Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 22 mars 1930 - Några iakttagelser rörande oljeeldning, av Harry Kähr - Galvanisk förkromning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 febr. 1930
TEKNISK TIDSKRIFT
171
likaså bli kraftkostnaderna pr m3 luft högre än
eljest, men samtidigt kan den del av den tillförda
luften, som användes för den direkta atomiseringen,
tagas mindre, dvs. huvudparten av luften tages
såsom sekundärluft. I fig. 7 angives i diagramform.
huru stor %, som behöver tillföras brännaren som
primär dvs. atomiseringsluft vid olika tryck på
luften. Primärluften, som användes för atomiseringen,
får aldrig upphettas över c:a 150°C för att undvika
koksbildning i brännaren, och följaktligen kan man
utnyttja den fördel, som erhålles genom
förvärmning av sekundärluften desto bättre, ju mindre del
av luften, som tages såsom atomiseringsluft.
Speciellt då det gäller sådana ugnar, som arbeta med
mycket höga temperaturer, t. e. den förut nämnda
glasvannan, där smälttemperaturen är c:a 1 500°C,
är det av synnerlig vikt att giva sekundärluften en
så hög temperatur som möjligt.
Ett annat skäl att begränsa primärluftmängden
än det att erhålla hög lufttemperatur kan vara en
önskan att erhålla full säkerhet för att lågan gives
reducerande karaktär samt ännu ett tredje skäl
kan vara fordran på god reglering inom vida
gränser. Med en brännare för högtrycksluft kan man
nämligen, såsom framgår av diagrammet fig. 7, nöja
sig med 10 % såsom primärluft, varigenom alltså
reglering ned till e:a 10 % av maximala
belastningen möjliggöres.
Den återstående typen på brännare är den med
ångatomisering. Denna ifrågakommer
huvudsakligast vid ångpannedrift, där man tager ångan till
brännaren direkt från pannan. En sådan
installation blir billig i anläggning men arbetar med
kraftigt dån och har vidare den nackdelen, att en panna,
försedd därmed icke kan startas, såvida icke ånga
från någon annan panna står till förfogande.
Vidare blir alltid lågtemperaturen lägre på
ångbrän-nare än på andra, men detta spelar vid
ångpannedriften mindre roll.
Ångförbrukningen på en modern ångbrännare kan
nedbringas till c:a 4 à 5 % av pannans ångmängd.
I vissa fall kan det helt enkelt bliva nödvändigt
att använda ångatomisering, nämligen då det gäller
att förbränna mycket tjocka oljor, t. e.
restprodukter från raffinaderiernas utfällningskärl. Dessa
återstoder hava nämligen så hög viskositet, att det
icke är möjligt att atomisera dem nöjaktigt på
annat sätt än med ånga och efter föregående
uppvärmning. I detta fall göras ofta överkopplingar mellan
olje- och ångrören på sådant sätt, att de förra kunna
blåsas rena med ånga efter avslutad eldning.
GALVANISK FÖRKROMNING.
Under de senaste åren har krommetallen alltmera
undanträngt nickel som överdrag på metaller.
Gentemot nickel äger krom också en hel del företräden.
Genom sin djupare, i blått skiftande glans skiljer sig
en förkromad yta fördelaktigt från en förnicklad. Krom
kännetecknas dessutom av sin beständighet gentemot
kemisk åverkan av saltlösningar, alkalier, organiska
syror och fetter. Den anlöpes ej heller vid vanlig
temperatur, ja icke ens vid temperatur upp mot 700°.
Hårdheten är även en framträdande egenskap; i
tjockare skikt är metallen ungefär lika hård som korund.
Slutligen har metallen en hög smältpunkt, 2 000
Konsten att på galvanisk väg framställa
kromfällningar har varit känd ända sedan 18-52. De första
försöken utfördes med elektrolyter, innehållande
kromsyra, svavelsyra och alkalisalter. Först 1907 lyckades
det emellertid Salzer att erhålla tekniskt användbara
kromfällningar med användande av en elektrolyt,
innehållande kromsyra, kromoxid, svavelsyra eller
kromsulfat. Inför American Electrochemical Society
framlade slutligen G. J. Sargent år 19-2-0 sina rön angående
galvanisk förkromning, och därmed riktades den
amerikanska industriens uppmärksamhet på metoden,
varefter denna hastigt vann insteg i flera industrigrenar.
I Europa infördes metoden först år 1926.
Den galvaniska förkromningen har hittills kommit
till användning huvudsakligen inom automobil-,
velociped-, husgeråds- och armaturindustrierna, men den
torde snart upptagas även inom andra industrigrenar.
Icke minst inom den grafiska industrien synes metoden
ha framtiden för sig. Stereotyper och klichéer kunna
genom förkromning erhålla en så hård yta, att man
med den kan trycka avsevärt större upplagor än vad nu
är fallet. Av samma skäl torde förkromningen lämpa sig
väl för stansar och andra verktyg.
En förkromningsanläggning avviker beträffande
apparaturen avsevärt från andra galvanotekniska
anläggningar. Elektrolytkärlen kunna icke göras av trä, utan
man använder kärl av stengods eller med glasskivor
inklädda järnkärl. Då fällningens beskaffenhet är avsevärt
beroende av temperaturen, måste baden förses med
anordningar för uppvärmning. Särskilt viktigt är, att man
sörjer för en effektiv ventilation. Vid förkromningen
uppstår nämligen en livlig gasutveckling i badet,
genom vilken en del av elektrolyten ryckes med i
droppform, så att bruna ångor synas uppstiga från badytan.
Dessa ångor äro mycket skadliga och angripa snabbt
respirationsorganens slemhinnor. Vid moderna
förkrom-ningsanläggningar är det i allmänhet väl sörjt för
ventilationen, så att obehagen av gasutvecklingen kunna
undvikas. I Sverige låter man dessutom på sina håll
Fig. 1. Förkromningsbad. Upphängningsanordningarna för varorna och
hjälpanoderna upp]yftade ur badet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
