Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 26 april 1930 - Upplåtelsegrunder för kronans vattenfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
TEKNISK TIDSKRIFT
26 april 1930
ändringar, av vilka den viktigaste rörde
upplåtelsetiden, vilken bestämdes till 50 år för bebyggda och 55
år för obebyggda vattenfall, med rätt för kungl.
maj:t att medgiva en sammanlagd upplåtelsetid för
båda perioderna av högst 95 år. Dessutom föreskrev
riksdagen att ifrågavarande förvaltningsgrunder
jämväl skulle äga tillämpning vid avtal angående
nyttjande av vattenfallslägenhet, beträffande vilken
kronans äganderätt vore föremål för tvist (de s. k.
processfallen). I enlighet med riksdagens beslut
utfärdade kungl. maj:t den 4 juli 1910 kungörelse i
ämnet.
Det av kommitterade år 1909 ifrågasatta nya
rättsinstitutet, vattenfallsrätten, införlivades 1911 med
lagstiftningen, varigenom ett bättre underlag för
kre-ditgivningen skapades åt nyttjanderättshavarna.
Samtidigt som denna fråga hänsköts till riksdagens
prövning framlade kungl. maj:t även en proposition
om ändringar och tillägg till förvaltningsgrunderna
för kronans vattenfall, avsedda att lända till
efterrättelse vid upplåtelse av vattenfall med
vattenfallsrätt.
I sistnämnda proposition föreslogs, förutom en
avsevärd mildring av de i kungörelsen den 4 juli 1910
givna bestämmelserna rörande förverkande av
nytt-janderätten, att upplåtelse med vattenfallsrätt för
obebyggt fall skulle få ske för en tid av intill 95 år,
utan att någon omreglering av villkoren för
upplåtelsen under tiden behövde ifrågakomma. Avsåg
upplåtelsen längre tid än 65 år, skulle
nyttjanderätts-havaren ej äga optionsrätt till ny upplåtelse utan
vara skyldig att vid avtalets utgång utan lösen avstå
såväl sina vattenverksbyggnader som annan i
avtalet angiven å den upplåtna lägenheten befintlig
egendom, som erfordrades för
vattenkraftanläggningens drift.
Riksdagen biföll emellertid icke propositionen i
oförändrat skick utan bestämde att vid upplåtelse
med vattenfallsrätt av obebyggt vattenfall första
upplåtelseperioden icke finge omfatta mer än högst 75
år och gjorde därjämte vissa tillägg, åsyftande bl. a.
att nyttjanderättshavaren skulle kunna åläggas att,
ifråga om tillhandahållande av vattenkraft eller
därav framställd energi, vara underkastad de villkor,
som i sådant hänseende kunde bliva av kungl. maj:t
i allmänhet stadgade.
Som framgår av det redan sagda, vilar de sålunda
antagna bestämmelserna på den grundsatsen, att
staten icke mer än nödigt bör undandragas
dispositionsrätten över sina vattenkrafttillgångar, varför
åtminstone den första upplåtelsen icke borde utsträckas
utöver den tidsperiod, som vore erforderlig för
amortering av de av nyttjanderättshavaren nedlagda
kostnaderna. Det ansågs också önskligt ordna så, att
kronan efter upplåtelsetidens slut återfinge
vattenfallen — som ju oftast komme att upplåtas
obebyggda — i bebyggt skick. Därför var man även
angelägen att skapa garantier för att anläggningarna
utfördes på ett betryggande och för kraftkällans
framtida utnyttjande ändamålsenligt sätt. Vidare
skulle möjlighet beredas till kontroll över
användningen av ur vattenfallet vunnen energi.
Det visade sig emellertid snart att upplåtelser av
kronans vattenfall icke voro begärliga för
företagarna. Anledningen härtill torde i första hand ha
varit att upplåtelsetiden ansetts för kort samt be-
stämmelserna om skyldighet för
nyttjanderättshavaren att till staten avstå egendom utan lösen.
För undanrödjande av de mera kännbara
olägenheterna, som voro förknippade med gällande
förvaltningsgrunder hemställde vattenfallsstyrelsen, i
yttrande över en skrivelse från
vattenkraftföreningen med framställning om lindrigare
upplåtelsevillkor för de s. k. processfallen, att kungl, maj :t dels
måtte vidtaga åtgärder i det av föreningen begärda
syftet och dels taga under omprövning huruvida icke
den, som mottager upplåtelse med vattenfallsrätt av
en kronan tillhörig vattenfallslägenhet, bör kunna
tillförsäkras rätt att vid upplåtelsetidens slut erhålla
lösen för de å lägenheten befintliga
vattenverksbyggnaderna, även om upplåtelsen sker för en längre
tidsperiod än 65 år. Med anledning härav tillkallades år
1915 sakkunniga för utredning av bl. a. erforderliga
ändringar av de under åren 1910 och 1911 antagna
bestämmelserna.
De sakkunniga ansågo sig kunna konstatera, att
grunderna för upplåtelse av statens vattenfall icke
beredde företagaren den trygghet, som avsetts. I
detta förhållande järnte de av kronan anhängiggjorda
rättegångarna angående bättre rätt till strömfall
hade man att söka orsakerna till den minskade
benägenheten hos enskilda företagare att utbygga
vattenfall. För att om möjligt redan under det
vattenfalls-processerna pågingo bryta den förlamande inverkan
dessa utövat på det privata utbyggnadsinitiativet
föreslogo de sakkunniga vissa lättnader i gällande
upplåtelsevillkor. Sådana fastställdes också
beträffande "processfallen" år 1915 och fingo
huvudsakligen avseende på upplåtelsetidens längd. Så t. e.
beslöts att arrendering kunde få ske för en tid av 80
år och upplåtelse med vattenfallsrätt för en tid av
85 år i en följd. Stadgandena om skyldighet att i
vissa fall avstå egendom utan lösen blevo icke heller
undantagslöst föreskrivna. Dessa bestämmelser
antogos emellertid endast på försök tills vidare och
skulle gälla för avtal, som ingingos under tiden intill
den 1 juli 1920.
Under år 1918 hemställde vattenfallsstyrelsen att
nyssnämnda stadganden rörande "processfallen"
skulle utsträckas till att avse alla kronans
vattenfall samt att deras giltighetstid måtte förlängas
utöver den fastställda tidpunkt: n, den 1 juli 1920.
Denna framställning understöddes av
kammarkollegium och vattenkraftföreningen, men blev icke
framlagd för riksdagen och då de särskilda
bestämmelserna angående "processfallen" upphörde att gälla
med juni månads utgång 1920 återkallade styrelsen
sin framställning.
Frågan om viss jämkning i upplåtelsegrunderna
för statens vattenfall återupptogs emellertid av
vattenfallsstyrelsen år 1925. Styrelsen påpekade
därvid, att man vid avfattandet av föreskrifterna
framförallt haft i sikte de större vattenkrafttillgångarna.
vilka för sitt utnyttjande erfordra omfattande och
mera permanenta anläggningar. Däremot synes man
lia förbisett att kronan i olika delar av landet och i
synnerhet i Norrland ägde en mängd förhållandevis
obetydliga strömfall, ur vilka visserligen icke kunde
utvinnas några avsevärdare kraftbelopp, men som
dock voro lämpliga att använda till drivande av en
såg, kvarn eller ett mindre kraftverk. När det
gällde upplåtelser av dylika vattenfall hade emeller-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
