Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 25. 21 juni 1930 - Industri och konstindustri, av Gregor Paulsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
TEKNISK TIDSKRIFT
26 april 1930
INDUSTRI OCH KONSTINDUSTRI.
Av fil. dr Gregor Paulsson.
Som konstindustrien framträder på
Stockholmsutställningen 1930 är den en betydligt mera omfattande
företeelse än det som allmänheten föreställer sig
rymmes inom detta begrepps gränser. Under 1800-talet,
då namnet kom upp, ansågs konstindustri vara
prydnadssaker för hemmet. Namnet uppkom, kan man
säga, som namn på en riktig princip, att med
konstnärens hjälp höja den industriella tillverkningen av
bohagsföremål men i verkligheten blev av denna
princip en hybrid-företeelse, en bortblandning av de
faktiska ändamål bohagsföremålen skola tjäna på grund
av konstnärernas ävlan att till varje pris skänka
dessa föremål en skön form — dvs. vad de menade
med skön form, en från äldre konststilar lånad mask.
I själva verket blev uppkomsten av detta begrepp
konstindustri, som får sättas till tiden för
världsutställningen i London 1851 — tiden för den första
moderna byggnaden, funktionalismens moder,
Kristallpalatset — där utställningen avhölls, f. ö. icke ritad
av en arkitekt utan av en trädgårdsmästare — i
själva verket blev denna konstindustri till sina
verkningar rakt motsatt det lovvärda som man avsett.
Ur dess sätt att arbeta emanerar den smaklöshet, som
präglar hela senare hälften av 1800-talet, för vilken
målet för bohagsproduktionen tyckes ha varit icke
att göra en kaffekopp som en kaffekopp och en
länstol som en länstol osv.
Man kan finna många orsaker till denna utveok
ling. Vissa äro av rent psykologisk art: den unga
industrien ville visa att maskinerna kunde framställa
lika vackra varor som det besegrade hantverket, och
man visade detta på det sätt som låg närmast till
hands, nämligen genom efterhärmning. Denna orsak
är säkerligen delvis riktig, då hela 1800-talets
konstindustri byggde på imitation, imitation i ädelt
material av oädelt, imitation i maskinellt framställda och
repeterade effekter av handens tillfälligheter och
en-gångseffekter. — En annan och viktigare orsak till
denna utveckling torde nog ha varit det vid
1800-talets mitt stigande välståndet för den allmänna
massan. Som bekant torde vara, medförde
industrialismens genombrott en allmän proletarisering av
massorna, och arbetarna levde decennierna närmast före
1850-talet i allmänhet under existensminimum, vilket
vill säga att deras arbetsförtjänst gick i första
rummet till mat, i andra till kläder, i tredje rummet till
tak över huvudet, och att därutöver ingenting blev
över att göra detta tak över huvudet till ett hem, dvs.
en av en viss kultur buren ram för familjens liv. Då
som sagt på 1850-talet en viss höjning av massornas
förhållanden ägde rum, så att det nyförvärvade
överflödet kunde användas till att skaffa sig mer än för
dagen nödvändiga, däribland också bohag och
prydnadsföremål, så blev givetvis detta liktydigt med det
som de besuttna klasserna omgåvo sig med. De nya
maskinerna tilläto en imitation av detta till billigt
pris och de fattigas överflöd gick till att bilda sig en
miljö av dessa efterapningar av en lyckligare kultur.
Sedda mot den tidigare slumtillvaron, voro emellertid
de hem, soin sålunda bildades, ett stort
kulturframsteg och man förstår den tro på den industriella
kulturen som mänsklighetens ljusbringare, som bar
upp hela den första, stora världsutställningen i
London 1851.
Vari låg då felet i denna tro. Helt enkelt däri, att
medan den rent tekniska utvecklingen bildade en
helt ny värld, satte man en äldre kultur- och
produktionsform, som sitt ideal i fråga om tillverkningen av
bostäder och bohag. Utvecklingen gick fram på två
linjer, den tekniska och rent ändamålsenliga av inga
förutfattade meningar bundna, för all tillverkning
av maskiner, verktyg och det som tjänade
samfärdseln, samt en mot denna rakt motsatt av allehanda
fördomar buren för jiroduktion av konsumtionsvaror,
såsom byggnader, kläder och bohag, där särskilt ett
motiv var det drivande, praktlystnaden till varje
pris, för hög såväl som låg allt efter vars och ens
råd och lägenhet.
Det finns en tredje orsak till detta tillstånd, av
rent speciell teknisk natur. Vid hastiga sociala och
tekniska omvandlingar upplöses den ömtåliga
bindning som heter samhällets struktur helt och hållet,
och det nya går fram med rovdriftmetoder, som
sålunda appliceras både mot natur och människor. De
fulländade verktyg, som tekniken åstadkommit hade
fullständigt förändrat tillverkarens ställning till
varan. För hantverkaren voro hans få och primitiva
verktyg endast tekniska medel att åstadkomma en
vara. Ju sämre verktyg, kan man säga, ju mer
intresse för produkten, och ju större värde har
slutligen varan, framställd med svett och möda och
måhända också med kärlek. Det faller av sig självt
att den av en fulländad maskin framsprutade varan
som arbetsprodukt närmast betraktas som en
kuriositet och att det verkliga intresset vändes mot
verktyget. Man har åstadkommit en fulländad maskin
med vilken man i sin tur kan åstadkomma de mest
ofulländade varor.
Den gamle hantverkaren, som konkurrerade med
sin varas kvalitet och vars högsta lust var att göra
ett arbete som skulle stå i evighet, har efterträtts av
industriidkaren, som i förtroliga stunder bekänner
sin högsta lust vara att med största fart tillverka
varor, som så fort som möjligt gå sönder. Man kan
kalla detta system en rovdrift, icke på
naturtillgångarna utan på köpkraft och köplust. Som all
annan rovdrift är även dennas livslängd begränsad.
Vi ha framför oss den egendomliga bilden av en
industri med en förmåga att framställa de mest
högtstående halvfabrikat, verktyg och maskiner, och en
annan i allmänhet lägre stående, som tillverkar de
varor, som bilda den enskilde individens miljö, hans
möbler, mattor, husgeråd etc. etc. Det är en
egendomlig dualism, som härigenom förutsättes hos
köparen. Som köpare av en motorcykel eller en hyvel
tillmätes även den ringaste omdömesgillhet och
’kva-litetskänlsa, som köpare av ett skrivbord eller en
luft gardiner anses även den främste vara i saknad
av den elementäraste smak. Det är ju sedan icke så
underligt, om den främste icke ger denna produktion
sitt stöd utan i stället köper antikviteter eller
uppmuntrar den reaktion mot industrien, som kallas
hemslöjd.
Men som sagt jag tror på att detta produktions-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
