Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21. 24 maj 1930 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 febr. 1930
TEKNISK TIDSKRIFT
297
dess användning stod emellertid denna gång
ingalunda i förgrunden. Det påstås också med
bestämdhet att sakkunniga kretsars tilltro till
u-båts-vapnets tekniska effektivitet numera är långt mindre
än ännu för några år sedan var fallet.
Konferensens stora misslyckande gällde emellertid
Frankrike och Italien. Mellan dessa båda makter
kom ingen som helst uppgörelse av värde till stånd.
För Mac Donald och det engelska arbetarpartiet
betyder detta en svår missräkning Den del av
flottkonferensens program som med något fog skulle kunna
framställas för engelsk och europeisk publik som ett
steg mot en effektiv europeisk rustningsminskning
har därigenom helt misslyckats. Läget är i detta
hänseende i själva verket sämre efter konferensen än före.
Vad som skedde var i korthet det att Italiens krav
på lika flottstyrka med Frankrike med orubblig
fasthet avvisades av den franska regeringen och med lika
orubblig fasthet vidhölls av den italienska.
Resultatet blev alltså noll: ingen överenskommelse.
Argumenteringarna å ömse håll voro härvid
ungefär följande:
Från franskt håll gjorde man gällande att
Frankrike har kuster vid två hav och icke gärna kan lämna
någon av dessa utan marint försvar. Flottparitet
med Italien skulle alltså innebära att denna makt
tillåtes dominera i Medelhavet, där de under
Frankrike lydande kustländerna dock utgöra en så
betydande del. Från italienskt håll ville man särskilt
understryka att Italien var långt sårbarare från sjön
än det franska moderlandet, och att likhetskravet
var ett längre upprätthållet och redan 1921 i
Washington i princip framställt och delvis medgivet krav.
Den mitt under konferensen inträffade men snart
åter reparerade franska ministerkrisen synes ej ha
påverkat Frankrikes ståndpunkt i detta hänseende.
Å ömse sidor förblev man orubblig, och resultatet blev
endast ett understrykande inför världen av hela
djupet och styrkan i den sedan åratal märkbara
fransk-italienska motsättningen.
På grund av det ringa nedrustningsresultatet kom
Mac Donalds regering sålunda icke att skörda några
större lagrar på flottkonferensen. Även i övrigt ha
de senaste månaderna erbjudit arbetarregeringen i
London många svårigheter. Arbetslösheten har ökats
sedan dess tillträde, och denna ökning har särskilt
efter årsskiftet varit accentuerad. Inom partiets
egna led ha skarpa meningsskiljaktigheter
särskilt rörande arbetslöshetspolitiken gjort sig
gällande. Det har ofta sett ut som skulle partiet som
sådant i detta hänseende icke ha något annat
program än ökad kapitalbeskattning, vars
omedelbara verkan ju endast kan bli ökad arbetslöshet.
Även förhållandet till Ryssland har efter de
diplomatiska förbindelsernas återupptagande erbjudit nya
svårigheter. Den engelska opinionen har — i långt
högre grad än på kontinenten och långt in i
arbetarpartiets led — blivit upprörd över den i Ryssland
pågående religionsfientliga propagandan, och den i
samband med en ny handelstraktat förberedda
regeringskrediten till Ryssland emotses med stark tvekan.
Även det konservativa partiet har emellertid svårt
att hävda sin sammanhållning. På den sidan vill
man genom handelspolitiska åtgärder inom
imperiepolitiken lätta arbetslösheten och industriens
allmänna betryck. Man inser visserligen att vad det
framför allt gäller är rationell driftsomläggning och
nyorganisation, men i vad på politiken ankommer
synas alla konservativa meningsriktningar i England
ense om att något måste göras i riktning av
preferenspolitik inom imperiet. Härvid bryta sig
meningarna från ett fullt genomfört skyddstullförbund för
hela imperiet (framfört under den propagandistiska
och något missvisande benämningen "Empire Free
Trade") till enklare åtgärder av "safeguarding" och
försök att genom ömsesidiga överenskommelser nå
speciella preferensuppgörelser med dominions. Alla
dessa riktningar gå emellertid åtminstone i någon
mån ut över den klassiska frihandelsprincip som ännu
orubbligt fasthålles av det liberala partiet och
åtminstone av flertalet ledande män inom
arbetarpartiet.
I februari lancerade tidningskungarna lorderna
Beaverbrook och Rothermere — länge skarpa
kritiker av Baldwins ledarskap för de konservativa —
ett nytt politiskt parti, United Empire Party, förande
imperiepolitiken, närmast Empire Free Trade, som
enda samlande programpunkt. I den mån syftet var
att tvinga Baldwin till en klarare politik vanns
detta snabbt, då den konservative ledaren snart
accepterade huvudpunkterna i Beaverbrooks program
och därigenom politiskt försonades med denne.
Resultatet av denna utveckling är emellertid att
det konservativa partiet i England nu praktiskt
taget bundit sig vid imperiepolitiken i
handelshänse-ende. Skulle läget framdriva en
parlamentsupplösning, och denna leda till en konservativ seger, kan
man därför vänta sig ett omedelbart steg till det
brittiska imperiets handelspolitiska sammanslutande,
närmast en större imperiekonferens i detta syfte.
Under det i många hänseenden bekymmersamma
ekonomiska läget emotsågs finansministern Snowdens
som vanligt i mitten av april framlagda
budgetförslag med största spänning. Det visade sig att
finansåret salderade med ett deficit på cirka 40 millioner
pund sterling. För att täcka denna brist höjes i
budgeten inkomstskatten från 4 sh. till 4 sh. 6 pence
på pundet; ävenså super-tax (på inkomster över 2 000
pund) och arvskatten. I någon mån stegras även
ölskatten men överhuvud är budgeten starkt färgad
av arbetarpartiets program, såtillvida att hela den
ökade bördan lagts på de stora inkomsttagarna, dvs.
praktiskt taget på kapitalbildningen. Budgetens
godtagande av parlamentet torde med liberalt stöd vara
säkerställt.
I motsats till detta bekymmersamma finansläge i
England har man i Frankrike kunnat vidtaga icke
oväsentliga skattelättnader. Överhuvud synes det
som Frankrike efter skadeståndsuppgörelsen i Haag
och ratifikationerna av krigsskuldsavtalen kommit
in i en period av allmän konsolidering. Den
parlamentariska politiken är visserligen ännu något
osäker: en radikal och socialistisk halva av
deputeradekammaren står emot en borgerligt konservativ sådan;
majoriteten avgöres av vissa mellanmän, men
övervikten lutar dock i allmänhet åt höger. Under
premiärministern Tardieus bortovaro vid
Londonkonferensen lyckades emellertid vänsterblocket störta hans
ministär; men när den nya radikala vänsterministären
Chautemps några dagar därefter presenterade sig led
den ett eklatant nederlag och Tardieu kom tillbaka
samt inhöstade för sin nya ministär en majoritet på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
