Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21. 24 maj 1930 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
TEKNISK TIDSKRIFT
26 april 1930
cirka 30 röster. Läget förblir emellertid labilt och
bägge de stora grupperna eftersträva framför allt att
i god tid till de 1932 förestående nyvalen till
deputeradekammaren disponera över den för valutgången
betydelsefulla inrikesministerportföljen. Striden föres
emellertid numera huvudsakligen på det
inrikespolitiska gebitet. De på utrikes- och finanspolitikens
område vunna resultaten — dvs. Briands och Poincarés
verk — synas betryggande.
Läget synes bekymmersammare i Tyskland, clar
Haagbeslutens ratificering endast kunde genomdrivas
till priset av svåra inrikespolitiska skakningar.
Utgången av folkomröstningen om Youngplanen och
striden vid riksbankschefen Schachts avgång
relaterades i föregående kvartalsöversikt. Folkstämningen
ansågs emellertid så olycksbådande och upprörd att
den gamle rikspresidenten von Hindenburg i ett i
allvarliga och gripande ordalag formulerat manifest
fann sig böra motivera, hur han kunde sätta sitt
namn under den nya uppgörelsen med dess alltjämt
utomordentligt betungande bördor.
Resultatet i fråga om Rhenlandets (tredje zonens)
nu förestående fullständiga och slutlisa utrymmande
står emellertid fast.
Den socialdemokratiskt ledda regeringen Müller —
redan ’från sitt ursprung svag — ägde emellertid ej
krafter nog att genomdriva den nyordning av rikets
finanser som ovillkorligen krävdes. Med möda hade
den efter Stresemanns bortgång lyckats slutföra
Haagöverenskommelserna. Inför finansfrågan brast
emellertid enigheten. Särskilt visade det sig
omöjligt att få socialdemokraterna med på den härför
nödvändiga samverkan, vilken skulle inneburit ett
medgivande av vissa länge agitatoriskt utnyttjade
principer. Resultatet blev alltså den gamla
regerings-koalitionens sönderfallande. Dess front hade sträckt
sig från socialdemokraterna till tyska folkpartiet. Nu
inträdde en förskjutning åt höger.
Socialdemokraterna utträdde och i stället anknötos på högra
flygeln förbindelser med de tysk-nationellas moderatare
element. Som oftast under republikens tid tillkom
den nya regeringen först efter långa och svåra
födslovåndor. Och när den slutligen under ledning av
centermannen Brüning — en jämförelsevis ung man,
aktiv krigsdeltagare — i mars stod färdig var dess
ställning i riksdagen mycket svag. Endast med
upprepat upplösningshot lyckades den erhålla
förtroendevotum och pressa igenom sina mest trängande
förslag. Som utrikesminister kvarstår Ourtius av
tyska folkpartiet, och som finansminister
Moldenhauer ur samma parti. Jordbruksminister är Schiele
ur tysk-nationella partiet, vilken grupp för övrigt
visar allt starkare tendenser till sönderfallande i en
högerradikal (Hilgenberg) och en moderatare grupp
(Westorp, Schiele m. fi.).
Österrikes betryckta inre och yttre läge har på
sistone något lättat. Den hotande inre
samhällskrisen lyckades man åtminstone tillsvidare uppskjuta
genom den i höstas mot socialdemokraternas röster
genomförda författningsrevisionen, varigenom
förbundspresidentens makt betydligt stärktes. Det
internationella läget har också ljusnat, särskilt genom
förbättringen i förhållandet till Italien.
Förbundskanslern Schobers i dagarna företagna resa till Paris
och London har närmast till syfte att förbereda ett
välbehövligt statslån. För detta pris är man i
Österrike gärna beredd att än en gång upprepa
försäkringarna om att tanken på Anschluss till tyska
riket endast är en avlägsen framtidsdröm.
Det är emellertid icke så mycket Österrikes utan
framför allt Ungerns allmänna läge som genom det
fascistiska Italiens stöd förbättrats. Mussolinis
statskonst har sedan ett par år tillbaka ganska fullständigt
lyckats spränga lilla ententen (Tjeckoslovakien,
Rumänien, Jugoslavien) och särskilt isolera Frankrikes
allierade Jugoslavien. Direkt bundna vid den
italienska kursen äro numera Ungern, Rumänien, Grekland
och Albanien. Österrikes, Bulgariens och Turkiets,
sannolikt även Tysklands, välvilliga hållning synes
säkerställd. I den fransk-italienska rivalitet som gör
sig gällande runt om i Sydosteuropa och i Levanten
— och som i dessa länder betraktas som en långt
allvarligare företeelse än man i Nordeuropa föreställer
sig — är det alltså Italien som numera sitter med
trumf på hand. Det har med sig associerat det efter
sitt lands återställelse törstande, misshandlade
ungerska folket och försonat sig med den nya turkiska
staten, som framför allt behöver lugn och vars
utrikespolitiska intresse därför för överskådlig tid
främst går ut på fredstillståndets upprätthållande
kring dess gränser.
Att Italien i detta läge icke var villigt avstå från
sin fordran på flottparitet med Frankrike förvånar i
själva verket ingen i Medelhavspolitiken initierad
bedömare.
Den Stalinska regimen i Ryssland har under de
sista månaderna tvungits till en reträtt. Som så
många gånger förut under kommunismens historia
har en stöt åt vänster följts av en reaktion åt höger.
Kollektiviseringsprogrammet i fråga om jordbruket
har visserligen icke principiellt uppgivits, men inför
böndernas alltmer hotande motstånd har dess vidare
genomförande tydligen för någon tid måst uppgivas.
Framtiden kommer att utvisa om, när och hur
försöket kan återupptagas. Likaledes är det ännu för
tidigt att döma om i vad mån reträtten rubbat
Stalins egen diktatorsställning, varpå vissa tecken dock
synas tyda. Det sovjetryska regeringssättet har
emellertid nu utvecklat sig till ett ganska komplett
byråkrat- och polisvälde utan någon starkare
principiell karaktär, och de ärligt övertygade
kommunisterna förföljas numera med ungefär samma skärpa
som de ärligt övertygade kontrarevolutionärerna.
Systemet som sådant är emellertid av allt att döma
ganska fast uppbyggt. Dess närmaste prövosten
torde bli ekonomien.
I Spanien ägde i slutet av januari ett regimskifte
rum, vars konsekvenser ännu icke låta sig
överblicka. Diktatorn Primo de Rivera fann sig efter en
sexårig maktperiod tvungen att draga sig tillbaka.
Uppgiften hade vuxit honom över huvudet och
sortien skedde icke med någon större taktisk skicklighet.
Riveras slutliga fall liksom hans första makttillträde
torde ha varit beroende på konungens
ståndpunkttagande. Otvivelaktigt var han vid sitt fall en
förbrukad man, men eftervärlden torde komma att
bedöma hans insats med större rättvisa och värdesätta
den högre än den opposition som nu fått luft under
vingarna. Spaniens stora framsteg under perioden
1923—29, förvaltningens rensande efter den
parlamentariska korruptionen och förbättringen i
Spaniens utrikespolitiska läge böra till icke ringa del räk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
