseringen använda höga lufttryck, 2 kg pr
cm2 och mera. En anläggning för åstadkommande
av detta höga lufttryck blir dock ganska dyr, enär
man icke längre kan använda centrifugalfläktar, och
Otss/<m//r/7-fr rrr r//*r.
Fig. 6.
£ *
LurTTKVCX /
Fig. 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
