Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 26 april 1930 - Upplåtelsegrunder för kronans vattenfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFT. 17 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 26 APR TT.
ÅRG. 60 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN i o 3 q
INNEHÅLL: Upplåtelsegrunder för kronans vattenfall. — Ingenjören och framgången. — Den tekniska
litteraturfloden, av fil. lic. Axel Waldner. — Notiser. — Tekniska föreningar. — Sammanträden.
UPPLÅTELSEGRUNDER FÖR KRONANS VATTENFALL.
Spörsmålet rörande lämpligaste sättet att för
landet nyttiggöra de avsevärda naturtillgångar, som
förefinnas i de talrika staten tillhöriga vattenfallen,
har under de senaste decennierna tid efter annan
varit uppe till diskussion utan att erhålla någon
tillfredsställande lösning. Denna fråga blev redan
genom en år 1899 tillsatt kommitté föremål för
särskild utredning, varvid man kom till det resultatet,
att utnyttjandet av dessa fall — i den mån de
ickeskulle reserveras för statens egna kraftbehov —•
borde ske genom utarrendering till enskilda
företagare. Kommittén framlade också ett utkast till
bestämmelser för dylika upplåtelser, därvid framförallt
togs sikte på önskvärdheten att egga den enskilda
företagsamheten och intressera nödigt kapital för att
få erforderliga anläggningar till stånd.
Under de närmast följande åren gjorde visserligen
den meningen sig allt mer gällande, att det riktigaste
och mest betryggande sättet för utnyttjandet av
statens vattenfall vore att staten själv utbyggde dessa
och därifrån tillhandahölle allmänheten elektrisk
energi och sålunda själv skördade den
företagarevinst, som man med visshet förutsåg. Det stod likväl
klart, att endast ett mindre antal av de många
kronan tillhöriga vattenfallen av olika
storleksordningar, kunde tillgodogöras på detta sätt, varför
ingen annan utväg återstod än att genom utnyttjande
av det enskilda initiativet göra krafttillgångarna
fruktbärande för landet. Då ett avhändande av
statens vattenfall endast undantagsvis ansågs böra
ifrågakomma, fullföljdes tanken på fallens upplåtelse
med nyttjanderätt för begränsad tid.
På grundval av det förutnämnda, av 1899 års
kommitté framlagda utkastet till upplåtelsegrunder samt
av kammarkollegium och domänstyrelsen verkställda
förarbeten, avgåvo särskilt tillkallade sakkunniga är
1909, dels ett förslag till förvaltning av vissa kronan
tillhöriga vattenfall, dels ock ett utkast till lag om
vattenfallsrätt. Förslaget, som var baserat på att
den förvaltande myndigheten (vattenfallsstyrelsen),
skulle medgivas en vidsträckt handlingsfrihet att
lämpa bestämmelserna i blivande avtal efter de
särskilda omständigheter, som förelåge, intog
emellertid gentemot nytt janderättsha våren en betydligt
strängare ställning än den 1899 års kommitté ansett
sig böra förorda till den enskilda företagsamhetens
uppmuntrande.
I skrivelse till kungl, maj :t uttalade också Svenska
vattenkraftföreningen att de föreslagna
bestämmelserna voro alltför rigorösa och påyrkade
lindrigare villkor. Föreningen ansåg bl. a. att den av
sakkunniga föreslagna upplåtelsetiden av 40 år för
bebyggda och 45 år för obebyggda vattenfall var för
kort och anhöll att den måtte sättas till resp. 50 och
55 år, med rätt för arrendatorn till optionsrätt till ny
upplåtelse på minst 25 år och på villkor, som ej vore
väsentligt mera betungande än de ursprungliga.
Sedan vissa jämkningar företagits i syfte att
underlätta upplåtelser underställdes förslaget, i den del
det avsåg arrende, år 1910 riksdagens prövning. I
den kungl, propositionen sattes arrendetiden för
bebyggt fall till 40 år och för obebyggt till 45 år, med
rätt för arrendatorn av bebyggt fall att enligt
bestämmelse i avtalet vid arrendetidens utgång erhålla
förlängd upplåtelse mot då fastställd skälig avgift,
såvida icke vattenfallsstyrelsen senast 5 år före
arrendetidens utlöpande meddelade honom att förlängning
icke medgåves. Ville arrendatorn begagna sig av
optionsrätten, ålåg det honom att underrätta
styrelsen därom senast 3 år före avtalets utgång.
Vid fråga om obebyggt vattenfall skulle kronan
vara berättigad att vid arrendetidens slut återtaga
vattenfallslägenheten mot lösen av arrendatorns där
uppförda vattenverksbyggnader ävensom annan i
avtalet angiven egendom, som erfordrades för
anläggningens drift, under förutsättning dock att
kronan senast 5 år före utgången av arrendetiden
tillkännagav sin avsikt. Därest så ej skedde, vore
arrendatorn, i händelse han 3 år före arrendetidens
upphörande gjorde framställning därom, berättigad
att få förlängd upplåtelse på ytterligare 30 år mot
den arrendeavgift och de villkor, som då befunnes
skäliga.
Då särskilda omständigheter därtill föranledde
skulle kungl. maj:t kunna medgiva utsträckning av
arrendetiden så att den komme att omfatta
sammanlagt 90 år för båda perioderna.
Efter utgången av den andra arrendeperioden
skulle arrendatorn vara skyldig att utan lösen till
kronan avstå sina å lägenheten befintliga
vattenverksbyggnader jämte annan i avtalet angiven och för
anläggningens drift behövlig egendom. Ville
arrendatorn ej begagna sig av sin optionsrätt, eller
upphörde arrendet under första perioden till följd av
förverkande, skulle han vara skyldig att utan lösen
överlämna sina å vattenfallslägenheten befintliga
vattenverksbyggnader till kronan. Hade
förverkandet skett under andra arrendeperioden, vore
arrendatorn dessutom skyldig att utan lösen avstå annan
i avtalet angiven och å läg’enheten befintlig egendom,
som erfordrades för driften.
Riksdagen antog kungl. maj:ts förslag med vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
