Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 10 maj 1930 - Om likriktning av indikatorströmmen vid bryggmätning med växelström av små elektrolytmotstånd, av Bertil Stålhane och Sven Pyk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 febr. 1930
TEKNISK TIDSKRIFT
285
ningar m. fi.) visa en slags ventilverkan för
växelström. När metallen fungerar som anod "formeras"
den, dvs. överdrages med en mer eller mindre
isolerande beläggning ("feste Haut" resp. gasskikt), som
spärrar strömgenomgången, men "aktiveras" åter då
strömmen vänder så att spärrverkan upphör.1 Detta
förhållande har man begagnat sig av för likriktning
av växelström, varvid man framförallt eftersträvat
att erhålla kombinationer, som spärra även höga
spänningar (upp till 1 000 voit), vilket tydligen
förutsätter en högisolerande elektrodbeläggning.
I föreliggande fall gällde det emellertid att likrikta
en ström med minimal spänning resp. strömstyrka.
Härvid måste man bl. a, taga hänsyn till att
"formeringen" förutsätter genomgång av en viss
strömmängd, medan å andra sidan "aktiveringen" under
vissa förhållanden kräver en viss minimumspänning
för att spärren åter skall brytas,2 vilket tydligtvis
medför en viss "fasförskjutning" i systemet. Denna
fas-förskjutning kan nedbringas genom lämpligt val av
metall-elektrolyt-kombination, men kan betydligt
rationellare undvikas genom införande av en
"hjälp-ström" resp. "hjälpelektrod".
Tänker man sig enligt fig. 2 en växelströmkälla
Wv kopplad till en elektrod A, samt genom de lika
stora motstånden R1 och R., till elektroderna B, resp.
B,, bliva dessa elektroder (B1 och B.,) vid en viss
strömriktning formerade, dvs. spärrade i förhållande
till elektrolyten, vid motsatt strömriktning åter
aktiverade. Är nu motståndet i grenarna Rt och R2 stort
i förhållande till motståndet i elektrolyten, kommer
en med hjälpströmmen W1 synkron, svag växelström,
W2, som kopplas till B, resp. B2, att till största delen
omformas till intermittent likström, vilken registreras
av galvanometern G. Den kan tydligen endast
passera genom elektrolyten när B1 och B2 äro aktiverade
av den relativt starka hjälpströmmen Wv
(Motstånden Äj och R2 antagas så stora, att den svaga
växelspänningen W2 orsakar endast en obetydlig
"läckström" genom dessa.)
För att undvika "fasförskjutning" vid
likriktningen bör tydligen elektrod-elektrolytkombinationen
väljas så, att formeringsförloppet blir i möjligaste
mån synkront med hjälpströmmen, dvs.
övergångs-motståndet bör växa resp. avtaga i fas med denna
K<
I
’A
Zw,
Fig. 2. Schema över likriktaren.
ström. Detta åskådliggöres i diagrammet fig. 3.
Hjälpströmmen, som illustreras av sinuskurvan 1,
formerar resp. aktiverar elektroderna (Bx och B2 i
fig. 2), så att motståndet mellan dessa kommer att
variera enligt kurvan r. anger strömstyrkan i
likriktningskretsen, om en svag växelspänning, W2,
1 Se t. e. Günther-Schulze Ånn. d. Ph. 65, sid. 223 (1921)
och tidigare.
Handwörterbuch d. Naturwiss. 3, sid. 303 (1912).
2 Günther-Schulze loc. cit.
synkron med hjälpströmmen, anbringas mellan
elektroderna Bj och B2. Är denna ström mycket svag i
förhållande till hjälpströmmen, t. e. / > 100 • iv
inverkar den icke väsentligt på själva
formeringsförloppet.
Tankes likriktningskretsens spänning Vv2 ligga i
motsatt fas, dvs. med vinkeldifferensen ji, kommer
den intermittenta likströmmen att gå i motsatt
riktning, varvid galvanometern gör utslag åt andra hållet.
71
Är W2 förskjuten en vinkel — i förhållande till hjälp-
u
strömmen, kommer strömstyrkan att bilda en sym-
Fig. 3. Diagram över likriktningens förlopp. I hjälpström, r
spärrmotstånd, ii och i2 "likriktad" ström (Z > 100 i).
metrisk halvperiod, när elektroderna äro aktiverade.
Detta åskådliggöres av kurvan i2 i diagrammet. Här
gör alltså galvanometern icke utslag.
Praktiska försök. För att praktiskt tillämpa ovaB
angivna principer utfördes ett antal försök.
Som strömkälla användes en 20-watt rör-sändare i
Meissnerkoppling, till vars generatorspole induktivt
anslötos spolar för uttag av hjälpström resp.
mät-ström. Härvid förstärktes kopplingen mellan
spolarna medelst en rak fintrådig mjuk järnkärna. Genom
variation av kapaciteten i svängningskretsen kunde
frekvensen regleras inom det område, som här var
aktuellt, ’500—1 500 perioder.
Hjälpströmmen, 1—3 voit, kopplades till
likriktaren (jfr fig. 2) genom små elektriska glödlampor
med motståndet 10 ohm, vilka utgöra relativt
induk-tionsfria motstånd, samtidigt som de (efter
kalibrering med likström) genom glödtrådens utseende
direkt och ganska noggrant ånge strömstyrkan, i detta
fall inom området 0,1—0,2 amp.
Mätströmmen, 1—10 millivolt, kopplades genom en
visargalvanometer (G, fig. 2) med känsligheten
1 delstreck = 1 X 10_0 amp. och motståndet 1,5 ohm
till elektroderna Bx och B2 och reglerades genom
av-shuntning.
Samtliga kopplingar utfördes, så att självinduktion
i möjligaste mån undveks.
Med denna anordning utexperimenterades själva
likriktaren beträffande elektrodmaterial, elektrolyt,
strömtäthet etc. och utfördes slutligen på följande
sätt. Tre stycken aluminiumtrådar med 3 mm
diameter och ca. 12 cm fri längd sammanbyggdes
parallella och "liksidigt" med ca. 2 mm inbördes
avstånd (medelst isolerande förband i ändarna), så att
de bekvämt kunde nedsänkas i elektrolytbehållaren
(ett vanligt provrör).
Strömtätheten vid elektroderna beträffande
hjälpströmmen blir tydligen vid ifrågavarande spänning
och motstånd 0,01—0,02 amp. pr cm2.
Elektrolyten bestod äv en mättad natriumfosfat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
